Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

The Big Sick (2017)

En film om sjukdom och krånglig romantik?? Kan det kvala in som höstmys?? Really?

Jajamensan, yes sireee Bob! Dessutom en rejäl BOATS! Och det mest uppseendeväckande med det hele; den manliga karaktären Kumail..spelas av den verklige Kumail Nanjiani (från serien Silicon Valley)!! Hoppsan! Det här är alltså historien om hur ståupparen Kumail möter sin framtida fru Emily. Ett trevande möte som till slut mynnar ut i romans. Samtidigt måste Kumail hela tiden hantera att hans pakistanska familj försöker para ihop honom med ”rätt flicka”, dvs en flicka från Pakistan.

Ytterligare problem uppstår när filmens Emily (Zoe Kazan) plötsligt blir sjuk och hamnar i koma! Precis också när hon och Kumail grälat! Ojoj! Kumail bestämmer sig dock för att hänga vid sjukhuset och vaka, där han också konfronteras med Emilys föräldrar som flugit in för att vara vid hennes sida. Kumail har såklart skrivit manuset själv ihop med sin fru, den verkliga Emily. Några av detaljerna i storyn är enligt dom själva lite friserade för att passa komedifacket, men huvuddelen av det som sker….hände faktiskt i verkligheten. Emilys päron spelas med den äran av Holly Hunter (aldrig dålig i en roll!) och gamle tv-räven Ray Romano (Alla älskar Raymond).

Lite underfundig humor, drama, ovisshet (fast man egentligen vet hur allt slutade)…och romantik förstås! Förutom sjukhusscener får vi också lagom kaotiska och hysteriska moment hemma hos Kumails pakistanska familj när de envist försöker tussa ihop honom med andra kvinnor. Underhållande! Regisserat av Michael Showalter, som skrev den tokroliga Wet Hot American Summer.

En riktigt mysig liten pärla detta!

The Lost City of Z (2016)

Charlie Hunnam som upptäcktsresande? Tja, varför inte.
Regimannen James Gray (The Yards) tar sig an en BOATS (well…) om den näst intill besatte överste Percy Fawcett, vilken under 1900-talets första årtionden var övertygad om att han var en försvunnen civilisation i Amazonas djungler på spåren. Alla tecken tydde ju på det! Det som en gång började som ett kartritarprojekt på uppdrag av The Royal Geographical Society mitt ute i spenaten i gränstrakter mellan Bolivia och Brasilien…utvecklas snart till ett kall för Fawcett och kommer att vara hans livsprojekt ända tills han försvinner mystiskt i djungeln i maj 1925.

Pengar till framtida expeditioner behöver samlas in i London, ibland via skeptiska åhörare, men till slut hugger han sig fram där i djungeln igen. Tillsammans med sällskap, varav en ytterst skäggig Robert Pattinson fungerar som Fawcetts höga hand i bushen, företas ett antal expeditioner. Det är förstås slitigt, eländigt och fyllt av faror och allehanda hinder. Precis som det anstår en äkta äventyrare! Här kan man tänka lite Indy..fast den mer seriösa och realistiska varianten kanske. Det sägs att Lucas och Spielberg faktiskt fabulerade ihop Indy med just Fawcett i tankarna…tro´t den som vill.

Att vara besatt upptäcktsresande kommer självklart med ett pris. Speciellt om man har familj och barn hemma i England. Den tålmodiga hustrun Nina (Sienna Miller) ”tvingas” acceptera att makens prio inte alltid är förenligt med hennes vision av ett äktenskap. Stoiskt värre väljer hon att stötta den gode Percy på hans alla resor fram och tillbaka….till och med när äldste sonen Jack (Tom Holland) plötsligt aviserar att han vill följa med på en av resorna!
Charlie Hunnam visar att han fixar att spela drama med äventyrliga inslag. En besatthet mixad med ett driv. Hunnam har ju ibland haft en tendens att överarbeta sina roller lite, men här funkar han helt okej. Miljön hoppar mellan det tidiga 1900-talets England och det tidlösa gröna helvetet i Amazonas. Djungelscenerna är välgjorda och fångar vedermödorna. Gray har koll på sitt manus, vilken bygger på en bok om den hängivne upptäcktsresanden. Den som vill hittar förstås massor att läsa på nätet om Fawcett och hans ödesdigra sista resa. Ett antal teorier finns självklart presenterade om det eventuella ödet, filmen väljer att presentera ett sorts slut…kanske baserat på spekulationer och de fåtaliga vittnesmål som finns om expeditionen och dess medlemmar.
Men kanske är det också så…att det mest spännande är ändå att inte vet riktigt veta vad som hände…?

Engagerande rulle.

The Founder (2016)

Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?

 

 

Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.

 

Patriots Day (2016)

Har regissören Peter Berg hittat sin nisch?
Efter 3 rullar som alla baserar sig på verkliga händelser, och dessutom sätter den amerikanska patriotismen i förarsätet, är det synnerligen nära till hands att malla in honom i detta fack.

