The Legend of Tarzan (2016)

tarzan_posterBehöver världen en ny Tarzan-film?
Eller är den rättrådige djungelvrålaren en hopplös relik från en svunnen filmepok?

Många är de svartvita matinérullar jag såg som ung spoling med Tarzan i centrum. Ojoj, det var Weismuller, Lex Barker, Buster Crabbe och allt vad de hette. Simpla historier om skurkaktiga (vita) män på ovälkomna uppdrag i djungeln. Och så Tarzan som fixade biffen. Alltid. Inga svåra manus.

Dagens Tarzan bor i England, anpassad till det mer aristokratiska livet igen. Han ser ut som Alexander Skarsgård och har sin snygga fru Jane (Margot Robbie) vid sina sida. Onda krafter är dock i görningen i Tarzans gamla kvarter Kongo. Något måste göras och snart har filmens obligatoriska sidekick Samuel L. Jackson lockat med både Tarzan och Jane tillbaka till naturen. Ännu mer kalabalik och Jane blir kidnappad. Hoppsan. Uppdraget för djungelmatadoren blir således att rädda både sin älskade och kanske hela Kongo på köpet. På motståndarsidan finns nämligen den sluge och illvillige Christoph Waltz som spelar den falskt älskvärde Hans Landa…förlåt…Leon Rom. Utsänd av Belgiens Kung Leopold för att ställa till jävelskap.

Ja ni hör ju. Det mesta är ändå sig likt i historieberättandet om lianernas mästare. Dagens regissör David Yates kommer från otaliga Harry Potter-tillställningar och vet hur handskas med kombinationen lätt töntigt manus och specialeffekter.
Han håller det dessutom rätt rakt och pang på. Inga onödiga omvägar. Att återigen visualisera en Tarzan på film KAN vara ett dödsdömt uppdrag, med tanke på figurens historia ihop med drömfabriken i Hollywood. Tacksamt nog håller sig filmen på rätt sida om svulstigheten och satsar sina bucks på en mer renodlad äventyrsstund. Kanske lite som i de gamla rullarna? Dagens stora plus blir att manuset fokar mer på Tarzans återkomst till djungeln…än att återigen veva för mycket om HUR Tarzan uppstod (även om vi får de obligatoriska flashbacksen såklart.)

tarzan_pic

tar sig en kopp i väntan på att få slänga kläderna

Mycket har handlat om Skarsgårds mage, en vinrusig nätrecension som blivit viral, felaktigheter i historiebeskrivandet vad gäller de verkliga förebilderna till Jacksons och Waltz´figurer, läget i Kongo i slutet av 1800-talet osv osv.
Skit i det säger jag. Skarsgård är funkis i bar överkropp och äppelknyckarbrallor. Han kan inte göra så mycket med sin något träige figur. Men det han gör funkar för filmen. Jackson är Jackson med lite sköna oneliners mitt ute i spenaten, Robbie är assnygg som vanligt, och lika tuff. Waltz är den som känns tröttast i sällskapet och det märks att han tar en dag på jobbet med lätta cash att stoppa i plånkan.

Lite djungel, lite romantik, lite prata-med-djuren, lite liansvingande, helt okej action-cgi. Tja, det är väl det som gäller. Man vet precis vad man kommer få här.
Och ibland räcke det ju så. Här finns inte utrymme och läge för några djupare analyser.
Inte världens mest omvälvande Tarzan-rulle. Men långt ifrån kass.

Ännu ett sommarpopcorn att avnjuta i den svala biosalongen när sommarvärmen trycker på utanför.

Annonser

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Spectre (2015)

spectreKanske ska jag skylla allt på Skyfall?
En film som verkligen träffade HELT rätt! Bond var plötsligt the man of the hour igen! Tillbaka…och med en sorts persona som tog hans psyke ett steg längre än det någonsin gjort!

Men det var då.
Här kommer fortsättningen…och kom igen…säg inte att Du INTE har satt förväntningarna högt! Samma regissör som förra gången, Sam Mendes, som visade var skåpet skulle stå. Då.
Nu har han nya miljoner och nya miljöer att leka med. Och samma manusnissar.
Och ändå blir det…tråkigt.
Och alldeles för långt! Träsmak i biofåtöljen.

