Poltergeist (2015)

001_PG_posterOmedelbart efter att eftertexterna börjat rulla inser jag att man kommer att se olika på denna film beroende på vilken tidsålder man är född i.

Så är det förstås med de flesta filmer, men dagens objekt har ju ändå en viss källa (icke helt okänd) att falla tillbaka mot…och jämföras med.
Av de som känner till originalet vill säga.

Lite bitterljuvt inser jag att tex min 20-årige son inte har en susning om originalfilmen, okej kanske att han sett omslaget i dvd-hyllan ändå. Men det är nog allt.
När jag, en sliten medelålders man, tar mig an handlingen om den olycksaliga familjen, är det ju naturligtvis med jämförelsens ögon. Min son, och resten av de nya generationerna, kommer med största sannolikhet ”bara” att se filmen som ännu ett inlägg från Hollywoods skräck- och myspysrys-avdelning.

Så, hur håller den sig då? Denna upphottade variant av usliga andar som stör hemfriden för den nyinflyttade familjen Bowen (som alltså fått byta namn från Freeling från första filmen).
Jo, tackar som frågar….vill jag nog ändå mena.
Vad dagens rulle gör…är att den stampar till så pass mycket egen fast mark att stå på…för att den inte ska ses som en hopplöst by-the-numbers-plagiat. Visst, grundstoryn är densamma och filmen följer sin (berömda?) storyarc ganska troget.

Däremellan har dock dagens regiman Giles Kenan samt manusmannen David LIndsay-Abaire stoppat in dels egna små påhitt och sedan också tagit några av de mer kända ögonblicken från originalet och gjort om dem lite. Och faktiskt, inte så det stör alls.

Att vi lever i ett teknologiskt och uppkopplat samhälle kan förstås inte gå en film som denna förbi, och där Tobe Hoopers rulle (eller hur var det nu…?) skojade med tv-fjärrkontroller….satsar dagens virila variant på både smatphone-debacel och flygande hobbydrönare med inbyggd kamera.

Här väljer man dessutom att göra familjen Bowen allt annat än stabila helylleamerikaner. Pappa (Sam Rockwell) har precis blivit arbetslös och familjen tycks ha rätt ont om cash, Mamma (Rosemarie DeWitt) försöker hålla humöret uppe och jonglera mellan sina tre barn, den obligatoriska truliga tonårsdottern, den bekymrade och känslige sonen…och såklart den minsta dottern…där ”problemen” strax kommer att börja…
Min enda invändning mot dagens familj, är att de aldrig känns riktigt ”riktiga”. Jag kommer liksom inte nära dem…som jag gjorde med originalets husinvånare. Sam Rockwell känns lite svajig, ibland spelar han nästan över. Men okej, det behöver man inte bry sig om. Det förtar inte den generella upplevelsen.

moderskärleken spelar som vanligt den största rollen i kaoset.

Det är förstås huset, och effekter, som står i fokus mest hela tiden.
Att beskylla dagens version av obehagliga ”hembesök” för att vara skrämmande är såklart att ta i.
I alla fall för denna kinkiga gubbe. Däremot är filmen snygg och innehåller ett par jäkligt läckra sekvenser…som förstås också vill vara obehagliga om de kan. Överlag kapar filmens 93 minuter ordentligt på sina hörn för att hinna med att berätta allt. Det där djupet saknas med andra ord lite grann.

Hade inte rullen nu och för alltid fått stångas med sitt (ändå) berömda original…hade den förstås haft fler fördelar på sin sida.  1982-års modell av fasa i förorten regerar nog ännu ett bra tag framöver…även om dagens visuellt snärtigare variant faktiskt håller som stand alone-rulle.
Och, det är väl så det är tänkt kanske.

Hu för oss gamla nördar.
Trots detta, en stabilt underhållande upplevelse. Jag gör en ”Henke” och delar ut 3 (om än svaga) andeutdrivare (lämpligt nog förvandlade till guldstjärnor) av 5 möjliga.

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!

Grizzly (2014)

grizzly_postera.k.a. ”Red Machine

Vildmarksaction av det mer banala slaget…MEN…håll i dig…satans UNDERHÅLLANDE! Trots sin något slitna populistiska ripoff-titel. Bear (hahaha!) with me now…det här är inget man kommer att djuploda i historieböckerna efter i framtiden. Det är standardprotocol 1A i Hollywoods manusfabrik. Inget nytt där under den gamla solen således. Absolut inte.

