#sommarklubben: The Eiger Sanction (1975)

En av Clint Eastwoods lite mer ”bortglömda” rullar. Kanske för att Eastwood själv länge hade svårt att ta den till sig då en stuntman omkom under inspelningen. Clint ville först lägga ned projektet på studs då han ju förutom huvudroll också var regissör för hela klabbet. Efter lite övertalning bestämde han sig dock för att fortsätta. Och trots skvaller om en i fortsättningen ganska oinspirerad regissör…har rullen sina ljusa stunder.

Här är han en sorts udda mix av konstprofessor och hemlig lönnmördare i tjänst hos ljusskygg underhuggarorganisation hos CIA (?) Via ett lömskt mord  i Europa av ”den andra sidan” (70-talet remember) är en mystisk formel på vift. Clint, i formen av Jonathan Hemlock, hyrs in för att jaga rätt på attentatsmännen. Smart, då Hemlock även är en bergsbestigare sådär ”lite vid sidan om”…och när upplösningen sker på det ökända berget Eiger i Schweiz är det väl smutt med en expert.

Egentligen rätt lökig film detta. Börjar ganska brutalt och typiskt 70-talsmörkt. Sen blir det nästan svart komedi när Clint ska träna sig i bergsbestigarform, bla med hjälp av barbröstad (!) kvinnlig coach. Sarkasmerna haglar och nånstans mitt i storyn lyckas också Clintan leverera ett minst sagt smaklöst sexskämt om våldtäkt. Idag helt ofattbart att detta kunde få passera. Andra tider….jovars.

Trots ett redigt ansträngt och lite slarvigt manus lyckas regissör Eastwood få till finalakten, scenerna på Eiger. Han håller det ovisst och lite småspännande ända in till slutet. Liten twist finns, och visst kan man ganska snart klura ut den. Något som Eastwood inte tummade på här var snyggt kameraarbete i alpvärlden, och snitsiga sekvenser från berget. Att Eastwood själv enligt uppgift gjorde merparten av sina stunts på berget är såklart respekt! Pålitlige George Kennedy är också med och förgyller i rollistan.

En typiskt 70-talare i musik, bilder och lagom långsökt story.
Filmen känns möjligen lite för lång med sina 129 minuter, å andra sidan har man inte direkt tråkig ihop med Clint…och när rullen tar sig upp på det mytomspunna Eiger blir det rentav ganska bra.

Svindel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Annonser

Horns (2013)

Daniel Radcliffe fortsätter att visa att han inte behöver glasögonormen Harry Potter för att skaffa sig ett bra genmäle till eftervärlden. Snubben har helt enkelt en förmåga att hoppa på de mest märkliga och udda roller (kolla här bara!), vilket gör honom till en ytterst intressant skådis.

Idag i rollen som Ig, ”a troubled young man”. Den lilla staden där Ig huserar skakas av ett grymt mord och det är Ig;s älskade flickvän Merrin (Juno Temple) som blivit bragt om livet på ett synnerligen otrevligt sätt. Problemet för Ig är att han inte kan minnas vad han gjorde vid tidpunkten för mordet och således är huvudmisstänkt numero uno. I den lilla staden, som ibland osar av Twin Peaks-vibbar, är han självklart redan dömd på förhand. Och hatad av alla. Förtvivlat läge och Ig ser hopplösheten grina honom i ansiktet. Till och med hans föräldrar och äldre bror tycks inse hans skuld.

Eftersom nu dagens regi-man Alexandre Aja (Piraya 3D) ändå vill göra detta till något mer än tungt drama, vaknar således Ig helt sonika en morgon med horn i pannan! Yep, tvättäkta djävulshorn. Hp goes Hellboy! Förutom att se minst sagt bisarr ut upptäcker den förtvivlade Ig också att människor han pratar med plötsligt börjar avslöja sina innersta tankar och hemligheter för honom! Som att hornen besitter en märklig kraft. Han knallar runt som värsta biktfadern! Jobbigt läge. Ig vill ju bara rentvå sin egen person och övertyga alla om att han är oskyldig. En extra liten bieffekt är att han också tycks kunna styra människors handlingar.

