Table 19 (2017)

När är det Anna Kendrick-läge? Svar: det är alltid Anna Kendrick-läge. Så, tjoff in med denna komedi.

Eloise (Kendrick) laddar för att vara maid of honor på sin äldsta väns bröllop. Allt skiter sig när hon blir dumpad av pojkvännen, tillika brudens bror. Tufft läge, ska hon ens gå på bröllopet? När hon väl kommer dit det är hon förpassad till ”bord 19”, stället där man sätter de individer som bjudits in av artighet trots att ingen vill ha dem där. Såklart dröjer det inte länge förrän de alla börjar bonda, givetvis efter de obligatoriska pinsamma ögonblicken och de ansträngda konversationerna. Och vad är det för mystisk snubbe Eloise plötsligt får span på där i festvimlet…?

Absolut inget nytt under solen här. Ett manus av stabil-bröderna Duplass (!) som mixar lite bananskalshumor med mörkare dramatiska vibbar. The losers club går med höga huvuden ut ur det hela så att säga. Kendrick dominerar förstås sina scener, i övrigt hittas namn som Lisa Kudrow, Stephen Merchant (alltid en höjdare!), Craig Robinson och veteranen June Squibb i rollistan.
Fjäderlätt romantik med lagom mörka undertoner. Eller om du så vill; mestadels mystrevligt utan att lämna några större intryck.

Är filmen värd en trea? Antagligen inte.
Får filmen en trea för att Anna Kendrick är med? Troligen.

Annonser

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.

Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

#xmas: Christmas in Connecticut (1945)

Snart kommer julen! Här en riktigt gammal goding från förr. Perfekt att avnjuta en soffhängsseftermiddag i väntan på julafton, med lite glögg och peppisar.

Mat- och hushållsskribenten Elisabeth Lane (Barbara Stanwyck) är rikskändis för sina målande artiklar om hur hon lever hemmafrulivet på stor gård i Connecticut med man och barn, där hon lagar himmelska måltider och passar på att tipsa landets hemmafruar om bästa recepten. Vad ingen vet är att Lane i själva verket är singel, bor i New York och inte ens kan koka ägg. Allt är en scam! Men med hjälp av kockvännen Felix lyckas hon prångla ut recept och husmorstips som lurar alla. Julen närmar sig och plötsligt bestämmer den lika ovetande chefen (Sydney Greenstreet) på tidningen att Elisabeth ska öppna sitt juliga hem för både honom och en hemvändande krigshjälte, som nu ska få uppleva en ”äkta country christmas”! Goda råd dyra, men med lite list och lurendrejeri lyckas Elisabeth nästla sig in hos en potentiell friare som lägligt nog äger just en gård i Connecticut, och under förevändning att hon kanske troligen säger Ja till honom…börjar en snurrig karusell på självaste julafton när alla samlas. Smart nog har Elisabeth även tagit med kock-Felix som får bli ”Uncle Felix”.

Klassiskt Hollywood-komedi från en svunnen tid. Ordvitsar och rapp dialog. Många av skämten flyger förstås icke i dagens moderna och betydligt mer jämställda värld. Här avhandlas kvinnans plats i hemmet som om det vore det mest naturliga i världen. Vilket det förmodligen var då. Elisabeth får ändå vara med och bryta lite mot dåtidens normer, med sitt något rebelliska sätt. Stora frågan är förstås hur länge lögnen ska hålla? Mycket klassiskt spring-i-dörrar-humor. Alla lurar alla minst två ggr. Den gamle chefen ställs inför tokigheter som får honom att bli smått chockerad, den stenrike friaren John (Reginald Gardiner) försöker få till bröllop, barn dyker upp i parti och minut, Felix lagar pannkakor med flipp i luften, och den hemvändande soldaten (Dennis Morgan) blir naturligtvis kär i Elisabeth. Över allt detta ligger en filt av ett juligt Connecticut med snö, julgranar, sprakande brasor, kransar, mistlar och julklappar under granen.
Det är tramsigt, ytligt men också lite skönt underhållande. En klassisk förväxlingshistoria/bluff iklädd lite fluffig julskrud.

En roande och smutt 40-talare i väntan på (eller under) julen.

 

Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Brigsby Bear (2017)

Höstens ultimata snällisfilm?
En sån där som gör dig varm i hjärtat…men också med en liten touch av…mörker. Låter det skumt? Ja, kanske. Men låt för tusan inte det hindra dig från att ta del av denna…kufiska..historia.

SNL-manusförfattaren Dave McCary långfilms-regidebuterar på ett manus av filmens huvudrollsinnehavare Kyle Mooney. Mooney är James. En udda typ, en del kanske kallar honom en ”förläst nörd”. Han bor med sina lika udda föräldrar och spenderar mestadelen av sin tid med att glo på barn-tv-showen Brigsby Bear. Man kan säga att James är expert på Brigsby. Så pass att han blir helt förstörd när vetskapen om att serien avbrutits på ett synnerligen abrupt sätt…drabbar honom. James ser bara en lösning. Att själv göra den ultimata filmen om Brigsby! Låter detta knasigt? Låter det diffust? Det är det också. Speciellt när jag inte riktigt kan berätta hela sanningen om rullen här i texten. Då förstörs upplevelsen, typ. Ses alltså bäst ospoilad.

Låt oss ändå konstatera att Kyle Mooney passar perfa som den nördige James. Att storyn berättas med en enormt stor dos av värme. Att visst mörker gör sig påmint. Att Mark Hamill dyker upp och får en roll med repliker. Att Greg Kinnear mycket väl skulle kunna ha spelat just Luke Skywalker som gammal! Det är udda, kul, tokigt, lite rörande, innehåller viss tragik…men också budskapet att det finns plats för alla. På alla sätt.
Trivsamt värre detta. Och kul. Och lite mörkt.

 

Vi gillar filmen ganska mycket i SoF-podden också! Lyssna bara!

Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Vertige (2009)

Franskt som överraskar! Heter också High Lane när den ska locka tittare utanför Frankrike.
Bergsklättrardrama-turned-horror. Se där ja. Den såg man inte riktigt komma.

Ett litet sällskap på fem personer, ute på vift någonstans i Kroatiens sköna scenerier. Framför allt de med inbjudande berg och maffiga utsikter. En speciell vandringsled lockar. En sån där riktigt go en….med lagom svåra utmaningar. Alla i sällskapet tycks kunna det här med att klättra runt på klippor. Utom en stackare..men han hänger ju på ändå. Svartsjukt vakande över sin flickvän vars ex (jaja..) på nåt vis lyckats snika sig in på utflykten. Dessutom känns alla skådisar sådär naturligt bra och avslappade. Som gör att jag kan tro på att det faktiskt är ett ganska normalt kompisgäng som är därute och äventyrar ihop. Skönt att slippa de klyschiga ”hollywood-karaktärerna” för en stund…den sportige, den spåniga, den tafatte (okej..han är ju med kan man säga), den hysteriskt rädda. Dessutom är det fasen tjejerna här som kliver fram lite! Gött!

En rulle som känns som två. