Vad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!