Vilka är DINA svarta får i DIN filmsamling!?! Häng med och erkänn!

Okej!
Flmr vill ha hjälp igen! Nu mest för att jag är nyfiken!

Du filmälskare, är du som jag sitter Du troligen med ett digert filmbibliotek inom husets väggar och vrår. Kanske ett bibliotek som, liksom mitt eget, växer oroande fort i förhållande till hur snabbt man hinner konsumera alstren.

Och liksom en annan… har du troligen ett par rullar du verkligen INTE vill ha i det där biblioteket. KOM IGEN, även en filmälskare går på pumpen ibland! Nu pratar jag inte om rullar man skäms lite för att man tycker om i smyg, inga coming-of-age, inga guilty pleasures. Jag snackar om filmerna du verkligen ÅNGRAR att du både lade tid och framför allt utgift på.

Och börjar du nu hävda att du som sann filmälskare inte har några filmer i din ägo som du inte tycker om…LJUGER du stenhårt! Alla har vi skrämmande exempel på rullar som hittat in i vår ägo fast de istället borde ha begravts i någon dyig sjöbotten! Rullarna som du ALDRIG någonsin kommer att ta i igen.

Just DE rullarna…det är DOM jag är lite nyfiken på!

Gör nu så här (och ju fler som är med desto roligare!); välj ut tre (3) KATASTROFALA filmer som du verkligen inte vill kännas vid…fast som ändå bor hos dig…..TA EN BILD på dem (varför? För att vi vill ha bildbevis förstås!) och lägg upp på din egen blogg, har du ingen…..går det bra att skicka bilden till mig.
Och om du vill…bifoga några korta kommentarer om rullarna. Vartefter det dyker upp kandidater på de olika bloggarna kan vi länka till varandras poster. Då blir det som en liten stafett…OCH kanskekanskekanske kan det hittas ett litet mönster….vem vet.
Det är inte säkert, men man vet ju aldrig….

OCH, det kostar inte så mycket av Din tid.

Kom igen nu. Inventera ditt filmbibliotek och hitta de oönskade alstren!
För om du påstår att det inte finns några hemma hos dig….ljuger du!
Vilka rullar är dina ”olycksfall i arbetet”!!?!

Här nedan hittar du mina kandidater!


Skitfilmsbild

  • Mutant Chronicles (2008) – Riktig risig rulle som jag nästan inte vet varför jag införskaffade en gång i tiden. Kanske var det Thomas Jane och Ron Perlman i rollistan som lockade? Herregud vad kackigt det är här. Dataspelseffekter och en story som har NOLL symmetri och mening. Fy fan vad uselt det kan bli ibland om man inte ser upp. Ett rejält skämspiller i min samling! Tvi tusan!!
  • D-War (2007) – Kanske den VÄRSTA film jag har hemma! Finns inte ord för hur usel den är! VARFÖR köpte jag denna, låt vara på rea….?!?!? Kanske jag förfördes en sekund av något som på storbildstv på MediaMarkt verkade vara en ganska pigg actionstory…? Herregud vad lurad jag blev! Värre än värst!! Detta måste undvikas av alla!! Skrattretande USEL!! Blir förbannad bara jag ser omslaget.
  • 10 000 BC (2008) – Och här gick mina inköpstankar på att Roland Emmerich ändå väl måste vara stabil som filmmakare. Hans CV är ju rätt stabilt ändå. Oj, jag hade fel. HUR I H-E tänkte alla inblandade här!??! Dum-dum-jättedum film som endast framkallar irritation!

SÅ: Vilka är nu DINA hatobjekt i hyllan!?
Bikta och Bevisa!

 


Gott Nytt År!

Vänner och Filmlovers!Happy2015
Ett år går väldans fort. Plötsligt är det liksom nyår igen. Inte länge sedan sist ju.

