#xmas: Pottersville (2017)

Men se detta var väl lite småtrevligt! En lagom lökig liten story, som dessutom tycks ha glidit under radarn för de flesta. Ibland räcker det ju gott och väl med lite mindre stunder av underhållningsfilm. Och Michael Shannon är ju alltid stabil, vad han än dyker upp i. Här som köpmannen Maynard, en snäll lirare som har ett gott öga till alla i den lilla staden Pottersville.

Desto tristare då att han en sällsam kväll råkar ut för omständigheter som gör att han hamnar på stadens gator, rejält på fyllan och iklädd en gorillakostym (!) Wtf??! Och dessutom blir sedd när han gapar och har sig. Alla tror förstås plötsligt att de sett Bigfoot himself! Snacket går och snart invaderas den lilla staden av mediacirkusen. Bigfoot! Big news! Just som Maynard ska till att avslöja att det var han som ställde till det på fyllan…biter han sig i tungan lite. Kanske är det bra för staden med lite uppmärksamhet och turistinvasion…?

Jaja, inget superseriöst detta. Men vaddå, det är väl gött att bara ta sig an en glad liten bagatell ibland. Såklart att Maynards hittepå ställer till med oreda i staden, och olika knasbollar av varierande slag dyker upp. Lite romantikhumor mixas med slapstickhumor och allmänt jönseri. Bra schwung i rollistan också med Shannon, Judy Greer, Ian McShane, Ron Perlman, Thomas Lennon och Christina Hendricks. Som att alla inblandade tagit lite ledig från sina ordinarie ”seriösa” karriärer och samlats runt en stunds roande lökigheter i juletid.
Såklart ganska lättglömt, men…trivsamt.
Jag hade inte tråkigt alls.

 

Finns på Netflix

#xmas: A Bad Moms Christmas (2017)

Aka Bad Moms 2.
Asch då, detta var ju för räligt. Lika underhållande och fräckt bra som första rullen var….lika rackig och TOTALT menlös är den här! Fi fan alltså. Och ändå är det ju en julrulle. Jag som gillar Hollywoodrullar om julen. Skit och pannkaka också. Det här är typexempel på när det skulle värkas fram en uppföljare till varje pris. Och proppas med ansträngd humor. Som inte ens är rolig!

De hårt prövade mammorna från förra filmen är såklart tillbaka. Gott så, de var ju ändå förbaskat härliga att hänga med. Mila Kunis, Kristen Bell och Kathryn Hahn. Vad tänker manusnissarna nu? Jo då kastas de tre mammornas mammor plötsligt in i handlingen! Susan Sarandon, Cheryl Hines och Christine Baranski. Alla tre nya till vardags utmärkt bra skådisar, men här blir de bara irriterande. Kanske är tanken att det ska vara kul när våra hjältinnors mammor dyker upp och ställer allt på ända, men det blir bara jävligt störigt och inte ett dugg flabbvänligt. Pajigt återanvända skämt. Damn, man borde ha satsat på en annan sorts julrulle. Stressen, våndan att handla ”rätt” julisar till barnen, pressen att pynta huset, julromantiken…ja vad fan…vad som helst nästan. Utom detta.

Det hjälper inte ens att de proppar med julpynt, snö och en och annan jultune. Det blir liksom bara kaninskit ändå av  det. Till och med Kathryn Hahns annars så underhållande råa humor faller platt. Så pass att jag bara blir förbannad på att hon vräker ur sig det hon gör. Inte hennes fel förstås. Manuset är verkligen sjukt kasst. Trots att samma duo som gjorde första rullen ligger bakom den här.
Detta var ett bomskott. En snöboll som missade sitt mål. Attans.

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.

 

 

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

Krampus (2015)

krampus_posterJulfrossan i maj fortsätter! Hua!
Idag en sorts vild mix mellan skräck och komedi, eller skräck och skräck…mer rysligheter kanske.

Unge Max (Emjay Anthony) har det inte lätt i jultider. Stor stökig familj med besvärlig syster (självklart!). Max hoppas förstås på den förestående högtiden då Tomten ska komma på besök. Om bara mamma (Toni Collette) och pappa (Adam Scott) kunde vara lika på där hemma i förortsvillan. Och varför måste moster (Allison Tolman) med asjobbig man, den försupna släktingen aunt Dorothy (Conchata Ferrell) och riktiga svin till barn komma på besök? Den enda han tycks kunna lita på är farmor (Krista Stadler).

