#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.

#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Unbroken (2014)

unbroken-dvdWWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

unbroken-scene

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.

 

Unfriended (2014)

Unfriended_posterFilmen jag inte tänkte se.
Snarare avfärda som ytterligare en dussintillverkad rulle för den hormonstinna unga målgruppen 15-20 år.

Men när en filmälskande (såklart!) tonårsdotter hörde av sig efter att ha skådat verket och bestämt proklamerade att ”nu tänker inte jag ringa några Skype-samtal på ett tag iaf!!”….ja då väcktes ju förstås den där lilla enerverande nyfikenheten i kropp och sinne.
Rysligheter i den digitala världen.
Ligger ju i tiden! På´t bara!

Sex skolkompisar fördriver kvällstimmarna med att hänga framför datorskärmar och chatta/facebooka/skypa/snapchatta…eller vad man nu gör i den åldern i detta digitala samhälle (Läs en bok! Se nyheterna! Jösses, var är världen på väg??). NÅVÄL…en, medelst självmord, framliden gemensam vän tycks plötsligt dyka upp både på skypen och på sitt eget fb-konto! Vilket ju inte borde vara möjligt. Förvirring och ilska över att någon troligen kontokapat sidan förbyts snart i kalla kårar då sällskapet kanske ändå fått en påhälsning från andra sidan…?

Jaja, tänker man nu. Tonårsskräckis med alla klyschor. Precis som vanligt.
Kanske. Och kanske inte. Att filmen helt utspelas på gängets datorskärmar ger en minst sagt udda upplevelse. I början som att se en kollega från IT-avdelningen på jobbet ta över datorn via fjärrstyrning…men snart har man anpassat sig. Eller rättare sagt, den lagom lugubra storyn gör att man fokar mer på vad som komma skall, än på tekniska visuella grepp. Trevligt ändå, och ganska smart av russki-gone-Hollywood-regissören Levan Gabriadze . För mig helt okända skådisar gör det trovärdigt framför skärmarna. Man säger mig att Shelley Hennig som här spelar ”Blair” är lite småkänd från andra rullar i genren.

unfriended_pic

pixelproblemen hopar sig.

Är du som jag 20+ (kachiiing!) och har spenderat de senaste 20 med att dra i dig diverse rullar i genren…av bra och dålig kvalle…är detta förstås inget att egentligen skriva hem om. Förväntad utgång i finalen.
Grejen är bara att det är rätt snyggt gjort, och kanske till och med lite underfundigt. Man sitter liksom kvar och väntar på vad som ska hända. Och NÄR det ska hända.

Lägg till detta också att filmen faktiskt lyckas med att bli lite lagom obehaglig. Precis som en väl avvägd ryslighet ska vara.
Traditionella obehagligheter i ny digital kostym.
Oväntat nice.

Kill Me Three Times (2014)

kmtt_posterSimon Pegg åkte på betald semester till Australien..sort of.

Charlie Wolfe (Pegg) är lönnmördaren, fixaren, the go-to-guy när man behöver ha lite dirtywork gjort. Här är han anlitad för att just röja en person ur vägen. Lite visste han dock att det är en lustiger soppa han hamnat i. Det är svek, otrohet, skumraskheter, blodspengar, dubbel- och trippelspel från alla hörn och kanter. Inte underligt att den iskalle Wolfe (nåja) känner sig lite förvirrad ibland.

Här har vi ännu en produkt från Australien, en sorts svart skröna som uppenbarligen lånat en hel del från gamla Coen-rullen Blood Simple. En rätt smal historia med ganska brutala undertoner, casten består inte av mer än 8 personer där Pegg tillsammans med Bryan Brown är de mest kända. Bröderna Hemsworth´s storebrorsa Luke dyker upp i en roll också. Inte för att han sticker ut direkt och gör något minnesvärt inhopp.

Regissören, en Kriv Stenders, håller det stramt och direkt. Blandar våldsamheter med en sorts mörk humoristisk take. Och så vräker han på med snygga bilder i varma färger över ett kustlandskap i västra Australien där strandvillorna är snygga och Indiska Oceanen förföriskt blått.

kill me3times_pic

tillfällig motgång

Pegg kliver runt i handlingen och gör precis så mycket han behöver för att bära upp rullen med sitt namn. Inte speciellt bra, men inte kackigt heller. En visuell berättarstil som likt Tarantino ibland innebär hopp i tidskronologin och ordningen på händelseförloppet.