Under ett år hinner trots det mycket att hända.
Filmer kommer och går. Snackisar flyter in och ut. Hajper drar in som starka monsunvindar och lägger sig sedan som om ingenting hänt.
Jag hade gedigna och rejäla planer inför hösten 2014. När sommaren och Sommarklubben hade fått stänga. Efter en ganska spännande vår med intressanta filmer och lite teman här och där.
Nu kan man ju dock inte regissera sitt liv fullt ut, privatlivet kraschade ihop fullständigt lagom till den den stora augustimånen började hänga precis ovanför hustaken.
Vilket fick till följd att all min filmbloggskänsla….bara försvann.

Jag ser att jag tappade oerhört många veckor. Räddaren i nöden blev dock ironiskt nog att jag konsumerade enormt mycket film och tv-serier under första delen av hösten. Men jag kunde inte förmå mig att sätta mig ned och skriva om dem.
Som att glädjen var…borta.
Sakta men säkert har dock lusten att skriva smugit sig på lite igen, vilket gör att det finns hopp om bloggframtiden.

Märkligt.
Nu skriver vi de sista skälvande timmarna av 2014, ett år som jag för alltid såklart kommer att ha synnerligen blandade känslor för. Inget blev sig likt kan man ju dock konstatera. Också året då jag fick träffa flertalet av er bloggkompisar i verkliga livet. DET var i alla fall en höjdare!!!

Ni får dock ingen summering av året som gått här idag (men Flmrs Topp/Flopp kommer förstås ett par dagar in på det nya året!), jag har helt enkelt inte haft lust att sätta mig ned och summera 2014 mer ingående. I mina ögon ett år som bör glömmas fort…trots VM-fotboll!!!

Nu hoppas jag på ett mycket bättre 2015!
Och filmiskt lovar det ju redan gott med nya Avengers och Jurassic World i frontlinjen!
Filmbloggen Flmr tar också nya tag (och nygammalt utseende) och ska förhoppningsvis försöka leverera subjektiva åsikter om det fantastiska mediet film även under 2015!
Tack för alla intressanta kommentarer som som just DU bidragit med under året här på bloggen!

Ha ett riktigt Gott Nytt År!

/Steffo

 

Hoppets höst?

Utanför mitt fönster är himlen nästan klart blå denna första dag i oktober!
Luften kändes nästan sådär hög och krispig för ett ögonblick.

Vad ska den här årstiden bjuda mig mer på månne?
Än den redan lite barskt gjort?
Vem vet?
Kan man hoppas på lite trevligheter och ett lugn i vardagen?

Vad man däremot vet är att synnerligen begåvade filmskaparen Christopher Nolan har ett nytt ess i rockärmen om just hopp han tänker spela ut under senhösten.
Eller i alla fall får man hoppas det.
Men kom igen, Nolan-story, Matthew McConaughey och ”seriös” Sci-Fi!
Vad kan gå fel liksom!?

Idag får ni en liten teaser….och säg inte att du inte blir nyfiken!

 

God höst på dig!

Vägskäl – den ofrivillige livskrisaren

Och så var hösten hösten här.
Bara sådär. Men det är ju som det brukar. Inget konstigt i det.

En bit av något som bäst kanske skulle kunna beskrivas som en dyster version av den krispiga höstmånaden smög sig dock in hos undertecknad redan i slutet av den sköna sommaren. Framkallade vågor av förtvivlan, sorg och typ tusen frågor.
Vi styr inte över det som sker i tillvaron. Plötsligt händer det, som den så uttjatade reklamen brukar hävda (fast då i mer positiv mening förstås). Man tror att man har räknat ut det, livspusslet. Eller tror och tror…man riktar in sig på det man har för avsikt att följa.
Vägen framåt. Den trygga och stabila.

Den här smällen drabbade mig hårt. Så hårt. Hårdare än någonsin faktiskt. Som om en helt oförberedd Rocky Balboa fått sig en rallarsving av den stenhårde Drago, och inte kunnat parera. Inte haft ett manus som räddade honom med gonggongen.
Jag har varit låg, så otroligt låg. Är fortfarande. Djupa dalar och lite lättare dar. Det går i de där berömda intervallerna.
Skrivandet här har blivit lidande. Ingen geist, ingen glädje att leka med ord. Ingen mening?
Fast jag vet att det finns inom mig såklart. Någonstans.

Smärta kan dövas med artificiella inslag, substanser, vätskor. You name it. Jag har förstås tagit just film till hjälp. Och tv-serier. Men det hade ni väl redan fattat kanske.
Om jag hade varit regelbunden här på bloggen under de veckor som gått sedan sist…HADE jag kunnat skriva om att Arnolds Sabotage var bättre än jag trodde…trots fruktansvärt överspel på de flesta inblandade, att Noah utan tvekan är årets värsta prettodynga jag haft det tvivelaktiga nöjet att genomlida, att Captain America: the winter soldier är den BÄSTA Marvel-rullen sedan The Avengers, att Bad Neighbours fick mig att skratta, att Grand Budapest Hotel mycket väl kan vara årets bästa film, att The Expendables 3 var precis så trevligt tjommig och KUL som jag hade hoppats på, att X-men: days of future past var ok men lite blaha blaha, att Spiderman 2 kändes lite…onödig, att Pompeii mest blev en fattigmansvariant av Gladiator, att tv-serien Banshee var en riktigt positiv överraskning, liksom The Americans, att The Last Ship är precis så lökigt patriotiskt och Michael Bay-aktig som man kan misstänka…men ändå härligt påkostat underhållande under sin första säsong.
Tja…typ så hade man ju kunnat fylla bloggen. Men vaddå, det finns väl inget som säger att man inte kan återkomma till mer åsikter om dem…vad det lider.

För lider lite gör jag ju just nu.
Jag jobbar på det. Vill hitta punkten då mitt stora hobbyintresse återigen tar en viktig plats i sinnet och hjärtat och kommer få mig vilja fästa tankar och ord på print. Just nu är det lite svårt. Sinnet och tankar finns på annat håll. Liksom orden som fästs på papper.
Och just nu handlar det inte så mycket om film i det fallet.
Jag känner mig som en Tom Hanks med kartan i näven vid vägkorsningen i slutscenen i Cast Away. Möjligen utan hans leende i mungipan.

Men jag kommer tillbaka.
Det är planen.

Sommaren over and out.
God höst hörni!

TV-Landet: Game of Thrones säsong 4

Det är väl inte mer än rätt att knåpa ihop några rader om även denna säsong, nu när den är avslutad och tittad på.

DOCK: Här är SPOILERVARNINGAR av högsta alert på sin plats!
Har du fortfarande inte sett ett avsnitt av denna serie, eller är mitt uppe i någon tidigare säsong ska du naturligtvis sluta läsa typ här!
Nedan kommer jag att helt skamlöst nämna namn, incidenter och annat avslöjande som garanterat kommer att förstöra för dig som ännu inte tagit dig igenom säsong 4…
Ok? (kom inte och säg sen att jag inte varnade dig..)

Ni andra hänger med ned under strecket……! (eller over the wall….)

 

*****************************************************

 

Säsong 4.

Och herregud vad fort DEN gick då! Ska det verkligen vara så!? Abstinensen kommer att bli hård, det kan jag säga, innan vi får återvända till Westeros igen.
Nu går också serien in i ett ganska intressant, och i och för sig riskabelt, läge. Att hålla intresset uppe på toppen! Många är ju de serier som ganska snabbt dragit på sig tomgångens förbannelse. Jag skriver Arkiv X, jag skriver de sista säsongerna på Vita Huset. Kan GoT-skaparna behålla samma skärpa som hittills gjort serien till en enastående upplevelse?

Att lyckas med konststycket att hålla hela det enorma persongalleriet så pass fräscht och piggt kräver sina upphovsmän och manusnissar. Man kan inte komma ifrån att vissa enstaka avsnitt såklart tjänar som lite transportsträcka fram till vissa delmål, men hey, vilka serier använder sig inte av det konceptet?
Så, vad säger man efter den här säsongen då?
Jag väljer att lufta mina tankar i punktform:

  • Det stod och stampade ganska länge med stackars Tyrions öde. Till slut gjorde han äntligen vad vi alla (?) suttit och hoppats på…tog saken…och vapnet…i egna händer! En pil i den kallsinnige Tywin! Har Charles Dance gjort sitt nu? Liiite synd är det ju då skådisen Dance i mina ögon är perfekt som den stele familjepatriarken.
  • Jag skrev på annat ställe att Peter Dinklage´s Tyrion borde satt en pil i sin syster Cersei också…vilket naturligtvis i så fall skulle ta bort utmärkta Lena Heady från casten. Och det vill man ju inte! Hon spelar superbt, och lyckas spela på alla strängar hos mig som tittar och gör mig vansinnig! Precis som det ska vara!
  • Många av er håller inte Jon Snow alltför högt. Själv tycker jag nog han gått från ung spoling till ganska garvad hårding på The Wall. Kit Harington spelar möjligen på med samma ansiktsuttryck mest hela tiden…men det funkar. Tycker jag. Överlag tycks många av er känna viss tristess vid muren…vilket jag kan hålla med om i vissa fall…det har varit mycket snack och lite verkstad där. Men ÄNTLIGEN släpptes kaoset loss i avsnitt 9 med det FANTASTISKA slaget om muren! Jag gillade formatet, ett helt avsnitt på samma ställe och med otroligt högt tempo mest hela tiden. En frisk fläkt i det annars ganska traditionella mönstret serien är uppbyggd runt.
  • De korpjagande ungarna tycks vara framme. Äntligen! Snacka om ointressant subplot! Eller har våra manusvänner tänkt sig något smart med denna del av historien? Bran och hans polare (nu decimerade..och vem brydde sig om det…?)…vad ska de göra där nu? Och vem är snubben som tog emot dem? Fighten med benranglen var ju lite kul, dock på sina ställen kackigt tillverkad….
  • På tal om de krigiska döingarna; jag gillar verkligen grejen med dem…men ämnet avhandlas alldeles för lite! Och för oklart!
  • Arya på väg mot nya äventyr! Hoppas jag. Trots att hon funkat rätt bra i märklig kombo med The Hound, kan inte hjälpas att de två travat runt lite på tomgång den sista hälften av säsongen. Här finns potential att utveckla henne till en riktig intressant karaktär. Kommer färden över The Narrow Sea att innebära nya möjligheter att hämnas Huset Stark?
  • Hennes syster Sansa tycks nu till slut ha fattat grejen med intriger och tricks i denna märkliga värld! Vad kommer hon och hale Littlefinger att hitta på där i bergen nu? Att hiva ned tokkärringen Lysa Arryn i avgrunden var ju helt underbart! En magisk sekund.
  • Lika magiskt var den när ungjäveln Joffrey fick vad han förtjänade! Kom igen var det någon av er som inte jublade när han låg där och blev blå i nyllet!? Och btw: vilken start på säsong i en serie! Ytterligare ett bevis på att ingen går säker!
  • Daenerys sitter där borta i sitt nyvunna rike…och bara sitter. Dessutom, börjar hon inte bli lite…förändrad? Och inte till det bättre då alltså. Hrm…Hon känns mer och mer opålitlig och vem vet vad hon kommer att få för sig…? Men det är för lite drakar!!
  • Stannis kämpar för att sno åt sig Järntronen. Uppdykandet i finalavsnittet ger ju utrymme för nya intriger där. Men måste han ha med sig den obehagliga trollpackan Melisandre…? Man bävar för vad hon kommer att få för sig.
  • Danske Coster-Waldau har ju nästan gjort folk av sin först avskyvärde Jamie. Nu känner man nästan lite…sympatier där. Men bandet med Cersei verkar orubbligt. Usch…
  • Brienne är ju en rätt skön figur. Men vilket syfte ska hon användas till? Lite tomgångsvarning mot slutet där på henne också. Får hon sitt shining moment i nästa säsong?
  • Theon och galenskaperna runt honom tycks ha stannat av lite nu. Vad händer med norr och Winterfell?
  • Till slut: jag vill verkligen inte att vi har sett det sista av The Hound. Jag gillade honom, samspelet med den uppkäftiga Arya var både kul och uppfriskande. The Hound är ett badass, men en lirare man sitter där och håller lite på ibland. Trots hans fullständiga samvetslösa natur. Och visst kan man väl tolka hans ”sorti” i finalen lite hur man vill…?