Det är istället i utförandet godsakerna tas hem. Vi får en blandning av..tja..ehh…Hajen och Skjut för att döda! Låter det helknäppt?
Skit i det. Låt istället storyn i all sin spånighet underhålla och förtjusa. Den för mig okände regissören David Hackl (som tydligen ansvarat för ett par Saw-rullar) har bra koll på skogen och personerna som kutar runt däri. Plus en skådespelande grizzlybjörn (eller är det en kodiakbjörn?), med meriter från både Into the Wild och GoT, som går under artistnamnet Bart the Bear. Bara en sån sak!

Okej, vi får svarta fåret Rowan (James Marsden) som återvänder till sin hembygd i Alaska. Han har ett mission, en mystisk tjänst han lovat att utföra. Givetvis finns brorsan Beckett (Thomas Jane) kvar i den lilla staden som polis, och den som alltid klandrat lillebror för sina val i livet. Samtidigt händer gruesome things ute i skogen. Såväl tjuvjägare som skogsavverkningsfolk åker på dyngspö av en jättelik grizzlynalle the nasty way. Blod, inälvor och kroppsdelar som flyger runt. Nallen gillar väl helt enkelt inte hur människan misshandlar den dyrbara naturen! Eller är han bara en skogstokig filmbest? Lägg till detta Beckett´s naturfotograferande fru (Piper Perabo) som dessutom är döv (oh yes..), och polischefen Sully (en sliten Scott Glenn) som mörkar ett och annat. Alla ska de mötas i den täta skogen, där familjerelationer och gamla synder SÅKLART ska gås igenom också! Rowan får till och med chansen till flirt med tjejpolisen Kaley (Michaela McManus) som också hängt på ut i spenaten.

grizzly_pic

en lirare som sannerligen inte sover!

Mitt i all denna klyschiga tillvaro döljer sig dock en fartig och mycket underhållande story! Det är badguys som ska kollas upp, folk som har försvunnit ska hämtas hem. Det är mycket smyg-smyg och det gäller att se upp för Bart the Bear som ljudlöst kan komma flygande som en oljad blixt genom skogen när man minst anar det! Trovärdigt? Äsch, skit i det. När det görs så pass underhållande kan jag lätt se genom fingrarna på alla slitna grepp som används. Filmen är egentligen en enda hopskarvad kopia av årtiondens djurskräck och lökiga substories. Men småspännande mest hela tiden!

Det bästa med filmen; Billy Bob Thornton dyker upp som jägare och superduperexpert på grizzlys-gone-rouge! The go-to-man när det kärvar. Givetvis är han illa omtyckt av de flesta och ses som en konstig kuf (”kapten Quint” någon….?). Billy Bob äger förstås varenda scen han är med i och så är det väl bra med det! Nä, tro inte att du ska få se nåt nytt i genren. Njut istället av hur fräsigt det är gjort. Och spännande! Ända in till slutet! Rullen lyckas med konststycket att hålla liv i hela den ostiga historien utan att skämmas för sig. Friskt agerat av alla inblandade, plus Bart! Det sparsamma användandet av CGI blir också ett plus i kanten då det blir en skön old school-känsla över actionbiten, som trots detta känns fräckt modern.

Perfekt helgunderhållning, själv satt jag nästan och hoppade av spänning, ja…HOPPADE gott folk!
Jag skäms inte för att erkänna det. Kanske var jag lite lagom påverkad efter ett gäng mycket goda lördagspilsner? Nä, det tror jag inte. Filmen har helt enkelt….”det”!
Och ibland räcker det långt. Oohh så långt.

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…


 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.


Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Bad Neighbours (2014)

bad_neighboursÄr den här rullen sin tids variant på Deltagänget?
Kanske inte ändå. Men galna studenter får vi i alla fall. Med det också sagt att jag faktiskt gillade rullen mer än jag trodde på förhand.

