Återtitten: Timmen noll (1980)

Timmen_noll_posterNostalgihjärtat slår ett extra slag när jag en kväll upptäcker att Netflix erbjuder denna gamla 80-talare. Ni vet (kanske); rullen som beskriver vad som händer när ett toppmodernt (nåja..80-talet…hrm..) hangarfartyg kastas tillbaka i tiden via nån mysko storm och hamnar precis utanför Pearl Harbor bara timmarna innan japanska flottan anfaller den 7 december 1941.

Minns att filmen var hajpad på grund av den delikata frågeställningen, vad som skulle hända om modern stridsteknik lade sig i historien?

Vad jag får 2015 är en minst sagt risig rulle, ivrigt sponsrad av amerikanska flottan som inte missade en sekund att vräka in bilder på flyg som startar och landar på hangarfartyget. En enda maffig promotionrulle för försvarsmakten med andra ord.
Hur en ung Martin Sheen kunde tacka ja till en roll här är lite oklart…karln gör ju nästan ingenting, vi får också en yngre upplaga av en stissig Kirk Douglas som bestämmer på fartyget. Storyn är faktiskt sanslöst tunn och leder inte nånstans,och känns så jäkla framkrystad att man suckar högt. Effekterna är så saggiga att jag häpnar. För att inte tala om alla snodda inklippsbilder från andra krigsrullar. Styggelse.

Jäklars alltså. Hur kunde man promota den här rullen som top notch en gång i tiden?
Och hur kunde JAG tycka den var intressant då när det begav sig?

Damn it, jag ville verkligen inte att det skulle bli en etta här.

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

Seeking a Friend for the End of the World (2012)

Den lugnare versionen av Steve Carell. Igen.
I en sorts melankolisk komedi där frågan man kan ställa sig är: hur tusan avslutar man en film som denna på en high note?

Carell är Dodge, en timid, tystlåten och rätt blek försäkringssäljare. Det ofattbara har just hänt, en enorm asteroid är på väg spikrakt mot jorden och kommer att förinta allt liv om endast 21 dagar. Ett sista desperat försök att skjuta sönder stenbumlingen ute i rymden har misslyckats och allt hopp är ute. Som om inte det vore nog blir Dodge omedelbart lämnad av frun som rymmer iväg med sin älskare.

Runt om honom förfaller nu samhället as we know it till sanslösa fester, upplopp och folk som gör precis vad de vill hur de vill. Förutom Dodge då, som ett tag fortsätter att gå till jobbet som värsta pliktskyldiga nörden.

Till slut inser också han det ohållbara i situationen, och en slump leder honom plötsligt in på spåret att han som en sista åtgärd i livet ska försöka söka upp sin gamla skolkärlek. Med på den annorlunda roadtrippen får han dessutom också det av en slump den egensinniga grannen Penny (Keira Kneightley) som längtar hem till England och sin familj. Kanske också det faktum att Dodge råkar ha knystat något om att han möjligen känner en man med ett flygplan, kan ha spelat in i hennes beslut att följa med honom…

Hur tänker man egentligen om man ställs inför faktumet att jorden går under om 21 dagar? Vad skulle man ta sig till? Hur skulle man välja att tillbringa denna sista tid i samhället? Inget betyder ju egentligen något längre då. Alla normer och regler liksom bara förlorar sitt värde. Dodge och Penny upplever lite av allt detta längs vägen när de tar sig vidare på resan. Lustiga och olustiga figurer (plus en hund!) dyker upp, och det vilar hela tiden en sorts bisarr satir/sorgsenhet över hela historien. Regissören och manusförfattaren Lorene Scafaria presenterar dock inte en speedad historia med oväntade turer. Snarare förbereder den både sina rollinnehavare och mig som tittare på det oundvikliga slutet. Mellan Dodge och Penny växer snart en samhörighet och själslig kärlek fram, och plötsligt känns inte resans mål så viktigt. Det är mer vad de går igenom under dessa dagar med speciella omständigheter, som räknas. Och som får mig som betraktare att fundera.

kan ett gott skratt verkligen förlänga livet här…?