att sporta keps blev plötsligt problematiskt

Snacka om märklig rulle! Rätt länge med så galna infall och kombomixar att den rusar upp i betyg bara för att den är så..konstig. Officiellt klassad som drama, fantasy och horror. Asch, ta bort horror och släng in ”svart humor” istället. För det är precis vad det är. En film som tycks ha försvunnit helt under radarn sedan den dök upp första gången. För Radcliff:s skull är det lite synd att att filmen inte fick mer genomslag. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför. Den liknar inget annat. Står i liten genre för sig själv. Regi-Aja mixar lite allt möjligt i sin strävan efter att få filmen att sticka ut. Och på den punkten lyckas han ju får man säga. Manuset bygger på en roman av Joe Hill (fö Stephen Kings son), och jag har ingen erfarenhet av denne författare. Men att han försetts med farsgubbens fantasi råder det ingen tvekan om. Vissa retar sig möjligen på religionstemat som smyger sig in lite från höger, själv har jag inga problem med det då det snarare tillför en extra krydda i manus.

Börjar konstigt, blir frejdigt underhållande, sedan lite obehaglig, sedan lite romantisk och sen kan inte Aja hålla sig utan slänger in en final som tar filmen liiite för mycket over the top för att jag ska fortsätta låta den hållas uppe på finbetygen.
Radcliffe gör det dock finemangs hela rullen igenom. Han fortsätter imponera! Och den rulle som låter gamle David Morse komma till tals ett par minuter…förtjänar naturligtvis inte underbetyg.

Udda film som börjar galet frejdigt, för att sedan snudda lite för mycket vid det utflippade. Men jag blir underhållen! Inget snack om den saken.

 

I Snacka om Film #90 filurar vi vidare på denna högst märkliga skapelse.

 

The Rezort (2015)

rezort_posterLåt oss säga att du får för dig att korsa Jurassic Park med The Walking Dead. Jepp, då hamnar du kanske…typ här.

Det Stora Kriget mot de hatade zombierna är över sedan ett par år. Världen håller på att återhämta sig. Många förlorade såklart nära och kära i den globala epidemin och trauman bearbetas. Städer är återuppbyggda men enorma flyktingläger finns överallt för att ta hand om dem som förlorade, tja, allt. Givetvis finns också det Stora Företaget som ser chansen att tjäna pengar på katastrofens efterdyningar. Detta i form av The ReZort, en ö med lyxhotell, vacker natur, värsta semesterfeelingen, men också med chansen att åka på…zombiesafari och skjuta sig ett par räliga rackare! Javisst! Att medelst guide i jeepar köra ut i naturen, ladda gevären och ta ut sin inneboende ilska över det som varit. Om du vill kan du även övernatta under bar himmel och höra väsningar i natten när du sitter vid lägerelden. Men, givetvis, allt under kontrollerade former och bakom högsäkerhetsstängsel. Företaget vill ju icke att du ska bli zombiemat..och inte kunna betala för den saftiga lyx som ön erbjuder.

Så är alltså det ganska lovande upplägget i det här brittiska zombieröjet, mestadels inspelad på Mallorca! Och visst är det snyggt. Jag sitter i tv-soffan och noterar hur smutt de fått till lyxen på ön. Flashiga bilar, höga stängsel, bevakade områden via ett högteknologiskt kontrollrum som inte så lite påminner om en viss ö som heter Isla Nublar.

Vi får oss de obligatoriska protagonisterna med huvudfokus på Melanie (Jessica De Gouw) som är på besök tillsammans med pojkvän. Hemska minnen och trauman behöver rensas ur skallen. Varför inte peppra lite zombies under kontrollerade former. Och vad kan gå fel på den högteknologiska ön….?
Asch, du fattar ju själv att det ganska snart skiter sig för det lilla utflyktssällskapet där Melanie ingår. Plötsligt är det springa för livet som gäller när de dräglande odöda får upp vittringen. I början är det som sagt jäkligt snyggt och smutt påkostat för att vara en B-rulle. Jag imponeras lite ändå över att filmmakarna och regissören, en Steve Barker, lagt ned lite möda på scenografin och känslan i filmens inledning.

the-rezort-2015-bild-21

safari med viss spänning utlovas

När rullen växlar över till mer standard-zombie-action känns det inte lika..exklusivt..som det gjorde i början. Men det var väl kanske inte att vänta heller? Upplägget blir det gamla vanliga, en liten utsatt grupp där det gäller att inte bli plockad eller smittad. Något Melanie och co får ligga i för att undvika i sina försök att ta sig tillbaka till bebyggda områden. Rätt okända skådisar, om man inte räknar in gamle Dougray Scott som vresig ex-zombiejägare.

