The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Stan & Ollie (2018)

Precis en sån här varmhjärtad och go film du kan behöva när vintern sakta håller på att slå över till vår. Den som (mot förmodan) INTE kan sin Helan och Halvan-historia kan möjligen känna sig aningens lost under filmens första minuter. Å andra sidan är den ganska bra på att direkt förklara läget och förutsättningarna. Det här blir mer som ett litet nedslag i duons tappra försök att hålla karriären uppe när peaken sakta planat ut. Det är 50-tal och den ”gyllene eran” för Hollywoods komiker från stumfilmstiden håller på att försvinna in i glömska. Stan Laurel och Oliver Hardy gör ett sista försök att hålla liv i sina karriärer. En scenturné genom Storbritannien kanske kan vara lösningen? Eller försöken att få till en ny film?

Kusligt porträttlikt skådespel av John C. Reilly och framför allt Steve Coogan, som lyckas fånga ”Halvans” alla minspel och kroppsrörelser PRECIS som jag kommer ihåg dem från uppväxten med de svartvita matinérullarna på 70-talet! Det här är ingen rulle som utger sig för att vara en definitiv genomgång av komikernas liv, mer en liten glimt in bakom när karriärens lampor börjar släckas en efter en. Finstämt, lite sorgligt, men framför allt massor av värme och stilsäkra små poänger mest hela tiden. För den ”vanlige” tittaren en stunds trivsamt komiskt drama.
För den som växt upp med Helan och Halvan blir det ett rejält nostalgiskt ”återseende”.

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

#rewatch: Memphis Belle (1990)

Ibland är det slumpen som gör att man återvänder till rullar från förr.
Ett filmnostalgiskt samtal med arbetskollega ledde snabbt till att bänka sig framför den här gamla godingen. Den mustiga (och verkliga) berättelsen om bombplanet Memphis Belle som under 1942-1943 lyckades med konststycket att från England flyga 25 bombuppdrag över Europa….och klara sig tillbaka varje gång! Då och där något av en prestation eftersom nedskjutna allierade bombplan över Tyskland var mer av vardagsmat. Rullen skildrar sista uppdraget i juni -43 och det bjuds på lökig humor, stråkförsedda dramatiska inslag, och faktiskt en och annan insikt om hur det måste ha känts att vara en i besättningen på dessa ”flygande fästningar”. Givetvis lite lagom tillrättalagd i sitt manus…men vaddå…dramaturgin måste ju få sitt.

Gott om (dåtidens) kända namn i rollistan; Matthew Modine, Billy Zane, Eric Stoltz, Tate Donovan, Sean Astin. För att nämna några. Inga konstigheter. Filmen går ut stenhårt med att visa det starka kamratskapet mellan de unga flygarna. Vilket ju som bekant enklast symboliseras med rå grabbighet och grovyxad konversation. Men visst är det funkis. Jag sitter där och känner med boysen. Flygscenerna är helt okej, intensiteten ombord skildras snyggt. Vissa visuella effekter när det strids i luften känns såklart lite rackiga och förlegade….men med 1990-mått mätt så går det att köpa.
Drygt 100 minuters rejält krigsdrama med precis rätt mått av klyschiga Hollywoodinslag. Plus den obligatoriska filmmusiken som innehåller sådana där militärtrummor som alltid höjer stämningen ett snäpp. Trivsam (trots ämnet) återtitt.

 

Adrift (2018)

Survival at sea. Det är nåt speciellt ändå med det. Eller typ överlevnadsrullar, vilken form de än kommer i. Kanske är det för att man då kan bli så glad över att få en påminnelse om att man har det rätt gött där ändå. I soffan.
Hört talas om Tami Oldham? I verkliga livet? Inte jag heller,men det råder dagens rulle strax bot på. I början på 80-talet var Tami en glad backpacker som gick iland på Tahiti. Mötte snart charmige Richard och ljuv musik uppstod. Båda var seglingstokar och strax hade de antagit ett lönsamt erbjudande om att segla hem en lyxbåt till Kalifornien. En resa på cirkus en månad sådär. Fylld av kärlek, vatten och sol. Thojeru! Istället en förödande storm som nästan slår båten i spillror och lämnar den drivandes i Stilla Havet. 41 dagar senare räddas Tami när hon lyckats driva mot Hawaii. Men vad hände under den dryga månaden i nöd? Detta är en BOATS (heh!) alltså! Visst serru. Såna gillas ju här bloggen också allt som oftast.

Bakom kameran sitter Baltasar Kormákur, islänningen som kan det här med att skildra katastrofer på film (Everest). Stabil koll på storyn även här. Apsnygga effekter när stormar och annat elände ska visas upp. Stabila Shailene Woodley är Tami och bär mer eller mindre rullen på sina axlar. Trovärdigt. Liksom eländet för Richard (Sam Claflin). Jisses vad glad jag känner mig att jag sitter hemma i tv-soffan med torrt och varmt runtom mig. Vedermödor väntar mest hela tiden här. Kanske inte lika bra som All is Lost, överlevnadsrafflet till havs med Robban Redford från 2013. Ändå rejält engagerande. Tipset är dock att INTE läsa på nätet om den riktiga Tami innan du sett rullen. Just sayin….