Nånstans på vägen mot juldagen brister det för Max som vänder både Tomten och julen ryggen. Aj! Illa! Inte nog med att strömmen försvinner, oväder tilltar och en kuslig stämning lägger sig över grannskapet….någon annan än den gamle vänlige mannen med det vita skägget tycks ha anlänt….hoppsan.

Okej, tänk dig Tomtens absoluta motsats. En rälig demon som kommit för att hämta alla som inte uppskattar julen. Ojoj, här är goda råd dyra. Speciellt som den illvillige Krampus dessutom har en armé av smådemoner i olika former till hjälp..
Så, vad sägs om Ensam Hemma möter Gremlins….? Typ så. Det är nog den bästa beskrivningen här.

Max och gänget får fullt upp. Vissa offer görs…men gamla farmor med tyska anor vet nog vad som försiggår i huset. Kan hon hjälpa? Kan någon? Bakom kameran och manus hittas en Michael Dougherty, som bla författat X-Men-rullar och den rätt underhållande Trick´r Treat (2007).

krampus-1

den enda man kan lita på när det skiter sig..?

Som vanligt inget för dig som kräver logik, djup eller allvar i en film. Möjligen skjuter filmmakarna lite över målet om de tänkt sig att rullen ska vara ryslig och lite otäck (okej, inget du kollar på ihop med släktens 8-åringar kanske). Här blir det mer skoj-action när till exempel leksaker får ondskefullt liv…eller en liten trupp med pepparkaksgubbar plötsligt tar över köket. Håhåjaja.

Har jag tråkigt? Nix.
Är det bra? Allt är en fråga om definition, men om du tar rullen på rätt sätt så….
Julfilmer med twist. Jag gillar ju det. Även om våren.

Lite bonusplus till snygg design på Krampus-filuren och det något oväntade (?) slutet.

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

Flmr vs Julen: Svensson Svensson – en riktigt god jul (1994)

I varje familjekonstellation skapas det ofta olika tv-traditioner runt jul.
Att Kalle ska vevas i de flesta hem är ju liksom så självklart att man nästan inte behöver nämna det. Och så finns det faktiskt en och annan lite modernare trend som börjat poppa upp. Tv-tablåerna ser smartheten i att köra återkommande program och julfilmer. Och sedan ska man ju naturligtvis inte glömma att det faktiskt finns de som helt väljer bort tv på självaste julafton.

Själv är jag nog en sådan. Eller, inte väljer bort helt. Det var ju det här med Kalle och Karl-Bertil förstås. Men sen klarar jag mig nog. Hellre umgänge och prat med nära och kära. Eller varför inte lite fingrande på de (förhoppningsvis) fådda julisarna.

Naturligtvis är jag ju inte sämre än att jag redan skapat egna små traditioner. Till exempel MÅSTE Ett Päron till Farsa Firar Jul ses kvällen INNAN julafton (inte PÅ julafton som diverse kanaler envisas med) tillsammans med den obligatoriska skinkmackan, musten och lite glögg. Men innan dess gott folk, har även dagens lilla objekt fått köra sina årliga 30 minuter från tv-burken.

Ingen fräsig film i ordets bemärkelse alltså. Bara en halvtimmes skoj med SVT:s kanske mest kända komedifamilj. Möjligen har några av er inte alls har nån relation till familjen Svensson, det är ju trots allt ett par år sedan nu (familjen återkom ju iof sig i ett par rätt usla filmer). Märks inte minst på pappa Gustavs postkläder som är hopplöst out of date (har jag fått det berättat för mig av en synnerligen närstående källa). Nåväl, efter att framgångsrikt ha vevat serien i ett antal avsnitt bestämde sig uppenbarligen manusförfattarna att det skulle vara lite skoj att visualisera hur julen, eller julafton, kunde te sig hemma hos en alldeles ”vanlig” radhusfamilj.