Jahapp, det var säsong 4 det.
Ge mig säsong 5 nu direkt! Jaså…det går inte.
Fan också.

*****

Vad tycker DU om Säsong 4?
Bra, bättre, bäst? Hade vi några andra svagheter? Styrkor?

 

 

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Flmr funderar: Betyg på Film

Idag sampostar jag och Fiffi funderingar på något som ständigt känns aktuellt; det här med FILMBETYG!
Vad ÄR ett filmbetyg? Hur mycket är det värt? Hur ska man tolka ett betyg på en film…egentligen? Speciellt när man som tittare kanske har en helt annan skala på sina egna bedömningar..?

Det är inte lätt alltså.
Som engagerad konsument av film kommer man ständigt i kontakt med sättet att bedöma film. Hur en film sätter sina spår, hur den ses i form av underhållningsvärde och investerad tid. Hur bedömer DU en film? Vad är viktigast? Som medlem i ett bloggcommunity, där merparten av de hängivna ”kollegorna” ägnar sig åt att både skriva om filmer och sätta ett sorts betyg på dem, känns det ofrånkomligt att det ibland blir vissa skillnader i betygstecknen..trots att vi kanske ändå är ganska lika i omdömena! Skapar det förvirring? Kan göra.
Vid det här laget kanske så många av oss som skriver och läser hos varandra ändå har en sorts hum om hur vi fungerar som betygsättare.

För vad är ett betyg egentligen?
Hur mycket kan det…SKA det…vara värt i ett omdöme? En sorts symbolisk handling för att oerhört kortfattat visualisera vad man tyckte? Ok, ganska enkelt, en etta i betyg talar ju rätt tydligt om vad skribenten tyckte om rullen. Likaså en femma. Inga problem där. Men hur förhåller man sig till de där tvåorna, treorna och fyrorna..? (om vi nu ska börja med det ganska traditionella ”skolsättet” att värdera en film.) Vad betyder till exempel betyget två för just DIG? I MIN bok är en tvåa en film som är godkänd, den gör vad den är ämnad för att göra. Innehåller vissa svagheter, visst, men i stort en film som man ändå fann visst nöje i. Kanske inget man ser om igen. Eller ens vill rekommendera till någon annan. En film som jag sätter betyget tre på är helt enkelt en film som är BRA. Bara sådär. Underhållande, berörande, trivsam. En film helt enligt de eventuella förväntningarna. Brister kan finnas, visst, men inte i sådan storlek att jag stör mig på det alls. En film man liksom bara ser, tycker om och gärna kan tipsa vidare om. Ingen rulle jag lägger så värst mycket tid på efteråt att grunna vidare på (för då blir det ju en fyra!?)
Och det är just här, i gränslandet mellan TVÅ och TRE jag upplever att de största skillnaderna finns hos oss filmgalningar när vi ska sätta våra betyg. Inrutad i MIN skala läser jag ju naturligtvis den eventuella tvåan hos DIG som ett OK betyg…fast texten säger plötsligt nåt annat då du kanske dissar filmen nästan rakt upp och ned eftersom det hos dig är ett underkänt betyg.
Ofta blir just det här exemplet tydligt när vi jämför filmer vi alla sett.

Och ibland kan till och med texter påminna om varandra, och ändå har de fått olika tecken i betyget!

Naturligtvis finns inget fel och rätt här.
Allt beror ju på hur du käre läsare väljer att sätta dina referensramar. Vilka gränser du vill ha. Dessutom lär man sig ju längre åren går hur man ska läsa betyg hos kollegor och vänner. Det kan till och med vara roande. Behöver man då betyg på en rulle? Räcker det inte med att man skriver en text om den där man redogör för sina tankar, gnälliga som goda? Och måste man ha flera tecken att välja mellan? Vad säger ni som använder skalan 1-10? Upplever ni det enkelt att förhålla er mellan betygen 5 och 7 till exempel? 8 och 9? Krävs det mer gränser och referenser att ta hänsyn till om man använder sig av denna skala…än den mer (kanske) sedvanliga 1-5? Naturligtvis är detta ett problem mest när det handlar om betygen 2-4. Ettan och femman är liksom ganska självförklarande. I min bok alltså! Själv har jag ibland problem med att malla in en rulle i den specifika fållan och då krävs det verkligen att jag försöker skriva ner detaljerat VARFÖR filmen ska ha just det där betyget som den faktiskt fick. Sättet JAG jobbar på är att alltid försöka spontansätta en siffra på filmen…och sedan förklara just varför den siffran ska vara betyget. Blir då en betygssiffra ett sorts stödhjul? Ja kanske. En visuell hjälp för skribenten att få fram sina åsikter med mer än bara sina ord. Ibland behövs ju (gubevars) inte så många ord heller. Värt att beakta.