I bästa fall som en råare TV-deckare som blir lite småunderhållande för stunden. I sämsta fall som en jävligt snygg reklamfilm för den australiensiska västkusten.

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

Teenage_Mutant_Ninja_Turtles_film_July_2014_posterHaha. 29 spänn i reabacken lockar mig att ta hem den här ”godbiten” på en blu ray-skiva. Värt?

Både ja och nej.
Jag är ju en Michael Bay-man så jag vet ju vad jag får. Här sitter han i producentstolen och bestämmer hur rullens stil ska vara. Lite tryggt ändå. Ordern att utföra jobbet ligger på regimannen Jonathan Liebesman, och han gjorde ju inte alls bort sig med World Invasion: Battle Los Angeles 2011.

Asch ni kan ju historien om de putslustiga muterade sköldpaddskrigarna vid det här laget. Det är oneliners, pizzasnack, smyg i kloakerna, ett New York som hotas av den bistra skurkligan The Foot, en mystisk affärsman (William Ficthner)…och framför allt är det ju Megan Fox i alla möjliga vinklar. Som den orädda reportern April bondar hon snart med de CGI-tillverkade brottsbekämparna, och du kan stampa dig blå när du skriker att Fox bara har en funktion på film (jag tänker inte säga emot)…MEN hon gör sig självklart perfa i en tonårsrulle som den här. Perfekt produktplacering om du så vill.

Är filmen kass?
Nej, faktiskt inte. Kan man köpa en Stålis eller Battis…eller knasboll som heter Deadpool..kan man lika gärna köpa fyra muterade ninjasköldpaddor. Gott om fart i rullen, lite fräsiga megaeffekter på skyskrapor som får sitt (kom igen, det är ju Bay), snabba MTV-klipp i actionscenerna. Jag trodde faktiskt det skulle vara…värre.

Megan-Fox-and-the-Ninja-Turtles-in-TMNT-2014

Meg och matadorerna

Det enda abret är att Liebesman och producenterna förstås fått stallorder om att filmen ska kunna ses av de yngre tonåren, kanske hela familjen på utflykt, och därför måste värsta våldet tonas ned. Inget strittande blod eller ”vuxenexplosioner” med andra ord. Liite synd förstås, för hade man vågat sig på en ruffigare ton med lite maffigare underhållningsvåld hade nog banne mig underhållningsnivån höjts en liten bit.

Ok, det är inte bra. Men det är fasen inte kasst heller.
Som att läsa en lite jönsig serietidning i smyg.

October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

Preservation (2014)

preservation_posterRulle som skamlöst lägger smörpapper på den obehagliga Eden Lake från 2008.

Här är det gift par som ska ut och campa i naturreservat (naturligtvis stängt för säsongen). Med på turen finns också äkta mannens bror, givetvis med lite lagom inre issues efter en tur som soldat i Afghanistan. Som ni hör; standardklyschigt upplägg i den något uttjatade genren ”survival horror”.

En morgon vaknar hela trion och märker att någon eller några under natten snott hela packningen inklusive tältet (snacka om heavy sleepers!) Stort mysterium. Återfärd mot civilisation och den parkerade bilen. Givetvis splittras sällskapet, givetvis gås det vilse i spenaten. Givetvis blir det våldsamt och blodigt.

Tja, inget nytt under solen här inte. Verkligen inte.
Finns detaljer att störa sig på, som varför tex brodern med militärbakgrund inte kan göra bättre motstånd när det yttre hotet visar sig. Som att det uppenbarligen går att smyga i en skog fast man trampar på grenar och i prasslande vegetation.

Visst, det finns en obehaglig aura runt hela filmen, och den är som mest tittarvänlig i starten och precis när ”mysteriet” tar sin början. Efter det blir det mer att checka av den obligatoriska listan på punkter som ”måste” finnas med i rulle som den här. På plussidan konstateras dock att filmen lever högt på sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Wrenn Schmidt, som möjligen genomgår en sorts ”förvandling” från citygirl till vildmarkens badass nr 1 när omständigheterna så kräver. Och då gäller förstås att ha de förlåtande glasögonen på när det handlar om logik, val och händelseförlopp.

preservation_pic

”dude…var är vårt tält..?!!?”

Upplösningen blir våldsam och ganska förutsägbar ändå. Okej…med liiite inslag av en viss osäkerhet ska medges. Litet miniplus också till försöket att mysteriets ”orsak” behandlas rätt kliniskt och utan större förklaring. Ibland kan sådana, ganska udda grepp, faktiskt förhöja upplevelsen en aning. Tyvärr lider dock denna rulle lite av att den just plankar ovan nämnda brittiska rulle aningens FÖR mycket för att det ska kännas originellt och fräscht.