Välgjort.

 

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

The Secret Man (2017)

Jäkla bra ”svensk titel” ändå på en rulle som egentligen goes by the name of; Mark Felt: The Man Who Brought Down the White House.

Stoiske Liam Neeson (Liam!) som Mark Felt, ställisen på FBI som alltså visade sig vara Deep Throat, Bernstein och Woodwards källa när det handlade om Watergate-skandalen (Alla Presidentens Män..remember?) Felt trädde fram runt 2005 och avslöjade sig, naturligtvis skrev han en bok om sina förehavanden. Såklart fiskades detta upp som tänkbart filmmanus också. Och här har vi nu alltså BOATS:en på det hele. Startar i rivfart med J. Edgar Hoovers död 1972. Felt, trogen, lojal, en riktigt arbetshäst hos FBI, hoppas såklart att han står på tur att ta över myndigheten. Surt värre när Nixon istället utser en helt annan person. Snart också in på banan med Watergate-debaclet. Vita Huset ger order om att FBI ska lägga med utredningen, Felt vägrar. Inget Vitt Hus ska tala om för FBI vad de ska undersöka eller inte. Anar vi en mörk payback från den gode Felt? Är han förbannad på Nixon-adminstrationen? Rullen ger kanske inga glasklara svar på exakt varför Felt gör som han gör. Men att det orsakar kaos i det politiska Washington är ju säkert som amen i kyrkan. Neeson spelar på rutin, går sällan utanför sin egen box. Han har såklart hög lägstanivå. Rävspelet avhandlas stabilt och utan större överraskningar. Det filmen lider av är att man knappast hinner få någon feeling för Felt. Jag kommer honom aldrig inpå livet. Och kanske därför inte känner så mycket…engagemang?

Diane Lane gör hans fru Audrey. Synd att filmen inte fokar med på parets äktenskap och deras privatliv. Enligt uppgift klipptes Lanes scener ned anmärkningsvärt för att man skulle få plats med alla scener från maktens korridorer. Jäkligt synd tycker jag. Privatlivet hade ju gett ytterligare en dimension åt filmen. Bra ändock att man väljer att inte väljer att berätta Bernstein/Woodward-kopplingen en gång till. De finns med såklart, men bara som bifigurer i korta scen och i omnämnanden.
Är detta kanske mest en film för oss smånördar på amerikansk nutidshistoria? Troligen.

Ok för stunden, men inget värt att lägga på minnet i framtiden.

Detroit (2017)

USA 1967. Tuffa tider. Hårda tider. Ett Vietnamkrig som skapar åsikter. Politiken är brännhet. Liksom rasmotsättningarna. Man kan ju säga att det jäser i hettan. En sommarnatt -67 i Detroit urartar det totalt med upplopp på gatorna. Plundring och kravaller som följd. Plus ett par synnerligen otrevliga mord. Som kanske fram till dags dato har blivit nästan lite mytiska på grund av alla oklarheter runt vad som egentligen hände. Kathryn Bigelow är nu kvinnan som ger oss en take på natten. Tillsammans med sin manusgubbe Mark Boal (de gjorde ju Zero Dark Thirty ihop) presenteras en sorts teori om vad som troligen (?) hände på ett numera rivet hotell som gick under det lite lugubra namnet Algeirs Motel.

Bigelow håller det nästan dokumentärt och kliniskt. Ett sorts faktabaserat drama utan att faktan är 100 procent verifierad. Och samtidigt ett obehagligt dokument över hur vidriga människor kan vara mot varandra under fel sorts omständigheter. Ibland känns det som 30-talets inskränkthet och så kommer man på i nästa sekund att det faktiskt ”bara” är drygt 50 år sedan. Skrämmande.
Bra spelat av alla inblandade i rollistan, där Will Poulter sticker ut lite extra som rasistisk polis med hotfull agenda. Bra spelat såklart, och Poulter skapar en sorts otäck aura runt sin figur. Vi får också John Boyega (Star Wars) som säkerhetsvakt, vilken försöker överleva natten och förhindra att totalt blodbad inträffar. Boyega blir lite av filmens betraktare.

Jag gillar Bigelows filmer. De utstrålar ofta en hårdhet, ett kliniskt betraktande som inte väjer för obehagligheter. Och samtidigt försedda med ett berättande som skapar en sorts bisarr nyfikenhet. Iaf hos mig. Här är det också stabila tidsmarkörer i musik, kläder och detaljer. Det känns verkligen som att vara på plats i Detroit sommaren -67.
Blev denna rulle möjligen lite förbisedd på Oscarsgalan 2018….?

Jäkligt stabil film. En lågmäld rulle som hörs och märks.
Med bister eftersmak.

 

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet om vad som (kanske) hände den där sommarnatten i Detroit, kan med fördel göra det här.