Varför delar jag ut så få femmor dårå?
En helt okej fråga såklart, och det ganska enkla svaret på det är ju att jag nog inte vill slösa med mina toppbetyg. En femma vill jag förära en film som HELT slår undan fötterna på mig. Får mig att VILLKORSLÖST älska upplevelsen och den historia som berättas. Oavsett om det handlar om glädje, sorg eller svindlande äventyr. En femma i betyg SKA vara nästan omöjligt att få. Lite som en utopi. Det där gudomliga som alla vill nå. Sfären där ALLT är perfekt. Där inga BRISTER eller fel finns. Den ultimata upplevelsen. Vilket i praktiken gör att betyget fyra på en film hos Flmr är det närmsta man kommer top notch…för hur många filmer idag kan uppfylla just de tidigare kraven?
Men visst, de FINNS. Och då såklart i min egen referensvärld.
Som kanske inte alls är som DIN.

Som ni märker är det mer frågor än svar i dagens funderingar. Och det är också det som är lite meningen. Att både ni och jag ska få igång tankar om det.
Fundera och kommentera gärna här och hos Fiffi som alltså skriver om samma tankar idag. Berätta om DINA sätt att förhålla dig till dina filmbetyg. Hur tänkte du? Hur TÄNKER du? Mina funderingar när jag skapade min skala hittar du här.

En annan intressant tanke är hur vi tillsammans eventuell kan förändra sättet att sätta betyg på filmerna vi ser. Ska vi rentav enas om en sorts gemensam standard? Ett ”officiellt” FilmspanarBetygssystem? Och hur ska det i så fall se ut? Hur dras gränserna och formerna? Inte helt lätt såklart eftersom vi alla, ÅTERIGEN, har olika sätt att förhålla oss till upplevelser och förväntningar.
Men håll med om att det vore lite kul att fundera i de banorna..!?

Filmbetyg i sig är ett rätt fascinerande fenomen. Går vi som konsumenter i dagens mediebrus alltför ofta FÖR mycket på vad de här olika betygstecknen vill berätta för oss på den sekund det tar att registrera symbolen?
Eller är vi så pass smarta att vi ALLTID kan förhålla oss coola och objektiva? Vad tjänar ett filmbetyg för syfte för dig som läser en recension? Blir man påverkad? Om än omedvetet. Kan man ana mönster i betygssättningarna? Blir vissa filmer och alster alltid satta på ärliga grunder? Finns det filmer som får höga betyg och hyllas bara för att resten av medievärlden tycker så? Ska en Bergman-film per automatik alltid ha höga betyg för att han är ”Bergman”?
Typ.

Ojoj så många utkastade frågor det blev idag! Läs om och begrunda.
Hoppa sedan vidare och läs hos Fiffi!

Fortsätt sedan att se på film och betygssätt för allt vad du är värd…och kommentera gärna i någon form hur dina och andras tankar kan tänkas fara i den här frågan!
En sak är säker, betyg i nån form kommer vi säkerligen alltid att uppleva på det ena eller andra sättet!

 

Samma filmdåre – ny layout

Lugn, bara lugn.
Flmr har inte gått bananas eller tappat det. Eller lagt ned.

Bara lite nytt utseende sådär lagom till att 2014 rullat på  ett par dagar.
Som vanligt var tanken att fixa och trixa lite  med sånt här under ledigheten, men ni vet ju hur det är…man är upptagen med att…vila sig i form..och..vila sig i form.

