Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Vertige (2009)

Franskt som överraskar! Heter också High Lane när den ska locka tittare utanför Frankrike.
Bergsklättrardrama-turned-horror. Se där ja. Den såg man inte riktigt komma.

Ett litet sällskap på fem personer, ute på vift någonstans i Kroatiens sköna scenerier. Framför allt de med inbjudande berg och maffiga utsikter. En speciell vandringsled lockar. En sån där riktigt go en….med lagom svåra utmaningar. Alla i sällskapet tycks kunna det här med att klättra runt på klippor. Utom en stackare..men han hänger ju på ändå. Svartsjukt vakande över sin flickvän vars ex (jaja..) på nåt vis lyckats snika sig in på utflykten. Dessutom känns alla skådisar sådär naturligt bra och avslappade. Som gör att jag kan tro på att det faktiskt är ett ganska normalt kompisgäng som är därute och äventyrar ihop. Skönt att slippa de klyschiga ”hollywood-karaktärerna” för en stund…den sportige, den spåniga, den tafatte (okej..han är ju med kan man säga), den hysteriskt rädda. Dessutom är det fasen tjejerna här som kliver fram lite! Gött!

En rulle som känns som två. Först drama med betagande utsikt och sedvanliga hinder som måste övervinnas. För övrigt sjukt snyggt tillverkat av herr regissör, en Abel Ferry. Jag tror på att skådisarna hänger där och dinglar! Kanske är alla skådisar riktiga bergsgetter??  Eller jävligt bra tränade. Snyggt fotat är det i alla fall!
Sen byter vi spår! Märkliga grejer inträffar, och plötsligt är känslan att the gang icke är helt ensamma uppe på berget… Gulp!
Kamp för att överleva börjar! Hur ska det gå!?

Jag gillar att effekterna är sådär ”europeiska” i sin utformning. Liksom actiondelen. Det blir en salig mix av spänning och ren och skär horror..och visst blod börjar stritta.
Mer ska nog icke skrivas om rullen. Bättre för upplevelsekontot då. Gnällspikar hittar förstås saker att klanka på. Men så är det ju alltid.

Bra jobbat alla inblandade!
Överraskande fartigt och engagerande.

 

That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

#rysligaoktober: Happy Death Day (2017)

Så var det Halloween 2017!
Den årliga ”högtiden” är över oss once again (och nej Sverige..man firar inte Halloween i november), natten mellan 31/10 och 1/11 är ju gränserna mellan vår värld och den…andra…som tunnast. Det är då det gäller att se upp! Beware!

Bloggens lilla minitema har också i och med dagens inlägg tagit sig i mål vad gäller att foka på filmerna med lite mer rysligt (hrm…) budskap. Som vanligt har det svajat lite i betygen..men det är ju också en del av charmen. It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Idag då, är det det lite kul att konstatera att det går att hitta höstliga rysligheter på bio (oktober -17) också. Vad sägs om en rulle som helt fräckt snor grundpremissen från gamla sköna Groundhog Day (Måndag hela veckan)..och twistar till den till lite rysligt istället!? Smutt! Tree (Jessica Rothe), collegetjej med försmak för partajlivet, hamnar i märklig loop när hon vaknar upp efter en fest..för att på kvällen bli mördad (!), och sen vaknar upp igen samma dag… för att på kvällen bli mördad…och sen vaknar upp igen samma dag för att på kvällen….ja ni fattar.

För varje ”gång” som Tree upplever samma otrevliga dag lär hon sig lite mer om vad som händer. Framför allt börjar hon få kläm på att undvika speciella situationer. Inte utan humor heller. Det som hon dock inte tycks kunna undvika är den rälige mördare i mask som alltid tycks komma åt henne, vad hon än gör. Regissören Christopher Landon (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse) fattar grejen med att varva humor och jumpscares. Här ska tilläggas att rullen är oerhört salongsvänlig i goret och satsar sitt krut på fartiga scener och en Tree som på köpet får anledning att omvärdera sitt liv en aning. Just Jessica Rothe i huvudrollen är ett fynd, och bär nästan ensam upp hela filmen. Hon har en skön förmåga att tajma både lökiga skämt och hantera rysligheter på samma gång. Annars är det såklart ett ganska traditionellt birollsupplägg där det finns gott om personer runt Tree som aspirerar på att vara den ”hulige” mördaren som hela tiden tycks få fatt i henne.