Och nästan lite skrämmande lyckas man också genuint fånga lite av det där som vi alla (?) jagar.  Medelsvensson-julen kanske? Det ska vara jullovsmorgon (helst Scooby-Doo), traditioner som ska följas till punkt och pricka. Alla eventuella avvikelser från mönstret blir konstigt och galet. Och vad ska jag säga? Man har ju växt upp på 70- och 80-talet. Klart det känns igen! När jag var ung spoling tyckte vi också allra bäst om att fira julen själva i hemmet. Efter den obligatoriska lilla förmiddagsrundan hos farmor och mormor förstås.

allt klart för Kalle!

Hos mig är således igenkänningsfaktorn skyhög när Gustav Svensson (Allan Svensson) ska ha det som vanligt på dopparedagen. Hustrun Lena i Suzanne Reuters skepnad är naturligtvis underbart cool i alla lägen, och den som har superkoll. Gustav mest bara…är.
Och spelar på alla våra fördomar och klyschor om den förvirrade och klantige pappan.

Svensson Svensson – en riktigt god jul är således ett måste innan julafton i the House of Flmr. Lite skön tönthumor, dräpande repliker och lite nostalgivibbar från förr. På något sätt känns det helt rätt att ta med dagens tv-avsnitt in under fanorna när det gäller ”Flmr vs Julen” även om det inte handlar om en långfilm. Säkert har du redan sett klantigheterna något år, då SVT väljer att reprisera på självaste julafton sedan ett antal år tillbaka. Och du som ev. inte har haft anledning att kika ännu…: missa inte.  Lite larvigt, lite töntigt…men väääldigt fånmysigt.


Julfaktor: Ganska hög. Julprylar, gran, julmusik och lite lagom med studiosnö som dras in.

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Flmr vs Julen: Julfritt (2004)

Försök aldrig avskaffa julen.
Speciellt inte i en julkomedi. Fråga bara Luther Krank (Tim Allen). När dottern åker utomlands för att volontärarbeta tappar Luther lusten för allt vad jul heter. Dessutom är det ju dyrt som satan att fira jul! Bättre då att lägga cashen på en liten semestertripp till Karibien.
Som dessutom blir betydligt billigare!

Mrs Krank, Nora (Jamie Lee Curtis), är inte lika övertygad om det smarta i att överge julen bara sådär men låter sig övertalas och nu gäller det bara att hålla sig cool fram till juldagen då det är dags för avresa mot varmare breddgrader. Att avskaffa julen bara sådär innebär ju också att strunta i både julbelysning, gran, julkort, julmat och hela faderullan. Något som inte går villakvarterets övriga invånare obemärkt förbi. Speciellt inte gatans ordningsman Vic Frohmeyer (Dan Aykroyd)..dessutom julälskare av rang. Onda ögat på paret Krank således.

Dagens julgalenskaper bygger från början på en liten novell av rätt kände John Grisham. Minsann. En sorts tvärtom-berättelse om svårigheterna med att försöka komma undan julen. Inte det lättaste. Luther är dock fast besluten om att inget ska komma ivägen för lite sand och varm sol istället för snö, kyla och dyra utgifter. Naturligtvis går det åt skogen runt sisådär en kvart in i filmen.

Allen drar fördelarna med att välja gult som julens färg.

Här är  såklart inga konstigheter i manus.
Den som väntar på det sedvanliga sättet att fira jul i amerikanska komedier blir inte besviken. Trots alla besvär att undvika allt med julen och dess traditionella inslag, lyckas Luther och Nora snart fastna i besvärligheterna. Om man vill kan man möjligen se en liten drift med den kommersiella sidan av högtiden och alla dess oskrivna lagar som inte får brytas.

Att Tim Allen är pålitlig som komediskådis vet man ju, men nog går han lite på halvfart här. Desto piggare Jamie Lee Curtis som har några riktigt halvhysteriska scener…och dessutom tas chansen att skoja lite med Curtis´bakgrund som den klassiska ”Queen of scream” en gång i tiden. Förutom den påfrestande Aykroyd fylls rollistan upp med diverse halvkändisar, och på något sätt fyller de ändå alla sin funktion i den här halvtama rullen. Vissa inslag av den svarta humorn går dock hem, och överlag är det väl en ganska ok historia att glo på. Den som inte ser hur det här kommer att sluta 5 minuter in i filmen…kan inte ha sett mycket film på temat.

