Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Annonser

16 comments on “Filmspanarna: Manlighet

  1. Ping: There’s a hole in the cage! – Brief notes about a revolution in the air | The Velvet Café

  2. Ping: There’s a hole in the cage! – Brief notes about a revolution in the air | The Velvet Café

  3. Ping: Våldsam Hollywood-maskulinitet - Filmmedia.se

  4. Ping: ”Where no man has gone before” | Rörliga bilder och tryckta ord

  5. Ping: Filmspanar-tema: Manlighet | Jojjenito - om film

  6. Ping: Manlighet « Har du inte sett den?

  7. Ping: Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film | Except Fear

  8. Vilken eftertänksam text. Fin läsning. 🙂
    Vad det ska bli in framtiden? Jadu. Den som det visste. Men helt klart är det ju så att synen på manlighet hela tiden förändras och filmbranschen måste ju hänga på, den om nån kan inte ses som mossig. Det ska bli spännande att se om det går att utröna nån skillnad om tio-femton år jämfört med nu, om det blir lite färre stone-fejses och lite mer ”normalt fungerande” män på film.

    Gilla

  9. Intressant text som tål eftertanke. Jo, ”manlighet” på film handlar nog mycket om idealbilder som människor önskar att de kunde efterleva. Film är ju kommersiellt, mycket mer så än böcker och drömmar säljer ju…. Tack.

    Gilla

  10. @Fiffi och Daniel: Kul att vi låter tankarna fara mot ungefär samma frågeställningar. Märkliga fenomen egentligen och det är också intressant att se hur synen har förändrats över åren…! 🙂

    Gilla

  11. Ping: FILMSPANARTEMA: MANLIGHET

  12. Jättebra exempel med Madison County och Billy Elliot tycker jag. Särskilt Billys pappa genomgår en väldigt fin utveckling tack vare sin son. och ska man tänka sig att alla dessa manlighetsmyter har sin grund i just mytologin som av naturliga skäl fokuserades främst på män? Och sedan har det liksom bara hängt kvar?

    Gilla

  13. Jamenvisst går utvecklingen framåt! Tack och lov. Män får tillgång till ett helt annat känsloregister idag på film jämfört med förr, då de var oerhört begränsade till den rådande nomen.

    Gilla

  14. @Sofia: tror jag absolut!

    @Jessica: Och visst är det lite skönt att vissa delar av filmens utveckling går framåt…men fortfarande finns ju också mycket kvar att önska…

    Gilla

    • Haha, jag håller just nu på att se igenom kvalitetsfilmerna från serien som går under namnet The Fast and the Furious och… ja, där har väl utvecklingen inte direkt gått framåt. Fast nånstans så är det skildrat med glimten i ögat här. Snackade en del med Joel och Sofia om det här på den senaste filmspanarträffen och det kan nästan vara lurigare när ett budskap lindas in i nån sorts politisk korrekthet.

      Förresten, apropå manlighet, kom plötsligt att tänka på The Swimmer med Burt Lancaster. Manligheten i förfall.

      http://www.imdb.com/title/tt0063663

      Gilla

      • Ha!
        tFatF är ju verkligen ett praktexempel på det här med synen på olika roller! Fast…vissa av dem är ju rätt underhållande måste man erkänna… 🙂

        Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s