Drygt 90 minuters roande underhållning med lite rysvibbar. Ingen himlastormande upplevelse, men nog bryter den mönstret lite vad gäller de klyschiga uppläggen i genren.
Friskt!

  


De grinande pumporna tackar därmed för sig och ber att få önska alla en trevlig Halloween!

 

#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

#rysligaoktober: Phoenix Forgotten (2017)

Found footage! Ack ja käre läsare, jag vet nog vad du tänker nu. Jag gjorde likadant innan jag tog mig an denna. Lade till och med in en suck. Som i ”nu vet jag precis vad som väntar”… Och ja…lite så blev det, men ändå inte!

1997 uppträder mystiska ljusfenomen på himlen ovanför Phoenix (och detta är sant..kan läsas om överallt på the internetz), vilka filmas av en familj som samma kväll firar födelsedagskalas. Strax efter beslutar sig storebror i familjen att tillsammans med kompisar bege sig ut i öknen utanför staden och leta efter orsaken. Naturligtvis är detta det sista som hörs av dem. No surprise there.

20 år senare har lillasyster i famljen växt upp och beslutar sig för att forska i ämnet..vad som egentligen hände med hennes bror. Forskningen bedrivs medelst besök i arkiv och intervjuer. Allt upplagt som ett riktigt tv-program. Lite udda grepp, men funkis. Till slut, nästan av en slump, hittas en gammal VHS-kamera i ett bortglömt lager. Hur kom den dit? Vad innehåller den? Ska mysteriet lösas en gång för alla..? Fram till hit således en ganska ”vanlig” story om snokandet av information. Andra hälften av rullen byter så att säga skepnad, det innehållet spelas upp inför oss åskådare. Vad ska vi få se? Ödet för kidsen 1997?

Jaja, det låter lökigt, urvattnat och lite ansträngt. Märkligt nog funkar det ändå, nästan som en liten friskt fläkt i det numera ganska unkna found footage-universumet.
Kanske ändå bäst i sin första hälft när systern Sophie (Florence Hartigan) börjar gräva i ”fallet”. Sen blir det ofrånkomligen lite mer klyschigt när vi får hänga med brodern Josh (Luke Spencer Roberts) och hans kompisar på jakt i vildmarken. DOCK, snygga scener över ett Arizonalandskap av regissören, en Justin Barber. Och lite mystiskt. Och lite olycksbådande. Och lite underhållande ändå. Mer än jag absolut trodde. Faktiskt.
Tanken är god, jag friar hellre än fäller.

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!

  

 

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

A.k.a. Salazar’s Revenge.
Precis när man trodde att piratskeppen seglat sin sista rutt…så kommer de tillbaka!
Nu med norskarna Joakim Rönning/Espen Sandberg (Kon-Tiki) bakom rodret. Och DET var kanske ett litet lyckodrag. Regissörerna verkar nämligen ha fattat det här med att ta svulstigheter och äventyr lite på skoj sådär. Pirates-serien körde ju mer eller mindre in på grunt vatten ju fler uppföljare som dök upp…för att till slut stranda helt. Och vi var väl kanske inte alltför många som grät för det.

Är detta nu en sorts revival? Äsch nej, bara ett nytt litet försök att underhålla i piraternas tecken. I och för sig går det ju att ställa sig frågan VARFÖR denna femte del dyker upp. Men skit i det, en frejdig skröna är aldrig fel. Vad får vi här då? Ah, ni vet ju hur uppläggen brukar vara; den olycksalige Kapten Jack Sparrow (javisst, Deppen är tillbaka i sin patenterade jönsiga roll!) får en nemesis efter sig, och så måste det letas efter lite övernaturliga artefakter. I dagens fall är det Spök-Kaptenen Salazar (Javier Bardem med..eh…”böljande” hår) som har svurit på att hemsöka Sparrow en gång för alla. Så pass att han rymmer med sina gastar från ”Devils Triangle” (typ där alla gastar är fast för evigt) för att röja runt på haven. Det enda som kan tygla spökerierna är om man har tillgång och kontroll över ”the Trident of Poseidon”..och var finns nu detta märkliga föremål? Ja, se det är ju upp till alla inblandade att klura ut.  Jo, just det, ni kommer väl ihåg Will Turner? Enter i detta avsnitt hans grabb Henry! Plus en kvinnlig astronom som får vara dagens Keira-Knightley-kärleksintresse.