Julfritt, eller Christmas with the Kranks, är i grunden en rätt blek version av alla de andra julfilmerna om hårt prövade familjemedlemmar i jultider. Den sirapssliskiga julfeelingen som Hollywood är en fena på kommer man dock inte undan. Även om den försöks döljas med en udda approach.
Jul är ändå jul och det blir till slut ganska ok underhållning för stunden.
Varken mer eller mindre. Jul-mellanmjölk kanske?

Julfaktor: Helt ok. Snön kommer mot slutet…och då tar det sig med granar, blinkande lampor och allt det andra.

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Flmr vs Julen: Elf (2003)

Så, vad behövs för en rejäl julkomedi?
Först och främst jul förstås. Och sedan en huvudperson som gärna får vara lite annorlunda, inte ha koll på läget så att säga. En figur som till slut (efter alla besvärligheter) blir den stora hjälten och den alla tycker så mycket om. Historiens antagonist å andra sidan måste naturligtvis vara en figur som inte alls är inne på det här med jul. Som tycker att hela högtiden är blahablaha, och det här med the christmas joy är rena tramset. För att sedan bli omvänd och ta hela den vintriga världen i sin famn.
Tack och bock..och var är spyhinken?

Visst, precis så bygger man den perfekta julfilmen enligt Drömfabriken. Och trycker in en massa jolmig men medryckande julmusik, tokiga scener, gärna i slapstickform. Och så det viktigaste; det måste ALLTID vara snö i filmen. Slask och barmark duger icke! Kan man dessutom visa upp en känd storstad i snöskrud är det liksom bara bonus.

Dagens julrulle innehåller precis allt det här.
Och jag sväljer ned det så glatt så glatt med lite pepparkakor, julmust och skumtomtar. Möjligen kan det också bero på att dagens huvudidiot heter Will Ferrell och gör precis vad han är bäst på. Jönsar till det ordentligt. Handlingen? Tja, som liten bebis kryper Buddy (Ferrell) in i Tomtens säck och råkar följa med till Nordpolen. Väl där adopteras han av en surmulen nisse (Bob Newhart) och uppfostras enligt konstens alla regler. Snart har han dock vuxit ur huset (ha-ha-ha…sorry) och får reda på att hans riktiga pappa bor i metropolen New York.
Dags för studiebesök i verkligheten!

Buddy spanar in den fina granen, den gulliga nallen och den söta nissan.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Naturligtvis är det genialiskt att sätta en dåre som Ferrell i huvudrollen. Utstyrd i den fånigaste av dräkter skämmer han ut sig i the Big Apple och jag fullständigt gapskrattar. Den minsta lilla scen blir hysteriskt rolig tack vare Ferrell´s mimik och dumroliga manér.
Det är ett gyllene tillfälle att egentligen stapla knäppa scener på varandra och gömma den bakplåtspappertunna historien i ett sirligt konfettimoln av julkänslor, godhet, förståelse, förlåtelse, romantik, ett glittrande N.Y..och så lite skönsjungande sång på väl valda ställen. Och så jänkarnas mantra nummer 1: FAMILJEN är absolut viktigast i jultider.

Jon Favreau (Iron Man) heter dagens regissör, och då kan man ju vara lite putslustig och konstatera att Favreu nu låtit två olika huvudpersoner i märkliga outfits klämma ur sig skämmiga oneliners…fast i helt olika sammanhang. James Caan, av alla människor, har fått julfeeling och hoppat på rollen som Ferrell´s känslomässigt avtrubbade biologiska pappa. Mary Steenburgen (har sällan sett sådär svalt snygg ut som här) är hans tålmodiga fru, och mysigt skönsjungande Zooey Deschanel (blonderad!) flankerar också galningen Ferrell på bästa sätt.

Elf är egentligen en riktigt tunn soppa till film. Lite larvig och ganska mycket fånig. Men…MEN..den gör jobbet och får mig på ypperligt julhumör.
Javisst är det sliskigt och sirligt, men jag är svag för den här humorn. Och när den visualiseras av en sådan lustig tjomme som Will Ferrell, ja då går det liksom inte att klaga. Trivsamt mest hela tiden, asflabbigt vid ett par underbara tillfällen då jag näst intill ramlar ur soffan med julmusten sprutande ur näsan.
Nä, nu ljög jag kanske lite. Men nästan iaf!

Julfaktor: Hög! New York i julskrud. Tomtenissar. Julgranen vid Rockefeller Center. Gott så.

