Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

#rewatch: Memphis Belle (1990)

Ibland är det slumpen som gör att man återvänder till rullar från förr.
Ett filmnostalgiskt samtal med arbetskollega ledde snabbt till att bänka sig framför den här gamla godingen. Den mustiga (och verkliga) berättelsen om bombplanet Memphis Belle som under 1942-1943 lyckades med konststycket att från England flyga 25 bombuppdrag över Europa….och klara sig tillbaka varje gång! Då och där något av en prestation eftersom nedskjutna allierade bombplan över Tyskland var mer av vardagsmat. Rullen skildrar sista uppdraget i juni -43 och det bjuds på lökig humor, stråkförsedda dramatiska inslag, och faktiskt en och annan insikt om hur det måste ha känts att vara en i besättningen på dessa ”flygande fästningar”. Givetvis lite lagom tillrättalagd i sitt manus…men vaddå…dramaturgin måste ju få sitt.

Gott om (dåtidens) kända namn i rollistan; Matthew Modine, Billy Zane, Eric Stoltz, Tate Donovan, Sean Astin. För att nämna några. Inga konstigheter. Filmen går ut stenhårt med att visa det starka kamratskapet mellan de unga flygarna. Vilket ju som bekant enklast symboliseras med rå grabbighet och grovyxad konversation. Men visst är det funkis. Jag sitter där och känner med boysen. Flygscenerna är helt okej, intensiteten ombord skildras snyggt. Vissa visuella effekter när det strids i luften känns såklart lite rackiga och förlegade….men med 1990-mått mätt så går det att köpa.
Drygt 100 minuters rejält krigsdrama med precis rätt mått av klyschiga Hollywoodinslag. Plus den obligatoriska filmmusiken som innehåller sådana där militärtrummor som alltid höjer stämningen ett snäpp. Trivsam (trots ämnet) återtitt.

 

Adrift (2018)

Survival at sea. Det är nåt speciellt ändå med det. Eller typ överlevnadsrullar, vilken form de än kommer i. Kanske är det för att man då kan bli så glad över att få en påminnelse om att man har det rätt gött där ändå. I soffan.
Hört talas om Tami Oldham? I verkliga livet? Inte jag heller,men det råder dagens rulle strax bot på. I början på 80-talet var Tami en glad backpacker som gick iland på Tahiti. Mötte snart charmige Richard och ljuv musik uppstod. Båda var seglingstokar och strax hade de antagit ett lönsamt erbjudande om att segla hem en lyxbåt till Kalifornien. En resa på cirkus en månad sådär. Fylld av kärlek, vatten och sol. Thojeru! Istället en förödande storm som nästan slår båten i spillror och lämnar den drivandes i Stilla Havet. 41 dagar senare räddas Tami när hon lyckats driva mot Hawaii. Men vad hände under den dryga månaden i nöd? Detta är en BOATS (heh!) alltså! Visst serru. Såna gillas ju här bloggen också allt som oftast.

Bakom kameran sitter Baltasar Kormákur, islänningen som kan det här med att skildra katastrofer på film (Everest). Stabil koll på storyn även här. Apsnygga effekter när stormar och annat elände ska visas upp. Stabila Shailene Woodley är Tami och bär mer eller mindre rullen på sina axlar. Trovärdigt. Liksom eländet för Richard (Sam Claflin). Jisses vad glad jag känner mig att jag sitter hemma i tv-soffan med torrt och varmt runtom mig. Vedermödor väntar mest hela tiden här. Kanske inte lika bra som All is Lost, överlevnadsrafflet till havs med Robban Redford från 2013. Ändå rejält engagerande. Tipset är dock att INTE läsa på nätet om den riktiga Tami innan du sett rullen. Just sayin….

Välgjort.

 

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

The Secret Man (2017)

Jäkla bra ”svensk titel” ändå på en rulle som egentligen goes by the name of; Mark Felt: The Man Who Brought Down the White House.

Stoiske Liam Neeson (Liam!) som Mark Felt, ställisen på FBI som alltså visade sig vara Deep Throat, Bernstein och Woodwards källa när det handlade om Watergate-skandalen (Alla Presidentens Män..remember?) Felt trädde fram runt 2005 och avslöjade sig, naturligtvis skrev han en bok om sina förehavanden. Såklart fiskades detta upp som tänkbart filmmanus också. Och här har vi nu alltså BOATS:en på det hele. Startar i rivfart med J. Edgar Hoovers död 1972. Felt, trogen, lojal, en riktigt arbetshäst hos FBI, hoppas såklart att han står på tur att ta över myndigheten. Surt värre när Nixon istället utser en helt annan person. Snart också in på banan med Watergate-debaclet. Vita Huset ger order om att FBI ska lägga med utredningen, Felt vägrar. Inget Vitt Hus ska tala om för FBI vad de ska undersöka eller inte. Anar vi en mörk payback från den gode Felt? Är han förbannad på Nixon-adminstrationen? Rullen ger kanske inga glasklara svar på exakt varför Felt gör som han gör. Men att det orsakar kaos i det politiska Washington är ju säkert som amen i kyrkan. Neeson spelar på rutin, går sällan utanför sin egen box. Han har såklart hög lägstanivå. Rävspelet avhandlas stabilt och utan större överraskningar. Det filmen lider av är att man knappast hinner få någon feeling för Felt. Jag kommer honom aldrig inpå livet. Och kanske därför inte känner så mycket…engagemang?