Kommer troligen i kombo med att jag också tycker det mesta med Seth Rogen framför en kamera är classy i det där träsket där mer eller mindre bra tillverkade nonsensfilmer bor. Rogen gör mig inte besviken här, får gott om tillfälle att leverera sina klyschiga men njutbara skämt i denna ytliga (visst!!) story om vad som händer när makarna Radner (Rogen och en charmig Rose Byrne) får nya husgrannar på gatan. Inte hade de väntat att det skulle bli en hel jäkla studentförening som tog kåken i besittning! Vilda sammankomster, party hela veckan och skränande oljud! Icke bra för paret Radner som precis blivit småbarnsföräldrar!

Hade den här rullen gjorts i början på 90-talet hade Tom Hanks spelat leaden och fått bekämpa de vilda partajarna med standardkomik och moralvänlig slapstick. Nu är det andra tider och Rogen och Byrne får ta till ganska okonventionella, och REJÄLT mindre rumsrena metoder för att få bukt med festprissarna och studentjävlarna som leds av den leende men listige Zac Efron.

Okej, jag gapskrattar inte HELA tiden…men det är stabilt underhållande och håller man bara Rogen i bild nästan hela tiden kan det inte misslyckas. Hur sunkig storyn än är. Regisserar gör Nicholas Stoller som ju gav oss den underbara Forgetting Sarah Marshall och här vräker han på med lite extra under-bältet-humor. Trevligt!
En klassisk grannfajt i kvarteret med tillhörande utsvävningar!

 

 

The Family (2013)

Har i Sverige begåvats med det mindre roliga namnet Farväl till maffian. Kan det möjligen vara en blinkning till Michelle Pfeiffer och hennes medverkan i Gift med maffian…? Skit samma egentligen, men nog blåser en liten vind av den där gamla sjukdomen med lökiga svenska översättningar förbi för en sekund. Jag kör med originaltiteln.

Snygga Pfeiffer är alltså maffiahustrun Maggie. Gift med strulputten och ex-maffiasnubben Fred (Robert De Niro), egentligen Giovanni, som har ett stående pris på sitt huvud efter att ha tjallat på de flesta badass hemma i New York. Sedan ett par år är familjen, som dessutom består av två minst sagt udda tonårsbarn, insyltade i FBI:s vittnesprogram och bor numera i Frankrike. Precis inflyttade i en liten håla i Normandie (efter en..eh..hastig avfärd från förra hideoutet) får nu Fred-Giovanni stränga order av sin personlige FBI-övervakare Stansfield (Tommy Lee Jones) att ligga lågt, smälta in och bete sig som en vardaglig amerikansk familjepappa.
Vilket ju naturligtvis…inte går alls.

En sorts kombo av ren komedi och lite valhänt action mixas alltså här ihop till nåt som man troligen redan har glömt att den funnits när nästa lista på filmer som gjorts under året ska tas fram. Nu gör faktiskt inte det speciellt mycket, det är mer en titta-och-småskratta-för-stunden-rulle. Bakom verket återfinns gamle Luc Besson som verkar ha tagit med rävarna De Niro, Pfeiffer och TLJ på lite betald semester till Frankrike. Fransosen har varit med och tutat fram roligheter i manus och kör sen på med sedvanliga actionpackade sekvenser när det behövs.

Alla som menar att Robban De Niro varit på väg ned i källaren med sina larviga rollval de senaste åren får möjligen lite att knorra över också här. Själv tycker jag att han nästan drar fram den där gamla glimten i ögat, och för en sekund ser ut att gilla det han faktiskt gör. På allvar. Kanske det är för att han mer eller mindre får göra en sorts kärleksfull pastisch på just den maffiagubbe han själv varit med och format under årens lopp…? Speciellt roligt när hans gangstergubbe inte alls tar ett nej som andra… från besvärliga franska hantverkare eller stroppiga chefer. Michelle Pfeiffer sparrar som rätt skön morsa med problem att smälta in socialt. För att inte tala om kidsen, sonen Warren och dottern Belle som får gott om tillfällen att visa att de har talang att gå i pappas fotspår.