A Christmas Story (1983)

ACS_posterOjoj…svårt att inte tycka om den här lilla pärlan!
Vill man få sig till livs ett stycke filmiskt vykort från ett 40-tals Amerika, är det bara att checka av den här rullen!

Bakom verket hittas Bob Clark, en gång i tiden kanske mest känd för Porky´s och den gamla slitna 70-talsrysaren Stilla Natt, Blodiga Natt. Här är det helt andra bullar när han berättar den synnerligen charmiga historien om lille Ralphie (en härlig Peter Billingsley) som har problem så här dagarna innan jul. Hur ska han lyckas övertyga både sina föräldrar OCH Tomten nere på varuhuset om att årets julklapp faktiskt är ett luftgevär!? Det enda han vill ha typ. Det är 40-tal och det är ett USA som håller på att hämta sig efter depressionen.

christmas-story

här firas jul på gammeldags men charmigt sätt!

Förutom Ralphie´s vedermödor att lyckas med sin övertalningsplan får vi också lite äkta amerikansk julidyll med snö, julparad, juldekorerade gator enligt konstens alla regler. Som en riktig Norman Rockwell-jul! Det är galet, roligt och väldigt charmigt på en och samma gång! Vänta er inga djupa grejer i storyn. I grunden ligger den alltid närvarande moralkakan om att familjen är allt under en högtid som denna. Mamman (Melinda Dillon) och pappan (Darren McGavin) må vara högljudda och intensiva…men naturligtvis är de kärleksfulla värre när det kommer till kritan.

Juligheten är naturligtvis ENORM här, och den som är ute efter lite extra allt i ärendet blir sannerligen inte besviken. Hatar man inte högtiden som står för dörren kommer man att gilla det man ser här.
Oerhört trivsamt för en julnörd som en annan.

Ensam Hemma (1990)

Frågan är vilket som är mest osannolikt med den här filmen; att två föräldrar liksom bara kan glömma bort ett barn och resa tvärs över jordklotet innan de kommer på det?
Eller att två rätt hänsynslösa brottslingar åker på spö av en liten knatte så det stänker om det..?
Hur som helst, den första filmen om unge Kevin McCallister är en sorts blandning av skönt sliskig amerikansk moralpredikan och våldskomik som passar sig i familjesammanhang.

Kevin (Macaulay Culkin) blir helt osannolikt kvarglömd hemma i förortsvillan när resten av familjen och släkten åker på julresa till Paris!
Först njuter såklart den unge spjuvern Kevin av att plötsligt ha föräldrafritt och syskonfritt på samma gång.
Efter ett tag börjar dock längtan efter familjen smyga sig på, men då får Kevin istället nya problem. De råbarkade inbrottstjuvarna Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern) har familjen McCallisters hus i blickfånget och tänker länsa det på alla saker av värde.
Vad de dock inte räknat med är att unge Kevin är hemma och kommer att ge dem en match som heter duga.

en knatte och hans gran

Ska man bara se en film i Ensam Hemma-serien så ska det naturligtvis vara denna första film.
Här känns fortfarande fenomenet med en lillgammal grabb som ger stora vuxna män rejält med stryk ganska fräscht och underhållande.
Kevin inser att han måste förvandla sitt hus till ett ointagligt fort, och när fulingarna väl tar sig in väntar diverse obehagliga överraskningar på dem.
En del scener är hysteriskt roliga och man kan riktigt känna hur smärtsamt det drabbar Harry och Marv.

Regissören Chris Columbus har god hand med hantverket och lyckas varva våldskomiken med lagom mycket sliskig julsentimentalitet. Samtidigt som Kevin försvarar familjens hus följer filmen mamma Kate som gör allt för att ta sig hem till sin kvarglömde minsting.
Precis som vanligt i amerikanska komedier så saggar tempot mot slutet av filmen. De bästa scenerna finns i början och mot slutet kan man inte annat än tycka att Harry och Marv helt enkelt borde ge upp och åka hem.

