Etikettarkiv: Imelda Staunton

Dec 11 2013

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Jul 30 2012

The Awakening (2011)

Ska det vara murriga, onaturliga, kanske till och med lite övernaturliga, berättelser elegant kryddade med tungsint drama om skuld och plågsamheter..ja då ska man naturligtvis rikta blickarna mot England. Har påpekat det förr och gör det gärna igen.

Redan i förtexterna känner jag en viss trygghet när jag ser att bla BBC Films ligger bakom dagens objekt. Jag menar, kan det bli dåligt då?!

I 1920-talets England är det bistra tider. Det förödande första världskriget må ha upphört sedan ett par år tillbaka, men nationen blöder av saknade nära och kära och tuffa tider rent allmänt. En lysande marknad för charlataner och skojare med andra ord. Och gott om stackars offer som är villiga att lägga ut både en och annan förmögenhet för chansen att via ”andevärlden” få kontakt med saknade älskade.

Florence Cathart (Rebecca Hall) har som specialitet att dyka upp som gubben…hrm…kvinnan..i lådan på tvivelaktiga seanser och avslöja bluffarna, något som gjort henne både ökänd och i vissa läger hatad. Ganska snart fattar jag ju också att Florence trots sin tuffhet och högst raka syn på sanning och vetenskap icke alls är en speciellt lycklig person. Tvärtom verkar hon i sin tur plågas av saknad och längtan.

Den välkomponerade historien spetsas så till när läraren Robert (Dominic West) dyker upp och vill ta Florence´s tjänster i anspråk. På den internatskola för pojkar där han jobbar har ett sällsamt kusligt spöke nu visat sig med jämna mellanrum, och bla orsakat en ung pojkes död. Skulle inte Florence vilja komma dit och undersöka, kanske rentav dokumentera det som uppenbarligen verkar vara just ett riktigt spöke! Motvilligt drar Florence på sig spökjägarminen och slår följe till den stora och synnerligen dystra miljön som omger skolan, komplett med diverse udda anställda.

tvivel, hemligheter och dystra slott

Dagens regissör, en Nick Murphy, vet hur bygga en snygg engelsk obehaglig stämning. Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det ju faktiskt) varvas dubbelbottnad dialog med snygga scenografiska avsnitt. Skolan blir verkligen så obehaglig och främmande som manusförfattarna vill få mig att känna. Florence är inte helt opåverkad och får betydligt mer att bita i än hon någonsin räknat med. Ska man hitta någon sorts gnäll här så är det väl möjligen att manuset anammar en rätt konservativ utveckling i genren, det blir kanske i ärlighetens namn inte så jättesvårt att lista ut de förmodade turerna mot eftertexterna.

Sin vana trogen skyltar dock inte filmer av den här kalibern med sina jumpscares utan låter dem antingen smyga sig på eller bara plötsligt vara där i rutan och det stora pluset går till genomförandet och uppbyggnaden av stämningen. En allestädes inbakad melankoli medräknad. Hall lyckas också att ge sin figur en fin balans av tvivel och inre rädsla som uppenbarligen tycks bottna i något helt annat än det vi ser hända i bild. Dominic West gör sin lärarfigur lagom gåtfull och bister i den obehagliga miljön där man icke heller ska förglömma alltid sevärda Imelda Staunton som husets matmor med koll på det mesta.

The Awakening är alltså stabilt bra som underhållning av den obehagliga sorten. Historien hittar en bra balans mellan mörkt drama och oförklarliga onaturligheter samtidigt som den bygger upp den traditionella spänningen utan att upprepa sig (vilket lite oturligt var känslan med tex The Woman in Black). Gillar man kusligheter på begränsad yta the british style blir man inte besviken här. Ännu ett snyggt hantverk från brittiska öarna ta mig tusan.