Bättre i början, sen blir det mer vanlig lågbudgetshootout av det hela. Men överlag inte kattskit i genren. Ganska snygg (bra zombie-makeup) och själva idén med rullen känns avigt tilltalande på något märkligt sätt. Givetvis ska hemligheter både här och där ut i ljuset också under rullens gång.

Helt okej underhållning för stunden och jag belönar banne mig med en uppfriskande trea.
Låt vara att den är lite fladdrig.

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

Operation Avalanche (2016)

operation_avalanche_posterKlassikern bland klassiska konspirationsteorier?

Året är 1967. Apolloprogrammet, det som ska sätta en gubbe på månytan innan 60-talets slut, är i full gång. Rymdkapplöpingen. Öst mot väst. Nu tycks det kalla kriget också ha hittat in även i dessa korridorer. CIA misstänker en rysk spion hos NASA. Inte bra. Ett par unga karriärhungriga agenter skickas dit, under förevändning att de är ett filmteam som ska dokumentera arbetet med att förbereda månlandningen. Den perfekta täckmanteln.

Det blir också filmens format. Vad de ser genom sina kameror är vad vi som tittar ser. Ett sorts found footage alltså. Ett ganska ansträngt och urvattnat format, javisst, men här blir det ändå rätt snabbt ett effektivt sätt att berätta. Tidstypiska detaljer, ett 60-tal med sin musik, sina färger, sitt mode. Allt snyggt fångat i kameralinserna.

Nåväl, vad händer med spionen då? Inte mycket kan man säga. Snart hamnar nämligen fokus på något helt annat då det plötsligt upptäcks att NASA själva håller på en mycket större hemlighet. Ett faktum som kommer att kasta varenda propagandaplan de kommande 5 åren åt skogen. En nation som kommer att tappa ansiktet Big Style. Ajaj. CIA svänger plötsligt i sin strategi. Eller är det kanske de inblandade agenterna med driftige Matt (Matt Johnson) i spetsen som plötsligt freewheelar lite? En ny, galen och synnerligen riskfylld, plan tänks ut och ett ljusskyggt projekt tar sin början…

Men hoppsan. En tämligen liten och smal rulle från indie-facket som blir både roande och oroande på samma gång. Regissören och manusgubben (och skådisen) Matt Johnson filurar ihop en riktigt märklig liten story, som mitt i alla galenskap känns som något som faktiskt inte skulle hållas för alltför omöjligt i ett USA årgång -67.
En rolig detalj, Johnson och flera av de andra skådisarna använder sina riktiga namn. Precis som en viss Blair Witch Project en gång i tiden var föregångare med. Här blir det alltmer suspekt i takt med att den nya ljusskygga operationen fortskrider, med myndigheter som gör allt för att hålla sanningen mörkad.

operation-avalanche-2016_pic

lugubra planer i görningen

Johnson lägger krutet på detaljrikedom och en fantasi i storyn som faktiskt inte ligger så jäkla långt från hur det skulle kunna ha gått till (inbillar jag mig). Låt vara vissa logiska loopar längs vägen. De är dock av den sorten att de inte stör helhetsupplevelsen av det som berättas.

Morrar du åt FF-stilen blir det såklart påfrestande här. Annars är det underhållande ända till eftertexterna. Är man sedan, som jag, en Apollo-nörd blir ju förstås historien lite extra underhållande.

The Final Girls (2015)

The_Final_Girls_posterLite lagom (sommar)jönsigt om det här med 80-talet och slasherrullar.
Och kanske om att sörja.