Ja, du läste rätt.
Bland alla snygga scener från olika platser på jorden, bland biljakter, tågslagsmål, explosioner och sedvanligt tunga actionbitar…känns det tråkigt och utdraget.
Annars börjar det bra. Bond i Mexico City. En vrålsnygg aslång kameraåkning, en raserat hus och en rafflande sekvens. Men sen..sen saggar det till sig. I en otroligt tunn story får 007 span på den obskyra organisationen SPECTRE, som tycks ledas av en lika obskyr man vid namn Oberhauser. Men snart kommer vi naturligtvis känna honom under ett helt annat, mer bekant, namn.
Jag ger filmen att den (äntligen) återinför den räliga skurkorganisationen i Bondvärlden (enligt uppgift var det så länge sen som i Diamantfeber de figurerade senast). Jag tjusas också av att dagens film flörtar hejvilt med äldre Bond-filmer och vräker in referenser till höger och vänster. Både i miljöer, action och..kläder!

Det sägs att det är Daniel Craigs´s sista Bond. Vad ska vi tro? Tittar man lite under huden på dagens film, skulle det mycket väl kunna vara så. Är det därför han större delen av filmen knallar runt och ser så ointresserad ut? På halvfart. Det är känslan.
Nå, jag tror nog vad jag vill om det där med att det skulle vara finalfilmen för honom. Craig ÄR en lysande Bond och har verkligen tagit karaktären till helt ny nivå. Jag tror som vanligt att det är en förhandlingsfråga.

ett parti schack i stilenliga alpkläder. why not?

Dagens badass heter alltså Obehauser och spelas av den förträfflige Christoph Waltz…men i ärlighetens namn…det är ju bara ännu en Hans Landa man ser här. Dags för Waltz att bryta sig bort från skurkfacket lite kanske? Och varför envisas denna drygt 300-miljonerdollarsrulle (!!!) med att ha med Waltz så lite!?! Vi vet ju att hans figur är en rätt intressant sälle, och Waltz en ypperlig skådis…varför misshandla speltiden på denne figur så pass mycket som man gör här? Och finalen…tja den är otroligt slätstruken om du frågar mig. Liksom dagens Bond-kvinna, Léa Seydoux.
Vad gör hon i filmen? Inget!

Känslan är att vill du se en påkostad och dyr och proffsigt gjord actionrulle…är detta helt okej. Sam Mendes har inte direkt släppt ifrån sig en B-rulle..om man säger så. Actionbitarna är tuffa, tunga och jäkligt snygga (fast med en helt ointressant biljakt).
Vill du däremot se en BOND-FILM med alla dess ”rätta” känslor inbakade….ja då är det tyvärr fail här.
Plus den absolut SÄMSTA Bond-låten EVER! Vilken dynga!

Dagens betyg fladdrar på en bräcklig avsats.

 

 

Logga_Avsnitt9I filmpoddens avsnitt 9 lägger både jag och Fiffi ut texten mer om VARFÖR vi var missnöjda med dagens rulle ur ett James Bond-perspektiv.

 

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!

Carnage (2011)

Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

The Green Hornet (2011)

Med sitt ursprung i en gammal radioföljetong i USA, en handling som är överförd till dagens techno-samhälle, en huvudrollsinnehavare som aldrig lär kamma hem några prestigepriser och en regissör som man normalt kanske inte hittar i det här…eh…facket, är det upplagt för något som kan ta vägen nästan vart som helst.

Britt Reid (Seth Rogen) har i hela sin liv stått i pappa tidningskungens (Tom Wilkinson i en pytteroll) kärlekslösa skugga, vilket fått Britt att bli en fullfjädrad brat utan något som helst ansvar eller koll på läget. När pappan plötsligt dör ärver Britt hela tidningsimperiet och allt ansvar, något som får honom att inte direkt le.

I ett infall av omdömeslöshet och inre ilska får han plötsligt för sig att maskerad ge sig sig ut på gatorna nattetid tillsammans med den lojale mästermekanikern, kampsportsexperten, kaffetillagningsgeniet (!) och vindsnabbe sidekicken Kato (Jay Chou) för att leta upp diverse bus som får sig en rejäl omgång (det är naturligtvis Kato som står för grannlåten medan Britt har en tendens att klanta till det mest hela tiden). Snart är en ovanlig superhjälteduo skapad, liksom rubrikerna i tidningarna, vilket sporrar de två kumpanerna ännu mer.