Dagens rulle är dessutom kanske den svulstigaste och mest känslospelande av dem alla. I april 2013 inträffar den ökända bombningen av Boston, mitt under det klassiska maratonloppet. En världshändelse såklart, men också en attack på staden Boston. De flesta av oss vet ju såklart hur det gick i jakten på förövarna och att Boston dessutom reste sig efter attacken. Här kommer nu Berg´s version av det hela.
Naturligtvis ÄR det tacksamt filmstoff att berätta ur dramaturgisk synvinkel. Fattas bara annat.

Men, är det intressant för någon annan än möjligen de som var där, eller bor i Boston? Intressant och intressant…jag skriver hellre att Berg tar chansen att visa hur en hel stad faktiskt slöt upp runt sina myndigheter, främst polisen och FBI. Hur en katastrof uppenbarligen kunde hanteras på ett bra sätt. Du som tittar på rullen, eller läser den här texten, kan vara hur spyfärdig som helst på flaggviftande och patriotism the american way…men du skojar inte bort att Berg är synnerligen effektiv som berättare och mixar känslomässiga scener med spännande drama. För, trots att vi på förhand vet utgången på det hele…blir det satans spännande när Bostonpolisen och FBI stänger ned hela Boston i jakten på gärningsmännen. Tusan, Berg slänger till och med in en hederlig gammal shootout! Som påminner om den i Heat! Och som dessutom är alldeles sann och återgiven på ett (enligt uppgift) autentiskt sätt.

dagen börjar i sportens fredliga tecken

Till sin hjälp har Berg (som vanligt) Mark Wahlberg. Tredje gången gillt, och trots att Marky nog aldrig kommer att dra hem en Oscar…har han förmågan att trolla fram sådana där vardagsgubbar som det är lätt att gilla. Här som polismannen Tommy Saunders (enligt uppgift den ende i storyn som faktiskt är påhittad!). Övriga biroller sportar också upp det tunga gardet i form av ess som Kevin Bacon, John Goodman, J.K. Simmons och Michelle Monaghan.

En blytung mix av snygg dramaturgi, bra musik, snygga bilder på Boston (med autentiska klipp från den ödesdigra dagen obehagligt bra inklippta), hängivna skådisar..och framför allt bra berättande av en story som möjligen på förhand skulle kunna ha känts spekulativ och profiterande på den tragedi som utspelades där och då på gatorna…men som istället blir ett uttryck för både ilska, realistisk patriotism och en trovärdig styrka hos alla inblandade. En patriotisk rulle. Javisst. Men en rulle med fog för det..och som lyckas sätta fokus på det som alla kan ta till sig. Är detta bland Bergs bästa rullar? Troligen.

Trots den amerikanska vinkeln en film som i dagens världsklimat kanske berör alla.
På ett eller annat sätt.

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Hidden Figures (2016)

hiddenfigures_posterDags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

hidden-figures-1-600x338

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

 

avsnitt-78_logoI SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!

Lion (2016)

lion_posterFebruari kallas av många småbarnsföräldrar för ”vabruari”. För oss som numera (been there, done that) slipper detta…kanske istället ”Oscarbruari” kan passa? Om man har rätta intresset förstås. Såklart.

De smattrar ju nämligen in nu, rullarna som är med och utmanar om den gyllene gubben borta i Los Angeles på den stora galakvällen. Som ständig filmnörd in motion vill man ju såklart gärna se vad det är för rullar som göre sig besvär i nomineringslistorna. Som denna.

Från Australien och herr regissör Garth Davis kommer ytterligare en BOATS flygande genom konfettiregnet. Jag vet, ingen hejd på denna kategoriform..men hey…säger man inte att verkligheten ibland imiterar fantasins påhittighet på bästa sätt? Okej, det kanske man inte alls säger men det lät bra att skriva. Detta är således den högst engagerande historien om Saroo Brierley (Dev Patel), en ung välmående man i sina bästa år från Tasmanien. Med flickvän (Rooney Mara) och en karriärtrevlig framtid utstakad. Men vänta, något gnager inom Saroo. Kan det vara att han från början är adopterad från Indien som 4-5-åring…och nu börjar gamla minnen från en svunnen tid göra sig påminda? Vem är Saroo egentligen? Och var kommer han ifrån?

En film som är uppdelad i två läger. Första delen följer den lille knatten Saroo (Sunny Pawar i en UNDERBAR roll) i Indien. Hård och tuff vardag. Jakt på mat och pengar för att hjälpa sin ensamstående mamma i den lilla byn. Ödet vill att Saroo skiljs från sin bror Guddu och vips hamnar han på ett tåg som tar honom till Calcutta. Ensam knatte i en kaotisk storstad. Han blir gatubarn, för att snart bli barnhemsbarn och så småningom skapas en ny framtid för honom i nämnda Tasmanien. Så långt allt gott? Nja, när nu den vuxne Saroo känner minnena från förr tränga på, finns egentligen bara ett sätt att stilla oron. Söka sig tillbaka till sitt ursprung. Men hur?