Jag kan verkligen älska Steve Carell när han tar sig an roller som dessa. Där han satsar på att gestalta en helt vanlig person, med vissa ögonblick där en lite skruvad humor syns i hans gestalt. Less is more, vilket stämmer bra på just honom här. Normalt har jag också lite svårt för Keira Knightley, men som Penny blir hon mer förtjusande ju längre filmen och deras resa håller på. Bra val i den rollen måste ändå sägas. Lägg till detta ett par tunga namn i ett par små biroller (William Petersen och Martin Sheen), och det hela känns till slut rätt bra förpackat. Som om regissör Scafaria liksom vill stanna tiden inför den stora katastrofen. Vilket ju naturligtvis inte går.

Seeking a Friend for the end of the World är en bitterljuv berättelse om att möjligen fånga dagen i den sista sekunden. Att en gång för alla våga ta det där språnget ut ur den invanda ramen, och se att påtvingade omständigheter kan göra oväntade underverk med sinnet. Mot detta ställs en story om jordens undergång som den skulle kunna te sig. Mixen är förvånansvärt lyckad och trots ett lågmält tempo och avsaknad av twister i manuset finns där små korn av underfundig svart dramahumor och vacker sorgsenhet, vilket tilltalar.
Värt.

The Amazing Spiderman (2012)

Jag var en av de som mest kände mig förvånad och frågande över att man så snabbt inpå förra omgången bestämde sig för att göra en reboot här.
Jag menar, Sam Raimi´s alster är ju inte på något sätt dåliga (även om trean var rätt mycket sömnpiller) och nog tog de ett rejält superhjälteomtag på Peter Parkers fasadklättare. Vad ska då en ny rulle kunna tillföra?

Kanske lite därför då jag med viss skepsis och förutfattad mening vräkte på denna version och tog plats i soffan. Här skulle nu studeras och jämföras. Eller kanske inte, ofta mår ju inte filmer sådär jättebra av att jämföras med varandra, men visst fasen är det svårt att låta bli. Det är det ju faktiskt…så det så!

Ganska snart då ytterligare viss förvåning då jag märkte att dagens historia rätt snabbt engagerar och fastnar! Regissören Marc Webb (!) satsar på att dra storyn om unge Parker från början, men här blir han en grubblande och lite udda tonåring, med de möjliga känslosamma problem som hör tonårstiden till. Webb´s version av Peters verklighet och vardag känns plötsligt lite…råare och skitigare. Mer nära och inte lika…pretto…kanske.

Andrew Garfield i rollen som Peter känns faktiskt helt rätt, och lyckas med kombon osäker tonåring och snubbe med nya konstiga krafter. Kanske är dagens filmskurk Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) inte riktigt den bästa i galleriet, men vad fanken, det går väl det också. Trots lite skämsvarning på vissa av skurkens förvandlingslägen.

experiment i pojkrummet känns helt rimligt

Annars är det your average spindelstory. Skumraskheter, hemligheter, rapp action, lite ansträngd humor och ett mustigt svingande mellan skyskraporna. Toppklass på effekterna och drivet. Storyn håller sig på grunda vatten, men vågar sig ändå på en liten backstory om Peters pappa och dennes förehavanden. Som vanligt numera i hjältefilmer av den här sorten krattas det finfint för en uppföljare. Och varför inte? Kan bli lika trevligt som det här resultatet.

Förutom Garfields stabila insats i huvudrollen hjälper Martin Sheen, Emma Stone, Denis Leary till i birollslistan, tillsammans med gamla fina Sally Field! En skönt gäng helt enkelt!

The Amazing Spiderman överraskar iaf mig med att vara en högst trevligt upplevelse. Lite oväntat faktiskt. Man ska på intet sätt förringa föregångarfranschisen, men nog känns det lite tuffare och mer oborstat här. Jomen det här var ju lite småkul! Bättre än jag kunde tro.