Ensam Hemma var en ordentligt frisk fläkt när den dök upp precis i början på 90-talet och unge Macaulay Culkin spåddes en lysande framtid, som dessvärre gick ordentligt i stå och han lär nog alltid få finna sig i att bli förknippad med den här rollen som uppfinningsrik knatte med listiga idéer om hur man bäst tar hand om lömska tjuvar.
Trots sitt stundtals våldsamma innehåll är det en rätt trivsam och skojig osannolik skröna som kan ses tillsammans med barnen. Snön faller snyggt och de blinkande ljusen på husen ramar in berättelsen i myspys och julkänsla. Givetvis ställs allt tillrätta mot slutet och ingen lär missa filmens stora julmoral, att familjen är viktigast av allt oavsett vilka dispyter man än må ha.

Annars kan man strunta i Hollywoods julmoral och bara tycka att det är rätt kul att se en vuxen man få ett strykjärn i skallen.

Julfaktor: Mycket Hög. Här fullkomligt dräller det av snödrivor, lampor, julgranar, husbelysning julmusik och sensmoralen att familjen är det viktigaste som finns, speciellt i dessa tider. Avsaknaden av en tomte uppvägs i viss mån av två mer elaka…eh…pysslingar, kanske…

Klappjakten (1996)

Strax innan den gode Arnold Schwarzenegger kastade sig in i politiken och bröt ny mark, så tyckte han kanske att det skulle vara smutt att dyka upp i en typisk amerikansk julfilm.

Valet för på Jingle all the way, eller Klappjakten som det svenska namnet så fyndigt fick bli. Här möter vi således Arnie i rollen som Howard Langston, lyckligt gift med vacker fru i förorten och dessutom framgångsrik företagare. Julen står för dörren och unge sonen Jamie har bara en önskan; att det under granen ska ligga ett paket med actiondockan Turbo Man i.

Naturligtvis får Howard problem med att uppfylla sin sons önskan. Inte nog med att dockan är julens mest attraktiva pryl, dessutom hamnar han i tidsnöd och måste flänga runt hela stan i sin alltmer desperata kamp för att hitta julklappen alla barn drömmer om just denna jul.Ett klassiskt upplägg för en julfilm således. Och naturligtvis ganska sliskigt som det kan bli på jänkarvis. Dock finns det en och annan riktigt rolig scen när Arnold tvingas ut på stan i sitt kanske besvärligaste  uppdrag hittills. Lite fniss, lite skämmigt och ganska oförgargligt.

en kommande politiker smilar in sig…

Naturligtvis går det hela ut på att lycka och trygghet inte kan köpas för pengar, eller mätas i en fånig leksak, och till slut får både Howard och hans son lära sig julens budskap och vad det hela handlar om. I bästa sentimentala stil med andra ord. Dock är det rätt trivsamt på vägen till det lyckliga slutet (vad annars!?) och julkänslan är rätt påtaglig längs Howards olika vedermödor i den stora staden.

Arnold är lika fyrkantig i sitt skådespel som vanligt, men det är vi ju vana vid nu och det ger dessutom en viss charm åt hela historien.
Rita Wilson (Tom Hanks äkta hälft) gör den hårt prövade hustrun Liz  som undrar var hennes make håller hus när julen börjar krypa närmare. Håll också utkik efter den sliskige grannen Ted (Phil Hartman) som gör allt för att ställa sig in hos kvarterets fruar. Komikern Sinbad gör postmannen Myron, som liksom Howard är ute på självmordsuppdraget att skaffa en Turbo Man bara timmarna innan julens ankomst. De stöter ihop mer än en gång under resans lopp och blir en sorts rivaler om att först lyckas med bedriften att lägga vantarna på dockan med stort D.

Klappjakten är ett simpelt och tramsigt upplägg klädd i trivsam kostym med en också rätt trivsam Arnie i spetsen. Som sig bör i de flesta av Schwarzeneggers filmer de sista åren så verkade han kunna anta en viss sorts självdistans till sina figurer och sig själv som person. Ta lite julmust, en extra tugga på lussekatten och skratta gott åt den pressade familjefadern som på sedvanligt sätt ändå lyckas ro hela julen i hamn trots allt. På det hela taget juligt och myskul i väntan på tomten.

Julfaktor: Mycket Hög! Själva handlingen i filmen är ju om julklappar. Dessutom bjuds vi på tomtar i plural, julbak i juliga kök, sliskiga jullåtar, hysteriska julshoppare, en livs levande ren och en rejäl julparad! Vad mer kan man begära?