Vi får lite äventyr, lite CGI-action, mustig musik, en Johnny Depp som fortfarande springer  lika larvigt, solen skiner också fortfarande lika förföriskt över Söderhavet (eller stand-in-Australien). Med den lilla skillnaden….faktiskt…att det inte alls känns så tråkigt den här gången. Upprepande och larvigt, javisst, men inte alls lika trist och pompöst mättat. Regi-norskarna håller det ganska stramt, effektivt och framför allt snabbt. Precis som att de vet på pricken hur de andra rullarna varit uppbyggda, men aktar sig för att gå i samma fälla. Ett antal miljoner är som vanligt inskyfflat i projektet av herr Bruckheimer, vilket  gör att det ser snyggt ut. Fattas bara annat.

Du kan inte räkna med nåt nytt på piratfronten. Och jag kan inte påstå att jag saknat genren direkt. Å andra sidan har jag inga som helst problem att hitta nöje och munterhet här. Men vi rör oss självklart fortfarande i oerhört ytliga vatten. Men det finns väl ingen på den runda jordboll som hade räknat med något annat…?
Slår ganska lätt sina två omedelbara föregångare på fingrarna.

Överraskande underhållande.

Baywatch (2017)

Hahahahahahahaha…och lite mer hahaha!
Jag veeeet, ni superseriösa filmgloare och konnässörer hatar självklart detta som pesten. Vi andra, som gärna smilar på munnen åt ett och annat under-bältet-skämt, flinar åt en Dwayne Johnson som mer eller mindre drattar på ändan i tid och otid, finner pubertalt nöje i att se en vuxen mans erektion ”fastna” i en solstol…ja vi har ändå lite att gotta åt oss här.

Det är förstås en take på den gamla kultiga, nästan ikoniska, tv-serien…som en gång i tiden sportade David Hasselhoff i frontlinjen (not to worry..han dyker upp här också). Dagens Mitch på skutan (Johnson) leder sina livräddare med gott humör och effektivt snygga metoder. Skummisar med knarkaffärer hotar den idylliska stranden och nu är det upp till gänget att ta tag i problemet. Dessutom är det dags för den årliga tryouten…då hugade framtida livräddare får chansen att komma med i gemenskapen. Bland dem finns fd OS-simmaren Brody (Zac Efron). Odräglig, självgod men nästan omöjligt att inte börja gilla. En ny triumf för komediesset Efron! Lägg till detta kvinnlig fägring i form av Alexandra Daddario och en hoper andra modellsnygga livrädderskor…och vi har oss en nästan oförskämt kul provocerande laguppställning. Och just det, självklart den halvtjocke nörden som i slutänden ändå charmar alla och blir lite hjälte. The Rock, Johnson, fortsätter att bjuda på sig själv och sin personlighet. Han räds inte att förlöjliga sin egen uppenbarelse, vilket än en gång ger honom cred i komedisammanhang. Efron är som vanligt askul. Det går icke att ha tråkigt i hans sällskap.

Hela cirkusen på stranden är rattad av regissören Seth Gordon, som bla har den skrattiga Horrible Bosses och den hysteriskt roliga tv-serien The Goldbergs på sitt samvete.
Detta är självklart en av de mer jönsiga rullarna från 2017, men otroligt nog är den mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Lövtunt manus fylls istället med knasigheter, sexskämt, slapstick, klyschor och stötande (?) humor. Precis som det ska vara ibland.

En larvigt kul rulle helt enkelt.

 

Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.