Godkänt för stunden.
Och för att man trots allt vill veta hur det ska sluta. I övrigt är det lättglömt.

Last Shift (2014)

last-shift-posterOk, här gäller det att tänka ”rätt”.
Att inte låta funderingarna ta den logiska och naturliga vägen. Då kommer man att reta ihjäl sig på den här rullen. Istället får du, om du ska hitta något nöje här, tänka bort vett och sans och istället ta på den filmiska dumstruten.

Och om du gör det…finns ett och annat litet korn av underhållning. Ok då….med betoning på litet.

Rookie-polisen Jessica (Juliana Harkavy) har som första uppgift fått att ”vakta” en polisstation som ska stängas. Det är sista natten innan dörrarna slås igen för gott. Här inträffar den första konflikten i tittar-hjärnan; man har styrt om alla samtal till den nya stationen, alla besökare är sedan länge hänvisade till den nya stationen, allt som finns kvar på det gamla stället är föremål och prylar i bevisrummet som ”kommer att hämtas av utpekad personal nån gång under natten”. Därav ”måste det” finnas en polis på plats…hrm..i verkliga livet hade man självklart bommat igen stationen och lämnat ut nycklar åt de som skulle hämta grejer. Liiite störande..är den spontana känslan.

MEN, nu är detta en ryslighetsrulle, och då får man köpa manusets upplägg.
Eller stänga av. Jag kikar såklart vidare och ganska snart upptäcker Jessica att det inte är ett helt bekvämt ställe att vistas på. Inbillar hon sig…eller hörs det inte konstiga ljud? Och varför är vissa dörrar öppna fast de nyss var stängda?

Det murrar på ju mer Jesscia dras in i en mörk story som kastar långa skuggor bakåt i tiden, och inbegriper såväl hennes snut-pappa, otrevliga kollegor på telefon, en utsatt hysterisk kvinna och en Charles-Manson-liknande dåre med tillhörande ”familj”. Regissören, en Anthony DiBlasi, satsar på att skapa en sorts isolerad ruggighet som (ändå i vissa lägen förtjänstfullt) bygger på skuggor och illavarslande musik. Är manuset en sorts twistad variant av Carpenters gamla Attack på polisstation 13? Tja, varför inte. Men bara till det yttre ramverket i så fall. Innanför dörrarna fyller filmmakarna på med obehagligheter som mer för tankar till demoniska övernaturligheter.

55fb8bacb8be0

hon funderar på att dra…men hur går det då med filmens manus..?

Lyckas det? Nja, ibland tar filmens protagonist så pass dumma och overkliga beslut så det knappt går att ursäkta att det är just en film. Finns det en gräns även på film för hur dumt man får bete sig? Självklart…och tappra Jessica är då och då inne trampar i det gränslandet.

På pluskontot sätter jag att ett par scener, och effekter, känns godkända och fyller sitt rysliga syfte. Sluttwisten är också värd att nämnas lite extra. I övrigt är det lagom mycket dos av grejer att reta sig på…liksom sucka åt.

Ok för stunden….om man är lite förlåtande i vissa lägen.
En fladdrig tvåa.

 

Cooties (2014)

cooties_posterDags för lite besök i zombieträsket igen.
Sort of iaf.

Nå, vad har vi här då?
Jo, en sorts skräck-komedi om en skola där nästan varje elev strax blir infekterad av ett virus som förvandlar dem till små mördarlika bestar törstande efter blod och inälvor! Hu!
Mest utsatta; lärarkåren på skolan! En samling desillusionerade typer som brukar tillbringa vardagen med att beklaga sig över tillvaron…och odrägliga ungar! Nu får de plötsligt anledning att oroa sig för annat minsann. Bara att barrikadera sig och försöka klara livhanklen så gott det går.

Mitt i kaoset, den unge nördige lärarvikarien Clint (Elijah Wood), som återvänt till sin lilla hemstad från New York. Nu får han plötsligt annat att oroa sig för än hur han ska göra för att slå igenom som  författare. Tillsammans med den odräglige gympaläraren Wade (Rainn Wilson), den obehagligt nördige NO-läraren Doug (Leigh Whannell), den gamla skolkompisen-turned-teacher Lucy (Alison Pill) plus ett par andra stackare gäller det att överleva till varje pris….och akta sig för monsterungarna!