Diane Lane gör hans fru Audrey. Synd att filmen inte fokar med på parets äktenskap och deras privatliv. Enligt uppgift klipptes Lanes scener ned anmärkningsvärt för att man skulle få plats med alla scener från maktens korridorer. Jäkligt synd tycker jag. Privatlivet hade ju gett ytterligare en dimension åt filmen. Bra ändock att man väljer att inte väljer att berätta Bernstein/Woodward-kopplingen en gång till. De finns med såklart, men bara som bifigurer i korta scen och i omnämnanden.
Är detta kanske mest en film för oss smånördar på amerikansk nutidshistoria? Troligen.

Ok för stunden, men inget värt att lägga på minnet i framtiden.

Detroit (2017)

USA 1967. Tuffa tider. Hårda tider. Ett Vietnamkrig som skapar åsikter. Politiken är brännhet. Liksom rasmotsättningarna. Man kan ju säga att det jäser i hettan. En sommarnatt -67 i Detroit urartar det totalt med upplopp på gatorna. Plundring och kravaller som följd. Plus ett par synnerligen otrevliga mord. Som kanske fram till dags dato har blivit nästan lite mytiska på grund av alla oklarheter runt vad som egentligen hände. Kathryn Bigelow är nu kvinnan som ger oss en take på natten. Tillsammans med sin manusgubbe Mark Boal (de gjorde ju Zero Dark Thirty ihop) presenteras en sorts teori om vad som troligen (?) hände på ett numera rivet hotell som gick under det lite lugubra namnet Algeirs Motel.

Bigelow håller det nästan dokumentärt och kliniskt. Ett sorts faktabaserat drama utan att faktan är 100 procent verifierad. Och samtidigt ett obehagligt dokument över hur vidriga människor kan vara mot varandra under fel sorts omständigheter. Ibland känns det som 30-talets inskränkthet och så kommer man på i nästa sekund att det faktiskt ”bara” är drygt 50 år sedan. Skrämmande.
Bra spelat av alla inblandade i rollistan, där Will Poulter sticker ut lite extra som rasistisk polis med hotfull agenda. Bra spelat såklart, och Poulter skapar en sorts otäck aura runt sin figur. Vi får också John Boyega (Star Wars) som säkerhetsvakt, vilken försöker överleva natten och förhindra att totalt blodbad inträffar. Boyega blir lite av filmens betraktare.

Jag gillar Bigelows filmer. De utstrålar ofta en hårdhet, ett kliniskt betraktande som inte väjer för obehagligheter. Och samtidigt försedda med ett berättande som skapar en sorts bisarr nyfikenhet. Iaf hos mig. Här är det också stabila tidsmarkörer i musik, kläder och detaljer. Det känns verkligen som att vara på plats i Detroit sommaren -67.
Blev denna rulle möjligen lite förbisedd på Oscarsgalan 2018….?

Jäkligt stabil film. En lågmäld rulle som hörs och märks.
Med bister eftersmak.

 

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet om vad som (kanske) hände den där sommarnatten i Detroit, kan med fördel göra det här.

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film

Invincible (2006)

Amrisarna gillar sina sportdramer. Helst based on a true story. Och inte mig emot, är det något Hollywood kan så är det just det. Fast nu kan ju Sverige också, med Borg!

Idag historien om Vince Papale, fd lärarvikarie som knäcker extra som bartender i ruffiga södra Philadelphia. Året är 1976 och det är allmänt deppigt. Lågkonjunktur i staden, strejker och arbetslöshet. I arbetarstadsdelarna i södra Philly är det extra tufft. Papale måste dessutom hantera motgången när hans fru lämnar honom med orden ”du kommer ändå aldrig att bli något i livet”. Aj! MEN, smack on! Hon ska strax få se! I staden huserar det en gång så stolta amerikanska NFL-fotbollslaget Philadelphia Eagles. Just nu, i mitten på 70-talet, ordentligt på dekis. Fansen suckar och svär och hånar. Ny tränare införskaffas och ett av hans första, udda, drag blir att införa open tryouts, där vem som helst kan testa lyckan och kanske få ett kontrakt med klubben. Mest i reklamsyfte för laget, men kanske också med förhoppning om att hitta en okänd talang. Och viss finns han! I Papale, som ju dessutom är ett hängivet diehard-fan av Eagles. Vänner övertalar honom såklart till att testa….och vips klarar han första cutten! Ska han lyckas ta sig ända in i laget?? Vad tror du??

Jajamensan, inga som helst nya dörrar i storyn att öppna här. Som vanligt framstår det mesta som en sorts påhittad saga där allt tycks falla på plats ju länge filmen rullar på. Men lite snokande på internetzet ger faktiskt att producenterna varit verkligheten trogen. Det mesta som händer Vince i filmen, hände på riktigt. Vi får en riktigt stabil Mark Wahlberg i huvudrollen. Här innan han pumpat upp sig till de värsta popcornsrullarna. Marky Mark kan spela lugn som som en filbunke på ett synnerligen trivsamt sätt. Funkis här. Förutom de obligatoriska sportscenerna från träningar och matcher, blir det vardagsdrama från hemkvarteren. Elisabeth Banks är hans eventuella framtida kärleksintresse, Greg Kinnear tar rollen som den nye tränaren med lite udda idéer. Men kanske han ser nåt i den tystlåtne Vince trots allt. Förvänta dig inga himlastormande ögonblick. Mer sådana där snygga sportsekvenser som vet vilka strängar att spela på. Hur kackiga storys än manusnissarna trollar fram i sportfilmer….så är själva sportsekvenserna alltid apsnygga. Liksom de är här. Återigen; amerikansk fotboll ÄR bland det tacksammaste att återge på film.

Inget nytt under solen, men trivsam värme i magen.

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.