Den enda som faktiskt verkar grinig i sällskapet, och gör sin roll med den gamla vanda vänsterhanden, är Tommy Lee Jones. Han spelar agentgubbe rakt och stelt som att han hade en pinne uppkörd i röven. Men det får gå. Det är ju ett visst mått av signum det också. Besson har också smartness nog att flirta lite med oss och slänga in ett par metaskämt om maffiavärlden och film…när plötsligt gamla Maffiabröder visas på den lokala biografen. Med De Niro i publiken. Mycket roande.

de nya mönstergrannarna i kvarteret

Räkna inte med några översvallande upplevelser. Besson och co verkar synnerligen tydliga på punkten att här ska det vara kul, underhållande för stunden och gärna lite smålarvigt. Knasig och asocial familj, javisst. Men rätt sköna typer också.

The Family vinner på att alla dess huvudaktörer (utom kanske TLJ dårå) går in för att ha just kul och bjuda på sig själva. En skojfrisk tramsskröna med lite lagom våldsamheter. Jag har inga problem med underhållningen här.

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star

 

 

Cottage Country (2013)

Kontorsslaven Todd (Tyler Labine) har en plan. Äntligen ska han fria till flickvännen Cammie (Malin Åkerman). Glömma vardagens bekymmer och bara tänka behagliga tankar under en hel vecka i romantikens tecken. Vad passar väl bättre än att genomföra planen i den familjeägda sommarstugan som ligger avsides vid den vackra sjön…?

Synd då bara att Todds slackige och osympatiske bror Sal plötsligt dyker upp med sin minst sagt skumma europeiska flickvän Masha. Veckan hotar att bli en katastrof och Cammie, som redan luskat ut vad Todd har för planer på bröllopsfronten, börjar visa bossiga tendenser som den snälle Todd inte alls trodde fanns. Sal och Masha måste bort från huset, men hur? En minst sagt felplacerad yxa (!) i Sals hals under ett bråk bröderna mellan löser detta problem, men öppnar samtidigt dörren till en serie händelser så bäst kan beskrivas som…eh…lätt obehagligt underhållande.

Det som börjar som vilken amerikansk romantisk komedi som helst, övergår ganska snart i ett betydligt mörkare drama med synnerligen svart humor..vilket gör den här filmen till en av de mer udda jag sett i år. Och detta i positiv mening.
Todd och Cammie hamnar i en spiral som knappast är av godo, där mindre smickrande delar av deras egen personlighet plötsligt lyser igenom.

det börjar i alla fall lite lagom romantiskt..

Det blir en sorts bisarr utveckling av en historia som ibland känns som en galen mix av slashergenren med ett stänk av spring-i-dörrar-komik. Allt dock med en svärta som gör att skrattet på något sätt fastnar lite på vägen ut. Viss cred till dagens två huvudrollsinnehavare, Tyler Labine och Malin Åkerman, måste utdelas. Labine perfekt som den genomhygglige Todd vars prövningar hotar hans förstånd ju längre den här svarta historien löper på. Åkerman, som jag brukar tjata om bara dyker upp som sidekicks i romantiska lättviktare, gör kanske här ett sorts ”lustmord” på sina egna karaktärer hon brukar gestalta. Synnerligen underhållande på det där sättet man inte riktigt vill erkänna för sig själv som tittare.

Cottage Country blir en märklig upplevelse. En rulle som mixar genrer på det mest udda sätt. Resultatet blir dock förvånansvärt underhållande där humorn får samsas med både nyfikenheten och obehaget hos den som tittar. I alla fall hos mig.
Oväntat bra.

full starfull starfull star

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Seeking a Friend for the End of the World (2012)

Den lugnare versionen av Steve Carell. Igen.
I en sorts melankolisk komedi där frågan man kan ställa sig är: hur tusan avslutar man en film som denna på en high note?

Carell är Dodge, en timid, tystlåten och rätt blek försäkringssäljare. Det ofattbara har just hänt, en enorm asteroid är på väg spikrakt mot jorden och kommer att förinta allt liv om endast 21 dagar. Ett sista desperat försök att skjuta sönder stenbumlingen ute i rymden har misslyckats och allt hopp är ute. Som om inte det vore nog blir Dodge omedelbart lämnad av frun som rymmer iväg med sin älskare.

Runt om honom förfaller nu samhället as we know it till sanslösa fester, upplopp och folk som gör precis vad de vill hur de vill. Förutom Dodge då, som ett tag fortsätter att gå till jobbet som värsta pliktskyldiga nörden.

