October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

The Incredible Hulk (2008)

Ja egentligen är det ju nästan lite löjligt, men vi slänger in en Marvel-skapelse till under avsyning när chansen finns.

Återigen igen en återtitt, och nu är det Edward Norton som i Louis Leterrier´s regi ikläder sig rollen som den olycksalige Bruce Banner med humörproblem. Där Ang Lee´s version ett par år tidigare uppenbarligen ville vara en djupare, mer dramatisk, version med en diger bakgrundshistoria vad gäller karaktärerna, satsar Norton och co mer på raka och möjligtvis ytligare puckar.

Utan att för ett ögonblick låtsas om sin föregångare lyckas regissör Leterrier (på ett rätt smart sätt) använda förtexterna till att förklara läget, bakgrunden och det största skälet till att dagens film börjar med en Bruce på flykt i Brasilien där han gör allt för att ligga så lågt som möjligt under tiden han klurar på ett sätt att få bukt med sitt infekterade blod. Säg dock den frid som varar (och tur är väl det för oss som tittare…annars hade det ju blivit en vääldigt seg film) och bara vips sådär så är US of A`s militär honom på spåren och i spetsen hittar vi självaste general Ross (kanske lite otippat William Hurt) som leder sina specialstyrkor i jakten på Banner för att få tag på sitt hemliga vapen som är just Banner och hans blod. Dessutom har han flugit in brittiske stridisen Tim Roth att bistå på bästa och mest våldsamma sätt.

Som sagt, där Ang Lee verkade mer intresserad av det filosofiska och mentala i historien om Hulken, satsar Leterrier på mer hederlig action medelst felfria effekter. Intressant dock att superallvarlige Norton anammat rollen som Banner med humöret, man kan ju annars tycka att Norton möjligen skulle hålla sig för god för att ta en sådan serietidningsroll..men uppenbarligen tycks han ha sett något intressant även i detta. Kanske var det möjligheten att få hångla med Liv Tyler som gör hans kärleksintresse Betty aka generalens dotter?

läge för en liten stänkare?

Denna Hulk-version har egentligen inte ett skit att komma med vad gäller nya infallsvinklar eller annorlunda synsätt. Manuset består mest av tunna skivor; Banner kommer tillbaka till Staterna, klurar på ett botmedel, jagas av den enfaldige generalen som dessutom skapar en sorts monstermotståndare till Hulken med hjälp av skumma substanser och en ivrig Roth. Banner får lite kärlek av Betty, de flyr, generalen hittar dem och så när allt ser hopplöst ut fattar generalen att det är Hulken som kan rädda dem och ingen annan.

Vad filmen märkligt nog lyckas med är att ha en skapligt hög lägsta-nivå. Trots enkelspårigt manus utan överraskningar är det proffsigt hantverk och rätt snyggt dramaturgiskt. Det känns inte som en intressant film, men ändå blir den aldrig ointressant. Förklara det den som kan.

The Incredible Hulk rullar på och gör vad den förväntas. Underhåller utan att lämna någon speciell eftersmak. Norton gör ett helt ok jobb som Bruce B och när humöret rämnar lämnar han över till de omtalade effektnissarna som trycker in sina läckerbitar efter bästa förmåga. Mindre plats för filosofin och mer plats för förväntningar inför den kommande Avengers-filmen där vår gröne vän återigen dyker upp.
Som standalone-film ok, men inte direkt något att skriva hem om. Väl dock i en filmblogg.

“As far as I’m concerned, that man’s whole body is property of the U.S. army.”

Funny Games US (2007)

Efter tio år väljer den egensinnige tyske regissören Michael Haneke (La Pianiste) att göra en ny engelsk version av sitt eget original från Österrike, Funny Games. Den här gången med handlingen förlagd någonstans till USA:s östkust. Således får vi här se familjen Farber på väg till sitt sommarhus för lite avslappning och semestertillvaro med segling. Av lugnet och stillheten blir det intet när så två mycket väluppfostrade ynglingar dyker upp vid ytterdörren under förevändning att de vill låna ett par ägg. Ganska snart visar det sig att de vill mycket mer än så. Väldigt obehagligt mycket mer.

Jag blir inte riktigt klok på Haneke. Varför en sådan här film, som egentligen är en enda stor upplevelse i obehagligheter? Och varför en ny version på engelska? Kanske är det helt enkelt så att Haneke vill visa oss Hollywoodbländade filmtittare, och undertexthatande amerikaner i synnerhet, att det inte alltid blir så tillrättalagt och lyckligt i alla historier. Kanske han vill slå oss i magen och visa att vi alla tycks ha intagit en sorts avtrubbighet mot våld på film under de senare åren? Eller mot våldet i samhället, att det ofattbara och fruktade kan vänta runt hörnet vilken sekund som helst. Kanske vill han få oss att vakna till och känna inför den värld vi just nu lever i…?
För det är precis vad man gör. Familjen Farber, Ann (Naomi Watts), George (Tim Roth) och sonen Georgie Jr utsätts för en riktig mardröm och hos mig kryper det av obehag i kroppen. Det är en film som får mig ur balans och hur jag än gör tycks jag inte kunna stävja mig mot det, eftersom jag också är så angelägen om att veta hur det hela ska sluta. Inser att Haneke fått mig precis dit han vill.

Starkt utlämnande rollspel av Tim Roth och framför allt Naomi Watts. De två förövarna, Paul och Peter, spelas med otäck iskall elegans av Michael Pitt och Brady Corbet, och speciellt Pitt är direkt motbjudande i sin överdrivna artighet blandat med råheten hos en äkta psykopat. De två vettvillingarna visar inte någon som helst respekt för vare sig människoliv eller följden av deras verkningar. Mycket obehagligt att titta på.

Funny Games US börjar fridfullt och idylliskt, för att ett par minuter senare övergå i en mardröm vilken man som tittare egentligen inte vill uppleva alls. Filmen är välspelad och väldirigerad av regissör Haneke som med små medel och detaljer når dit han vill. Miljöerna är äkta och andas till en början sommaridyll med inslag av överklass. Dock kantrar filmen snabbt över i en mörk, illvillig ton med olusten som en blöt filt över hela upplevelsen, men just därför fyller den antagligen sitt syfte, precis som är tänkt från början. Föga njutbar och icke på något sätt en underhållande film, men effektiv i sitt sätt att framkalla känslor.

Betyget: 2/5