Detta är egentligen en helt galet osannolik historia! Men så sjukt engagerande att jag fullkomligt dras in i storyn handlöst och utan skyddsnät i form av gnällkritiska ögon. Som allra bäst den första knappa timmen med lille Saroo´s öde i Indien. Regi-Garth satsar på mycket icke-dialog och låter lille Saroo´s handlingar istället berätta och föra filmen framåt. Smart tilltag som fungerar strålande.Calcutta ur en liten grabbs ögon. Skrämmande och omvälvande.

lion_pic

Saroo inser att Google Earth är hans bäste vän

Därmed inte sagt att det inte är hög nivå på andra hälften av rullen. Dev Patel är där fullkomligt lysande som vuxne Saroo. Patel lyckas med konststycket att gå igenom filmduken med sina sorgsna ögon och plågat inre…och jag känner hans frustration. Nicole Kidman är (förstås när det gäller film från ”down under”) med på ett hörn som Saroo`s adoptivmamma. Hon gör det självklart stabilt och utlämnande. Om än lite på rutin. Ungefär som när Tom Hanks gör en ”Tom Hanks”. Hög lägstanivå.

Är det en feelgood-film? Ja, hävdar jag. Låt vara i en annorlunda form. Payoffen kommer smygande längs vägen och filmens sista kvart är lysande för hjärtat i bröstet och tårkanalerna. Underbar rulle detta. Det enda som hindrar det finaste betyget är en liten passage av stiltje innan finalakten kickar igång. Plus möjligen att filmens ”turning point” kommer kanske liiite konstlat. I övrigt top notch detta!

Mumma för hjärtat!

avsnitt-77Vill du höra mer kärlek om Saroo och hans öde kan du knappa in SoF-podden #77 där vi sprider värme över denna stora lilla film.

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

War Dogs (2016)

war_dogs_posterVarför tycker jag så illa om Jonah Hill??
Är det hans personlighet som stör? Kan vi skylla allt på hans rollval? Är han för mig vad Seth Rogen är för Fiffis Filmtjam?? Fan vet.

Klart är i alla fall att han dyker upp som en av två filurer i dagens synnerligen märkliga BOATS-rulle. För japp, detta är ännu en sån här tokig grej som faktiskt hänt i verkligheten. David (Miles Teller) och Efraim (Hill) är två lagom misslyckade snubbar i Miami som 2005 mer eller mindre snubblar in i den lagom omoraliska världen runt vapenförsäljning, främst åt det amerikanska försvaret.

Från ett kontor på fickan tar de plötsligt klivet in som storfräsare i vapenhandlarcirkusen och cashen börjar ramla in. Jag tänker direkt på filmen The Wolf of Wall Street, det här är som en liten kusin till den upplevelsen. Samma kaxighet. Samma uppror mot allt som är politiskt korrekt. Samma snabba vägar till rikedom. Och ständigt samma risker att allt ska gå åt skogen. Bara i lite mindre skala.

Mannen bakom dagens verk heter Todd Phillips (Baksmällan), så där vet ni direkt ungefär hur den svarta humorn ligger i filmen. Rätt bra med andra ord. Proppad med tunga musikaliska tunes, som för att riktigt framhäva boysens framfart i branschen. Rappt berättad dröjer inte storyn för länge på varje kapitel. Phillips jobbar helt klart enligt modellen rookie, rise och det oundvikliga slutet.

Som alltid när man sitter och glor på sådana här filmer slås man av hur jäkla knäppt det är att det som sker i filmen verkligen har hänt i verkligheten. Only in America, folks? Låt vara med en och annan sockring och justering i manuset förstås. Liksom wolfen på börsgatan andas den här rullen en uppkäftighet och företagsamhet som i vissa lägen blir riktigt njutbar att uppleva.

la-ca-mn-war-dogs-todd-phillips-20160424

shady business kräver snygga svidar

Teller är bra. Jonah Hill är väl också egentligen bra. Kanske har han tagit på sig alltför många osympatiska roller i karriären? Här är han dryg, burdus, irriterande och självgod. och nånstans har jag fått för mig att det ÄR Jonah Hill som person. Hoppas det visar sig i framtiden att jag har fel (även om jag faktiskt njöt av hans insats i just nämnda Wolf of…). Phillips polare Bradley Cooper gör ett inhopp som luguber vapenhandlare, annars är det firma Teller och Hill i fokus mest hela tiden.

En underhållande skröna. Scorsese var först på banan med uppkäftigheten i sin Wolf och kanske är det därför som den här känns lite upprepande i vissa lägen. Konceptet är inte lika flabbergasting den här gången, om än lika anmärkningsvärt ur verklighetsförankring.

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.