BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

In Good Company (2004)

Dan Foreman (Dennis Quaid) lever det typiska familjelivet, hus, vacker fru, barn och ett välbetalt jobb med hörnkontor på en framgångsrik sporttidning.

Plötsligt köps tidningen upp av ett trendmodernt jätteföretag och Dan´s tillvaro vänds upp och ned. Flera trogna medarbetare får kicken och själv degraderas han till assistent åt den nya chefen Carter (Topher Grace) som visar sig vara en 26-årig spoling med noll erfarenhet, men med potential enligt de nya ägarna. Att leva det amerikanska förortslivet kräver dock sitt pris vad gäller barnens studieavgifter och amorteringar så Dan sväljer förtreten och gör sitt bästa för att passa in i den nya ordningen på jobbet.

Är detta en feelgood-film med insmuget drama eller ett drama med lite uppblandad feelgood-känsla? Tusan om jag vet det, men historien pendlar hela tiden mellan att vara en lättviktig skröna om ”gammal vet bäst” till att beröra sådant som företagsuppköp, friställningar och rädslan att vara ensam. Dessutom våndas Dan hela tiden över att hans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson) ska börja på universitet, vilket innebär att han måste släppa henne ur familjens trygga zon. 

Trots att jag som tittare sympatiserar med Dan och hans problem, kan jag inte låta bli att gilla Carter för dennes ungdomliga charm och välvilja, eftersom Carter inte vill någon illa med sina vilda idéer och utspel. Och som för att verkligen komplicera det hela blir han dessutom betuttad i Dans dotter Alex och inleder en relation i smyg. Historien puttrar på, varvar situationskomik med drama men detta till trots känner jag dock det där lilla otåliga i kroppen som skvallrar om att fokuset inte helt lätt att kontrollera här även om filmen har sina ljusa stunder. 

Dennis Quaid är som vanligt en njutning att se, man känner sig trygg i sällskap med denne skådis och hans varggrin. Trots de besvärligheter som väntar känns det inte som att man behöver oroa sig för att det inte ska gå väl för hans karaktär. Topher Grace spåddes med denna insats en lysande framtid i drömfrabriken, men jag säger ”jaha kom igen och bevisa lite mer kanske”. Scarlett J är tillräckligt sval och vardagligt snygg för att komma undan med sina ganska bleka roll (om man undantar scenerna ihop med Quaid som visar på fin stämning vad gäller pappa/dotter-samspel)

In Good Company är en film som till slut krånglar sig igenom de flesta fallgroparna, använder sig av de bekanta klichéerna och som alltid i komedisammanhang lider den av att tempot saggar ju längre filmen rullar på. Dessutom lämnar den mig ganska oberörd efteråt med en upplösning som känns snabbt ihopvispad och färdigmicrad, även om det inte smakar pest. Inget att lägga i minnesskafferiet. Mer smårvarm underhållning för stunden.

”You seem jumpy Carter, did you switch from mocha to crack?”