Max (Taissa Farmiga,,,japp yngsta syster till Vera..och sjukt lik!) sörjer sin mamma Nancy (Malin Åkerman) vilken dödades i en bilolycka för ett par år sedan. Nancy var en skådis som en gång i tiden slog igenom i en tidstypisk 80-talsslasher, ”Camp Bloodbath”. Nu ska slashern jubileumsvisas på stadens biograf och Max är inbjuden. Motvilligt går hon dit, snart händer en olycka i salongen…och av oklara filmiska skäl (don´t ask why) befinner sig plötsligt Max och hennes ”Scooby-gäng” mitt inne i filmen! Precis när den börjar. WTF??!

Vad göra?
Gänget bestämmer sig ganska omgående att det är lika bra att ”spela med” i rullen. Extra plus här är ju att de hela tiden vet vad som kommer att hända! Tjo! MEN, räcker det för att stoppa filmens obligatoriskt maskerade galning med machete?? Och hur ska Max förhålla sig till att plötsligt stå öga mot öga med sin (yngre) version av mamma?

Hahaha. Här gäller det att ha både fantasin och förkärleken till de nostalgiska teenslasherrullarna i behåll. Då får man sig en rätt rolig stund här och där. Liksom Scream-rullarna behandlar filmen hela konceptet med rysare, slashers, de oskrivna reglerna, konceptet som gjorde ett helt årtionde…på ett ganska charmigt och vördnadsfullt sätt. Såklart det är rätt tramsigt på sina håll och intrigen håller inte för att beskådas på ett djupare plan.
Men det är…behagligt underhållande på nåt sätt. Jag blir ju lite svag för sådana här rullar som bryter lite mot mönstren…och gärna skojar till det på vägen.

the-final-girls-02

Scooby-gänget tror inte sina ögon när de får en betygstrea!

Full fart på hjältegänget, med Farmiga i spetsen. Åkerman är ju ingen toppskådis men gör en helt godkänd insats här. Kanske ett rollfack som passar henne? Lätt skruvad komedi?
Rullen är lagom strippad på de värsta gore-effekterna, det skvallras om att regissören Todd Strauss-Schulson fick order om att softa rullen för åldersgränsen på bio…något han först gick bananas över..men i slutänden höll med om att det blev en bättre film.

Jag säger inte emot. Lagom mix av 80-talsblod och taskig humor.
Lägg till detta det absurda i hela filmens upplägg…och de fördelar som kan dras av situationen…och jag mjukar upp dagens betyg lite.
Här har man inte tråkigt.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.

 

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Cutthroat Island (1995)

CutthroatVad  är den här filmen mest känd för?
Att den drev Carolco Pictures i konkurs med sin massiva flopp i biljettkassorna? Nu är detta en bit överdriven skröna, då bolaget redan innan filmens premiär balanserade på ruinens brant. Men visst, det ekonomiska fiaskot för den gode Renny Harlin här hjälpte förstås till…inte minst finnens notoriska budgetöverskridningar och att manuset skrevs om i parti och minut.

TROTS detta är filmen orättvist behandlad tycker jag dårå. Låt vara med sina mindre fel och brister. Icke desto mindre är det en frejdig äventyrsskröna som kör med piratstuket som backdrop! Det är soliga öar, skepp som dundrar på med kanonerna och gott om folk och fä som fäktas vilt med värjor.
En sorts föregångare till Johhny Depp-piraterna skulle man nog kunna säga om  man man är lite lagd åt det förlåtande och popcornsaktiga hållet vad gäller filmer i den här genren.

Harlin hade nog stora förhoppningar på denna, men hans envisa krav att casta dåvarande frugan Geena Davis i huvudrollen som den kvinnliga piraten Morgan Adams kan man alltid diskutera. Hon har kanske inte sin bästa stund, men är ändå rätt lagom underhållande ihop med hjälten Matthew Modine…nödlösningen då ingen manlig större stjärna ville committa sig till att leka pirat under ett par veckor i solen.

Som vanligt är det skattjakt och förräderi som står på programmet. Vi får sedvanliga slagsmål och actionsekvenser, ruffiga karibiska hamnstäder och sköna gröna öar. Och framför allt får vi lite hederliga piratskepp som jagar livet ur varandra.