Bloggen kör såklart på som vanligt. Lite finjusteringar här och där kommer ni ju kanske märka. Liksom lite nytt som smygs in efterhand. Ingen idé att orda mer om det, ni lär ju se.

Vad ni möjligen ser redan nu är den lilla ruta här ovan som stadigt kommer att highlighta de rullar eller notiser på bloggen som av en eller annan anledning förtjänar det för tillfället. Bara att klicka på dem och läsa varför.

Nu kör vi vidare mot ljusare årstider!

/Steffo

(som för övrigt skrev dessa rader under inflytande av musik från Springsteens nya High Hopes, vilken man kan höra här!)

Flmr Firar Fyra!

När jag under min numera avsomnade karriär i fotbollsvärlden spelade lång mittback med uppgift att rensa bort alla höjdbollar som kom farande i parti och minut, såg jag alltid till att lägga beslag på matchtröja nummer 4.
Alltid. I varenda match.
En siffra som lite sedan dess följt mig genom livet i alla möjliga sammanhang. Kanske har det blivit en liten favoritsiffra.

Nu i dagarna är det faktiskt också fyra år sedan Flmrs Filmblogg såg dagens ljus, tog de första stapplande stegen ut i cybervärlden.
Ett enskilt intresse (på gränsen till en sorts böjelse påstår vissa) som plötsligt  visade sig inte vara så enskilt.
På kort tid har jag fått förmånen att komma in i ett sorts community, en bloggsfär där det gemensamma stora intresse är FILM.
Mycket roligt och oerhört trevligt.

Andra firar ju 5 år, jag firar således 4 år i filmtyckandets ”tjänst”.
Att se film.
Att känna film.
Att förmedla sina tankar om film.
Det är fina grejer det.

Och så rullar det väl på såklart!
Ni som fortsätter hänga med in mot mörkhösten och vintermånaden kommer bla att få bekanta er med ett par olika teman, vardagliga tyckanden, lite nytt smått och gott vartefter….och så en liten tävling.
Liten, men där möjlighet finns att vinna smutt pris tillhandahållet av finlirarna borta på Noble Entertaimment.

Jag skanderar som plakaten på en valvaka;
”Fyra år till!!!!”

Joråsåatt!

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Coming up: hösten!

Jaha folks.
Det var sommaren det.
Swoosch.
Som vanligt. Lika längtad efter som asfort passerad.
Men det är ju så det är. Ingen idé att gråta över sådana ofrånkomliga detaljer. Nu kommer hösten, och jag kan inte alls påstå att jag har något emot denna årstid.

Nu arkiverar vi sommaren.
Sommarklubben har stängt sina dörrar för den här gången. Samtidigt har diverse andra filmer har avnjutits efter mörkrets inbrott, och vad är väl då bättre än att redovisa åsikterna för er här på bloggen under höstens första dallrande veckor!

Vad mer? Jo, förra hösten bjöd jag ju upp till Western-tema som var både roligt och kul att gräva ned sig i. Tror jag tar och inleder även denna höst med ett litet tema, och det känns som att det vore lite lattjo lajban att köra en liten sväng med…..rysare/skräck!

Bra höstkickare eller hur? (Även om Halloween är en bit bort just nu…men obehagliga filmer gör sig ju å andra sidan rätt bra under hela höstkvisten..eller hur?) Vi tar väl och botaniserar lite bland de senare årens produktioner…och här började mitt ”smutsiga” jobb redan i våras och har fortsatt under vissa sommarkvällar då mörkret tycks har varit VÄLDIGT mörkt….

Och, det är ju ett megastort ämne såklart. Här kan man ju verkligen snacka om att det finns oerhört LÅGA alster och oerhört HÖGA alster. Och så en ENORM ocean av rullar i mellanmjölksklassen.

Nåväl, det känns ju som ett tema som kan vara lite passande såhär när löven börjar falla.
På papperet iaf.

Mer att skriva hem om då?
Tja, eftersom jag märker en tendens att sedda filmer staplas på hög i en snabbare takt än jag hinner skriva om dem på bloggen, tänkte jag också försöka börja med en och annan…hm…kortare recension.
Lite snabbare, lite mer ”expressaktigare”.
Återstår att se om DET funkar.