Till slut inser också han det ohållbara i situationen, och en slump leder honom plötsligt in på spåret att han som en sista åtgärd i livet ska försöka söka upp sin gamla skolkärlek. Med på den annorlunda roadtrippen får han dessutom också det av en slump den egensinniga grannen Penny (Keira Kneightley) som längtar hem till England och sin familj. Kanske också det faktum att Dodge råkar ha knystat något om att han möjligen känner en man med ett flygplan, kan ha spelat in i hennes beslut att följa med honom…

Hur tänker man egentligen om man ställs inför faktumet att jorden går under om 21 dagar? Vad skulle man ta sig till? Hur skulle man välja att tillbringa denna sista tid i samhället? Inget betyder ju egentligen något längre då. Alla normer och regler liksom bara förlorar sitt värde. Dodge och Penny upplever lite av allt detta längs vägen när de tar sig vidare på resan. Lustiga och olustiga figurer (plus en hund!) dyker upp, och det vilar hela tiden en sorts bisarr satir/sorgsenhet över hela historien. Regissören och manusförfattaren Lorene Scafaria presenterar dock inte en speedad historia med oväntade turer. Snarare förbereder den både sina rollinnehavare och mig som tittare på det oundvikliga slutet. Mellan Dodge och Penny växer snart en samhörighet och själslig kärlek fram, och plötsligt känns inte resans mål så viktigt. Det är mer vad de går igenom under dessa dagar med speciella omständigheter, som räknas. Och som får mig som betraktare att fundera.

kan ett gott skratt verkligen förlänga livet här…?

Jag kan verkligen älska Steve Carell när han tar sig an roller som dessa. Där han satsar på att gestalta en helt vanlig person, med vissa ögonblick där en lite skruvad humor syns i hans gestalt. Less is more, vilket stämmer bra på just honom här. Normalt har jag också lite svårt för Keira Knightley, men som Penny blir hon mer förtjusande ju längre filmen och deras resa håller på. Bra val i den rollen måste ändå sägas. Lägg till detta ett par tunga namn i ett par små biroller (William Petersen och Martin Sheen), och det hela känns till slut rätt bra förpackat. Som om regissör Scafaria liksom vill stanna tiden inför den stora katastrofen. Vilket ju naturligtvis inte går.

Seeking a Friend for the end of the World är en bitterljuv berättelse om att möjligen fånga dagen i den sista sekunden. Att en gång för alla våga ta det där språnget ut ur den invanda ramen, och se att påtvingade omständigheter kan göra oväntade underverk med sinnet. Mot detta ställs en story om jordens undergång som den skulle kunna te sig. Mixen är förvånansvärt lyckad och trots ett lågmält tempo och avsaknad av twister i manuset finns där små korn av underfundig svart dramahumor och vacker sorgsenhet, vilket tilltalar.
Värt.

[REC]³ Génesis (2012)

Jag vet inte jag.
Nog börjar det väl kännas lite så smått att zombiestuket på filmer börjar nå sitt max nu? Eller? Finns det verkligen plats för så mycket mer i denna genre?

Nu gillar jag förvisso dessa odöingars härjanden i parti och minut, och på de mest allehanda och märkliga platser. Men liksom mycket annat i livet, går det liksom lite…vardag även i dessa historier. Känslan hos mig är att samma koncept har nu malts på rätt länge.

DESTO ROLIGARE då att ramla på en rulle i det här träsket som..gör lite som den vill. Och kanske lite märkligt i sammanhanget att här är det just grabbsen som gav oss de första spanska REC-filmerna (nåja, iaf en av dem…Paco Plaza) som pytsar ut en sorts spinoff historia på de första galenskaperna (den örnögde hinner faktiskt se en snabb glimt av en nyhetsrapportering på en tv-ruta från ett visst hyreshus…).

Koldo och Clara ska till att gifta sig the super spanish style. Finfint i kyrkan med släkt, vänner och glada skitar.. och sedan bär det av till ett slags mansion där stora festen rullar igång och underhåller varenda kotte. Naturligtvis filmas allt genom en handhållen videolins. Fröjd och gamman och glädje. I alla fall tills en morbror plötsligt ger en ny definition till uttrycket ”wedding crasher”, och vips brakar hela helvetet löst med panik och framför allt galna attacker på det högst välbekanta sättet. Koldo och Clara skiljs åt, och måste nu ägna större delen av filmen åt att försöka hitta varandra igen. Inte det lättaste.

