The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Annonser

2 comments on “The Master (2012)

  1. Intressant, för jag tyckte nästan likadant om The Master. Den börjar riktigt bra och engagerande, men förlorar mig allt mer. Det blir frustrerande och lite irriterande att det som funkade så bra i början försvinner allt mer. Har för mig att jag tyckte den tappade tidigare än halvvägs in.

    Men, skådespeleriet är fenomenalt. Tyckte Joaquin Phoenix borde ha vunnit Oscarn för sin prestation. Hans kroppsspråk (och hållning) är underbar att skåda. Och Hoffman är så klart bra som vanligt.

    Tyvärr kunde jag inte ge den mer än en tvåa till slut. Inledningsvis var det en fyra, men det är sällan jag blir så besviken på en film efter en sådan inledning som här…

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s