Baktalad rulle som faktiskt är bättre än sitt rykte.
Och med sitt tema såklart en perfekt liten karamell i årets sommarklubb!

Skattjakt i sommarnatten.

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

TV-Landet: The Newsroom – säsong 1 (2012)

newsroom_logoFör att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

news6news2

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

news3news4

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

news7news12

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

1514

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

15

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

300: Rise of an Empire (2014)

Same same but…NOT different.
Typ. Been there. Done that.
I sanning ett litet mysterium varför ännu en rulle stöpt i exakt samma form värks fram ett par år senare. Fast svaret stavas ju förstås CASH i kassan.

För säkerligen finns det fortfarande rätt mycket adrenalinstinna tonåringar av manligt kön (ja, jag raljerar…fast ändå inte) därute som tycker det är vrålhäftigt att se stridsscener i slowmotion, muskelpumpade krigare, pimpade badass, lättklädda damer med svärd i handen och hinkvis med filmblod. Alltså, vi pratar inte RIKLIGT med blod, snarare HYSTERISKT skvättande med den röda varan. NÄSTAN i varenda filmruta. Nästan.

Om det så är ett litet slag på truten som utdelas, ser regimannen Noam Murro (Zack Snyder har lämnat över stafettpinnen och håller sig här till manusförfattandet) till att minst en liter klarrött liksom sprutar ut från personen ifråga.
Och då kan ni ju föreställa er när det utdelas ett svärdshugg…eller ett spjut kastas…

Själva rullen i sig innehåller en tunn, tunn, tunn, JÄTTETUNN handling som uppenbarligen är både en prequel, midquel (!??!) och sequel till första filmen om Kung Leonidas och hans våldsamt tappra Spartaner. Här är det Athenarna som hotas med spö från den galne persiske härskaren Xerxes (fullmatade och sannerligen lite läskige Rodrigo Santoro återvänder i rollen). Nu är ju Xerxes dock upptagen med att spöa Leonidas i den berömda bergsklyftan och skickar därför sin stridsgalna bästa general (kvinnlig dessutom! Kul!) sjövägen för att krossa den grekiska flottan.
Ha! Som om det görs bara sådär.

Ok, enter Eva Green i en formidabel roll som överspelande krigstokig, makttokig, sextokig…ja vad ni vill…badassbrutta som minst sagt plågar grekerna med dess hipsterskäggige hjälte Themistocles (Sullivan Stapleton) i frontlinjen. Stapleton är dock ingen Gerard Butler med grymma magrutor och någon större personlighet, därför är det helt klart roligare att fokusera på Eva Green som verkar ha haft roliga timmen på jobbet. Överspel och hysteri och besatthet står på programmet och hon är PERFEKT som filmens grymma antagonist till hjälten…låt vara med, kanske för sin tidsepok, diskutabla outfits varje gång hon är i bild.

blicken man INTE vill möta…

Jag gillade första rullen rätt bra. Imponerad över tekniken och serietidningsstuket.
Här är det precis samma grej en gång till. Fast blaffigare, större och mer hysteriskt. Man kan dock inte låta bli att imponeras över att precis allt är inspelat på ett studiogolv framför färgade dukar. Det märks sannerligen inte, och här snackar vi dessutom rätt mycket vatten i scenerna!
Assnyggt gjort alltså. Men också lite tröttsamt med alla klyschiga bildvinklar och effekter som ska flasha förbi i parti och minut, ned till minsta dammpartikel i luften i motljus.

För att man inte ska känna sig helt vilsen med de nya figurerna har producenterna lyckats låna in Lena Heady på en 10-minutare från GoT, och hon hoppar snällt i Queen Gorgo-klänningen en liten stund och återupprepar sin roll som Spartas Första Dam.

300: Rise of an Empire är absolut inget nytt under fantasysolen. Hardcorefans till stilen och Frank Miller säger naturligtvis inget buttert om det här. Själv tycker jag det känns lite fantasilöst upprepande…men kan å andra sidan inte låta bli att imponeras svårt av tempot, intensiteten, tekniken, utförandet och den skogstokiga Green.
En no-brainer till film som är precis lagom om man inte vill fundera så mycket på det man ser. Sommarsnäll i betyget?

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.