Se där ja! Ibland kommer det en och annan sån här oborstad lite uppkäftig komedi, gärna med ganska våldsamt gore inbakat. Historien må vara ganska urvattnad, men just att det idag handlar om vildsinta ungar med extrem blodtörst…gör ändå att underhållningen höjs ett snäpp. Man kan också se det som att här får lärarna en chans att ge igen med råge….hrm…!!
Det enda sättet att klara livhanken är naturligtvis att göra processen kort med de infekterade småkids som står i vägen för gruppens överlevnad. Varför tycks det bara vara barn som blir smittade då? Självklart finns det en ganska ansträngd förklaring till det också…men det köper man liksom. Hallå, hela filmen är ju lite hejsanhoppsan! Fast på ett bra sätt!

gympalärare i underläge!

Kul att Elijah Wood hoppat på en roll här. Han är även med i producentledet, och bjuder verkligen på sig själv. Bäst; när Rainn Wilsons gympagubbe förolämpar Wood och liknar honom vid en liten töntig Hobbit!! Haha! Just Wilson, en liten favvo hos mig, gör annars kanske den roligaste rollen som redneck-snubbe med taskig attityd. Mycket roligt. Alison Pill känner vi igen från The Newsroom som ambitiös journalist. Här får hon chansen att spela lite knäpp komedi, och det funkar det också.

Rullen är författad av Leigh Whannell, en av männen bakom Saw-rullarna och tillika Insidious-serien, som dessutom alltså syns i rollistan som knasige Doug. För regin står ett par snubbar som heter Jonathan Milott och Carey Murnion. Rena rookies vad jag kan läsa mig till. Men icke desto mindre har de två lyckats att tillverka ett stycke politisk inkorrekt och lagom grisig komedi i zombiesjukans anda. Precis en sån där uppfriskande liten knasrulle man behöver ibland!

Underhållande!

The Canal (2014)

Är det inte det jag alltid hävdat!
Att man ska lyssna på sina blogg- och filmkamrater därute. Speciellt när tipset kommer från ens egen poddkollega!

En snabb slagning på IMDb (appropå poddsnacket om betygsställen…) ger att dagens rulle har ”belönats” med 5,9 i betyg!
Tack för den säger jag. Vad var det som inte passade här då?!
Vi får filmarkivarien David (Rupert Evans) som bor i gammelmysigt hus i utkanten av Dublin med fru och son. Trivsamma familjelivet alltså. Eller?

Well, saker börjar kärva lite för David. Dels får han via jobbet tag på en gammal raspig film från läääänge sen som visar att mord och hemskheter begåtts i….hans eget hus!! Vidare börjar den stillsamme arkivarien misstänka att hans fru Alice (Hanna Hoekstra) har ihop det i smyg med en annan snubbe. När så dessa två insikter mixas i hans hjärna, vankas otrevliga stunder de kommande minutrarna. En David som börjar följa efter frun i smyg, en David som alltmer grottar ned sig i husets allt annat än trevliga historia, en David som börjar få problem med att vara en närvarande pappa till sonen.

När så frun en dag är borta…ja då blir det full fart på otrevligheterna. Polis inblandad, en förtvivlad David som börjar hävda att det finns…något…i huset som är orsak till eländet. Något som har med det förflutna att göra. Eller…finns svaret på allt närmare ändå?

the canal

David funderar på om det är mer än möss han hör i väggarna

Så, vad ÄR det egentligen som händer här?
Visar regissören Ivan Kavanagh upp en oerhört snygg studie av en man vars förstånd sakta håller på att gå bananas? Eller är det en melankoliskt effektiv förklädd rysare om onda krafter i märkliga skepnader? Filmens styrka är hela tiden att det liksom inte går att vara säker på nåt. En story som än svänger dit, än svänger dit. Jag sitter käpprak i soffan och stirrar vilt på tv-rutan, det gäller att inte missa den minsta detalj!

Evans är banne mig perfekt i rollen som den minst sagt prövade David. Miljöerna känns vardagliga och realistiska. Det annars så vackra Dublin visar plötsligt upp en sida som inte direkt känns jätteattraktiv. Filmen är för jäkla bra! Den håller greppet om mig ända in till eftertexterna.
En lurig rulle! En mörk rulle. En stillsam rulle med otrevliga inslag.
Värt ett högt betyg. Så jag klämmer såklart dit ett!

 

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.