För ett REC-fan är detta troligen en viss besvikelse att skåda. Borta är skräcken, spänningen och ovissheten. Här finns egentligen bara action, goriga effekter och galen svart humor. Framför allt är det humorn som verkar vara ledmärket i den här delen. Och, inte mig emot. Kommer på mig själv med att sitta och flina, till och med skratta högt vid ett par tillfällen! Vem hade trott det? Skådisarna Leticia Dolera som Clara och Diego Martin som Koldo får slita hårt värre i kaoset. Snacka om bröllopsdag!

”this is MY day!”

Filmen blir en sorts vild spansk kusin till en pärla som Shaun of the Dead och…varför inte Zombieland. Kanske mycket av kritiken mot filmen kommer av att man här tror att REC-mönstret ska följas? Själv finner jag denna bagatell riktigt underhållande och ser inget större fel i att man här går en helt annan väg.

REC 3 – Genesis bryter säkert mot precis alla givna regler när det handlar om en andra uppföljare till ett koncept. Plötsligt blir det lättviktigt, oseriöst och mer galenskaper än skräck. För mig som då börjar tröttna liiite på alla mörka storys med odöda inblandade, känns detta riktigt uppfriskande. Extra plus också för att man slopar POV-kameran när det börjar gå åt skogen. Överraskande fartig rulle!

Tower Block (2012)

Ännu en film som kommer in lite under radarn och faktiskt överraskar.
Likaså ännu en film som i allra högsta grad bevisar att engelsmännen kan göra både spännande, udda och obehagligt underhållande alster med rätt små medel.

Först en introduktion till de s.k. tower blocks som verkar finnas i varje engelsk storstad (eller i svenska med för den delen…). Enorma höghus i betong, som inte sällan hyser den kanske inte mest välbärgade invånaren i staden. Bostäder där både standard och service tycks vara på upphällningen. I dagens filmiska höghus har det gått så långt att det endast innehåller de 15 sista hyresgästerna som alla väntar på ordern om att de måste flytta ut.

Det hindrar nu inte mardrömmen att ta fart i och med att en okänd krypskytt från en närbelägen byggnad en morgon bestämmer sig för att skjuta på allt och alla han får syn på i huset. Dessförinnan har denne figur också sett till att blockera varenda utgång från hyreskomplexet, vilket innebär att de hyresgäster som haft turen att överleva den första attacken nu är instängda i den utdömda betongbyggnaden. Och kan räkna med att så fort de sticker fram skallen för mycket vid något fönster eller hamnar i skyttens synfält, smattrar en tyst och synnerligen dödande eldskur till.

Vem är skytten? Och varför skjuter denne mot alla besinningslöst och obehagligt träffsäkert så fort tillfälle ges? Och varför är det ingen som hör vad som pågår i grannskapet?

Kyligt berättad historia, där dock dramatiken ligger finfint och lurar runt hörnet. Precis som oklarheterna och den bisarra nyfikenheten hos mig som tittar. Ett litet överlevande sällskap hukar nu i byggnadens inre, där den företagsamma Becky (Sheridan Smith) ofrivilligt tar på sig ledarrollen och får försöka styra upp det hela med hysteriska grannar och oklara lägen. Kan den hatade grannvärstingen Kurtis (Jack O´Connell) möjligen vara till någon hjälp?

en spikpistol är ALLTID gött!

Filmmakarna lyckas snyggt med scenografin, det är kalt, avskalat och sjaskigt. Det sparas inte på det grafiska våldet när manuset kräver denna ingrediens och effekterna är obehagligt rappa. Lägg till detta en ödesmättad stämning över hela filmen, med hård och rå dialog i manuset.

Tower Block är 90 minuters ovisshet, rätt smutt förpackad i brittisk lågbudgetkostym fast ändå med viss finess. Såklart kan slutet, logiken och alltings varande diskuteras om man nu är på det humöret. Ibland är det dock enklare att bara njuta av den positiva överraskningen man inte hade väntat sig som krävande filmspanare.

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.