Mer då? Tja, en och annan ny liten ”sektion” på bloggen kan ju tänkas uppstå.

I övrigt är det väl annars business as usual nu när årstiden byter skepnad och det dystra höstmörkret sänker sig över oss….
….eller vaddå, vad snackar jag för trams…det är ju en PERFEKT årstid för att spana in ÄNNU MER film!

Väl mött under fanorna!
Trevlig höst!

Topp o Flopp 2012 enligt Flmr!

Jamen varje blogg med lite seriositet ska väl innehålla ett par listor då och då. Jag är nog lite dålig på att göra listor, för att ta del av dessa är hur kul som helst. Kanske det kan bli ett blogglöfte såhär i början av året, att göra lite mer listor!

Hur som haver, du hittar en liten genomgång av filmåret 2012 uppe i menyn under ”Listat”, och som vanligt är jag  bland de sista att komma in i matchen…

Kika gärna och säg emot eller håll med!

 

God fortsättning på det nya filmåret!

Efter traditionsfyllda och utstakade helger börjar nu så sakteliga vardagen infinna sig igen. Och nytt år är det också.

Som vanligt: bland det roligaste man kan göra dessa dagar just vid denna tidpunkt på året är att ta del av allas tankar om filmåret som gått.
Summeringar och funderingar, hyllningar och sågningar. Mycket underhållande.

Själv är jag fortfarande på ”vinterlov” ännu ett par dagar…och passar bla  på att förgylla ledigheten med nya filmupplevelser och ett enormt Downton Abbey-maraton!

Runt den 8 januari är dock även jag tillbaka i vardagslunken igen, liksom filmbloggen som tar sats för 2013. Vartefter är också tanken att någon sorts topp/flopp-lista över året som passerat ska presenteras…lägg till detta lite andra temalistor, vanliga recensioner och en och annan specialare.

Jo, men det kan väl bli ett trevligt bloggår även detta år!

Häng med vetja!

Tema Western – epilogen

Jaha hörni.The_cowboy
Det var höstens tema det.
25 stycken ”westernfilmer” hamnade under luppen.
Vissa betydligt bättre än andra.
Vissa mer nostaligivärde än andra.
Vissa mer fartiga och traditionella än andra.
Men ingen riktigt dålig.

I mitt westernbibliotek finns ju naturligtvis ett antal fler filmer än dessa, men någonstans kändes det som att just runt 25 st var ganska lagom att välja ut att presentera här på bloggen. Ser man till spannet på åren tror jag att det har varit ett ganska ok sådant, och de flesta stilarna har fått några minuter i rampljuset.

Självklart kanske du som läsare saknar vissa filmer, men återigen..det hade blivit galet mastodontiskt att ta med precis alla filmer som flipprat genom min hjärna. Jag hoppas att de som nu syns på bloggen ändå ska kunna representera de olika tidsåldrar som fenomenet westerns har funnits i.

Andra titlar att nämna, som inte kom med här, skulle naturligtvis kunna vara; Diligensen, Little Big Man, Den Onde, Den Gode, Den Fule, Mot Fort Humboldt, någon av Trinity-filmerna, Harmonica – en hämnare och varför inteden italienska Django osv osv…

Det som också slagit mig under sensommaren och mörka hösten är hur gött det har varit att få gräva ned sig i westernmyten igen, lite fantast som jag är, och att hela westernmyten fortsätter att fascinera mig även i vuxen ålder.
Jag hoppas att du som kanske följt detta lilla filmrace också har haft visst utbyte av genomgången, och är det nu så att jag rentav har kunnat planterat något litet filmtips hos dig så är ju det bara en trevlig bonus…!

Kommentera gärna om du har några synpunkter på temats innehåll eller om du saknade någon speciell film.

Bloggen får med största sannolikhet anledning att återkomma till denna mytiska era i historien, men för nu är det dags att stoppa tillbaka revolvrarna i hölstret och rida in i solnedgången…

Tack för kommentarer och visat intresse!

Buffalo Bill Cody's Wild West Troupe