Rogen själv är inblandad i manus och vad som bjuds är en stunds popcornunderhållning av simplaste och puttrigaste märke. Michel Gondry verkar klara av den annorlunda regissörsriktningen rätt ok, och serverar diverse actionsekvenser uppmixad med nördig humor. Seth Rogen tar igen bristen på smarthet i hjärtlighet och engagemang, överlåter smidigheten och actionstilen till Kato som får fixa duon ur diverse trångmål i parti och minut där självklart Reid är den som tar åt sig äran. De blir som en sorts lustiga ”kusiner” till Batman och Robin a´la 60-tal..

Det här är möjligen en film som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, men kombinationen av nördhumor, en del vassa actionscener och en touch av serietidningsstilen vad gäller diverse manicker med mystiska funktioner gör det här till en rätt trivsam underhållning för stunden. Christoph Waltz är den grinige skurkbossen som tycker sig få för lite respekt i undre världen, Cameron Diaz gör en helt överflödig roll som Reids sekreterare, men eftersom Diaz alltid får mig på gott humör så är hon förlåten. Och minsann skådar man inte gamle Miami Vice-bossen Edward James Olmos som stabil klippa på tidningsredaktionen! Och vänta…nämen är det inte självaste James Franco också i en liten cameo…!!

The Green Hornet är precis lagom puttrig och småkul. Lite flåshurtig, lite larvig men med kul detaljer och ett par snitsiga actionsekvenser. Som vanligt en liten twist också i manus  för att Reid verkligen ska kunna ställa det mesta till rätta framåt finalen. En film att inte fundera alltför mycket på i efterhand och som lever uteslutande på att vara en sorts kontrast till de mer mörka och tunga superhjältefilmerna som annars dominerar den här genren. Njut så länge popcornen räcker.

Inglourious Basterds (2009)

En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång  i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)

Gruppens och Shosannas öden vävs nu  samman i en mustig och fantasifull historia som naturligtvis innehåller alla de ingredienser en äkta Tarantino-film bör innehålla, såsom rappa och studsande dialoger, långa meningsutbyten och snygga kameravinklar blandat med mer eller mindre osannolika händelseutvecklingar. För att inte tala om den obligatoriska svarta humorn som naturligtvis finns med och förhöjer stämningen på ett sedvanligt rebelliskt sätt.

Tarantino väjer inte, sin vana trogen, för det grafiska våldet men ändock är filmen mindre våldsam än vad jag trodde.
Som vanligt står han för manuset själv, och filmens handling drivs framåt av Shosannas hämndbegär och Raine´s uppdrag som i slutändan kan komma att ändra hela utgången på kriget.
Det är fantasifullt, färgstarkt och speedat. 
Som väntat har Tarantino också lyckats väl på skådisfronten, Brad Pitt som den något udda Raine har ett skönt överspel som aldrig blir fånigt utan mer underhållande i all sin overklighet. Vackra Diane Kruger (National Treasure) dyker upp som listig tyska på de allierades sida. Unga Mélanie Laurent gör sin Shosanna med glöd och rejält hämndbegär i blicken, och tvekar inte att göra vad som helst för sin hämnd.
Den som dock sticker ut allra mest är Christoph Waltz som den till synes ödmjuke men allt annat än godhjärtade Överste Landa. Den mannen vill man inte träffa på en mörk bakgata i ett krigsockuperat Paris…

Filmen lyckas väl med sina snygga miljöer och ett bra driv, trots detta faller jag inte villkorslöst för hypen och uppmärksamheten. Inglourius Bastards är underhållande, ingen tvekan om detta, men mer än så är det dock  inte.
Att som diverse andra filmspanare ösa ut toppbetyg och höja den till skyarna som en av förra årets bästa filmer är att ta i tycker jag nog.

Det är dock en äkta Tarantino-film med allt vad det innebär, och ingen med den vetskapen lär bli besviken.

Betyget: 3/5