Hypnotisören (2012)

Förutom konsument av höga och låga filmer är jag också en bokälskare i tid och otid. Dessa två fantastiska medier upptar således en stor del av mitt underhållningsliv och samsas hela tiden med de lite mer vardagliga plikterna i Svensson-livet. Och som vanligt; så mycket sinnesgodis..och så lite tid…

Jag tillhörde nu också den skara som roades ordentligt av dagens historia i bokform, där både spänning och djupare drama mixades till en mustig rätt av mättande mått. Hur nu då överföra denna utbroderade berättelse till ett filmmanus som ska mynna ut i ca två timmars filmisk underhållning utan att skära på innehållet? Det går naturligtvis inte, och därför har dagens man i registolen, hemvändaren Lasse Hallström, med medarbetare satt sig ned och liksom karvat ut det mest matnyttiga i storyn, och sedan försökt pussla ihop historien något sånär hyggligt.

Ett vansinnesmord på en familj, ett överlevande offer, en envis polis och en psykolog med personliga problem som möjligen kan hjälpa till att lösa fallet. En rätt enkel ramberättelse på papperet, där boken dock grottade ned sig ordentligt i psykologen Erik´s (Mikael Persbrandt) privatliv och val och dess konsekvenser. Här är allt sådant satt ordentligt i bakgrunden, och Hallström låter oss bara glimtvis ana besvärligheterna i familjerelationen samt hans icke helt obesvärliga förflutna. I övrigt satsas filmkrutet på att driva kriminalhistorien vidare, om än med ett något ansträngt grepp för att ytterligare blanda in Erik och dennes familj i händelseutvecklingen.

Kännare av bokhistorien får möjligen anledning att gruffa lite extra då en del skiljer sig från romanförlagan, och Hallström och co väljer att helt lämna vissa moment utanför manuset. Trots detta visar regi-Lasse att han kan konsten att med små medel göra sina huvudpersoner synnerligen levande. Det blir ett snyggt drama av kriminalhistorien och kanske är det skådisarnas förtjänst. Persbrandt får här och nu lite upprättelse för snedstegen med Hamilton-sörjan. Som Erik passar han märkligt nog mycket bra, trots att jag såg en helt annan person framför mig när jag läste boken. Macho-Micke är inte alls närvarande utan det är istället en bräcklig och blek figur som framträder här…och Beck-träsket känns lååångt borta.
 
Någonstans umgicks jag också vid något tillfälle med surmulna tankar om att Lena Olin bara fått den kvinnliga rollen för att Hallström skulle regissera. Och, det må väl vara så hänt med det då, men jäklar i min låda att Olin här visar att hon är ett rutinerat ess i skådespelandets konst. Som Eriks fru Simone pendlar hon alldeles lysande mellan en bitsk hårdhet och ett okontrollerat nervvrak. Kalasbra och bra feeling mellan henne och Persbrandt. Dagens polis, Joona, görs mycket lågmält men effektivt av Tobias Zilliacus som fungerar som en sorts lugn motvikt till paret Persbrandt/Olin. Inget att klaga på, och castingen känns helt rätt.

ser ut som Beck-skit men är något mycket bättre!

Hallström själv gör en smart film. En svensk kriminalthriller som förkläs i övervägande dramaform, och på så sätt höjer sitt värde ordentligt. Han undviker rutinerat de värsta blindskären som annars alltid finns i svensk krim, vilket gör att till och med dagens dialog känns nästan som på riktigt. Eller också är det skådisarnas samlade rutin som fixar biffen. Så speciellt spännande blir det möjligen inte för en som redan läst den något djupare boken, men det ovissa dramat ligger ändå som en effektiv filt över det hela. Liksom i boken får man möjligen ha överseende med vissa helt ologiska beteenden stundtals, men plussa å andra sidan på ett oerhört snyggt foto och färgsammansättning så känns resultatet riktigt stabilt och genomarbetat.

Hypnotisören i filmversion är bra. Mycket bättre än jag trodde att den skulle vara, och Hallström visar helt klart varför han är en filmmakare som lyckas locka fram intressanta karaktärer även ur en till viss del uppstyckad historia. De som tar del av storyn för första gången lär dock inte få känslan att något saknas. Och det är ju ett bra betyg om något!