Shut In (2015)

shut-in-posteraka Intruders.
Som tidigare konstaterats, ibland flimrar de förbi. De där mindre, lite B-aktiga, rullarna som inte gör så stort väsen av sig och ändå lyckas underhålla nästan upp i A-klass.

Anna (Beth Riesgraf) lider av svår torgskräck…eller agoraphobia som det heter på snobbspråket. Större delen av det vuxna livet har framlevts i det stora familjehuset med endast en sjuk bror som sällskap. Nu har brodern tragiskt nog gått bort och Anna förväntas ta sig till begravningen. Hennes mod att gå ut i solen sviker dock i sista sekunden. Illa, då ett gäng luriga badass strax avser äntra huset under Annas frånvaro. Ryktet om gömda stålars hägrar.

Vad är väl nu detta om inte en liten homeinvasion-rulle igen. Men vänta, inte riktigt. Kanske en…reverserad variant. Trion med badass får nämligen fullt upp med att hålla sin plan vid liv när det visar sig att Anna, förutom att ha torgskräck, även har lite annat bagage hon bär på.

Effektiv liten rulle detta. Inga himmelshöjder av berättande, men storyn gör jobbet på ett sätt som gör att jag gärna sitter kvar. Just känslan att man uppenbarligen inte känner Anna så bra som man trodde efter inledningen…är ganska smutt. Plus i kanten för okända (för mig) skådisar. Den enda kändisspaning jag har är Rory Culkin, som tycks ha växt till sig lite sen sist jag såg honom. Beth Riesgraf äger dock storyn och är den som bär filmen. Hennes ångest för allt som händer, både i filmen och i hennes skalle, går dessutom rätt igenom rutan.

Oväntat bra.

Signs (2002)

abigail_breslin141Prästen Graham Hess (Mel Gibson) bor på en enslig gård utanför Philadelphia tillsammans med sina två barn och sin yngre bror Merrill (Joaquin Phoenix). Efter att att Grahams fru omkommit i en bilolycka har han tappat tron på livet och religionen, avsagt sig prästkallet, och ser ingen glädje i livet.

Mitt i detta upptäcker bröderna och barnen plötsligt förekomsten av gigantiska cirkelmönster i majsfälten som omger deras hus. Och vad är det för skuggor som plötsligt verkar smyga omkring bland hustaken på nätterna…?

Jag har alltid varit lite splittrad till regissören M. Night Shyamalans ofta twistade och luriga  filmer, Sjätte Sinnet (1999) var genialisk, Unbreakable (2000) var katastrofalt usel, men här lyckas han igen. Stämningen i Signs är olycksbådande och krypande nervig. Shyamalan använder sig förtjänstfullt av det gamla knepet med att det skrämmande ligger i det man inte får se. Han använder sig också av detaljerna på ett sätt som verkligen får stämningen att ligga och vibrera, ljudet, vinklarna, de snabba klippen i väl valda situationer. Att sedan Grahams förlorade tro spelar en avgörande roll i filmen och kompletteras av den eviga frågan om huruvida allt som sker är av en slump eller om det finns ett högre syfte, är snyggt berättat med stil.

Signs är en sorts hybrid mellan drama och krypande sci-fi. En historia om något olycksbådande som plötsligt är på väg. I bakgrundsmaterialet förklarar regissören att han vill förmedla en klaustrofobisk känsla av att Graham, Merrill och barnen är isolerade på sin gård och kan bara invänta det förestående hotet som plötsligt verkar komma från alla håll. Skärrade rapporter från deras ständigt påslagna tv-apparat hjälper till att bygga upp den ödesmättade stämningen. Mycket bra skådespel här av veteranen Gibson som levererar och likså av den då rätt färske Joaquin Phoenix. Stor konst också att få de unga barnskådisarna Rory Culkin och Abigail Breslin att prestera känslosamma ögonblick mitt i dramat.

Signs är utan tvekan Shyamalan i högform och den är ruskigt spännande samtidigt som den ger en otäck krypande känsla innanför skinnet på mig som åskådare.
En mycket bra film.

Betyget: 4/5