Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

13 comments on “Filmspanarna: Utmana din smak!

  1. Jag kan inte låta bli att skratta åt din beskrivning, min reaktion var väldigt likartad. Det ÄR en bisarr upplevelse. På ett plan är det ju något av det gräsligaste man skulle kunna föreställa sig i filmväg, men på ett annat plan är det av någon outgrundlig anledning fascinerande. Jag såg den på bio och det underlättade nog också. Jag blev liksom hypnotiserad och sögs in i allt det där gråa, vindpinade, händelselösa. En sorts meditation.

    Jag förstod ju att det här verkligen skulle bli en utmanande utmaning, men jag är glad att du tog dig an den och faktiskt fann den mödan värd!

    Gilla

  2. Hahaha, gode gud!

    Jag snor två citat från dig: ”Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?” och ”Det är en stunds självplågeri”. Ungefär så är min fördomsfulla syn på den här filmen som hade varit en bra stor utmaning även för mig att se. Men jag måste säga att av alla recensioner jag läst om filmen så är din den mest intressanta och den hittills enda som faktiskt fått mig att åtminstone liiiiite vilja se filmen.

    Jag har svårt att tänka mig att Jessica kunde ha valt en bättre utmanarfilm till dig än denna.:)

    Gilla

  3. Ja, utmaning verkade det verkligen vara. Är själv förtjust i svartvit film, men denna lockar inte nämnvärt måste erkännas. Kul läsning och skönt att den åtminstone gav något och inte bara blev en bortkastad tittning:)

    Gilla

  4. @Jessica: Jag kan hålla med lite om det där med hypnosen. Man drogs lite in i den där miljön…effektfullt. Och en intressant upplevelse måste man ju ändå erkänna!:-)

    @Fiffi: Skulle vilja påstå att det var en perfekt film i det här sammanhanget!:-)

    @filmitch: He-he….vänta bara. Förr eller senare sitter du kanske där och glor på den…eller försöker.😉

    @Movies…: Trots att den i mångt och mycket är obegriplig gav den en stunds erfarenhet och märklig upplevelse. Det kan man inte ta ifrån den.

    @Sofia: Tack! Jag gjorde mitt bästa…tror jag.:-)

    Gilla

  5. Hahaha, mycket underhållande text. Jag säger som Filmitch, där svischade en kula förbi obehagligt nära… Men du verkar tagit smällen som en man! Kudos.

    Gilla

  6. Haha, Jesscia går all-in med sin utmaning. Underbar text.:) Jag var faktiskt riktigt sugen på att se den här på bio när den kom tidigare i år. Kommer se den så småningom, hoppas jag.

    Men lite märkligt att det inte ska gå att sätta betyg. Det är klart det går att sätta betyg, tycker jag. Kom igen nu. Det är väl bara att känna efter vilken upplevelse man hade och sen sätta betyg efter det. Eller?

    Gilla

    • Nja….det lurar ihop sig lite här ändå. Ibland vill man sätta typ en etta på det man ser..sedan en trea..för att sedan bli helt j-vla rådvill.
      Jag kan inte på något sätt säga att filmen är bra. Däremot är det stundtals märkligt intressant att se på…

      Men då så. Är den inte ok då?
      Nä, kanske inte ens det. Men då och då så pass konstigt udda att man nog vill ge det ett par minuter till..fast det gör ju inte att det plötsligt blir godkänt…

      Nä jag håller mig nog från att betygssätta här. Upplevelsen var alltför konstig.
      Kanske det i sig ett sorts betyg…?😉

      Gilla

  7. Ping: Filmspanar-tema: Utmana din smak – Cannibal Holocaust | Jojjenito - om film...

  8. Ping: Guldbaggegalan 2014

  9. Ping: Filmspanarna: Utmana din filmsmak – igen! | Flmr

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s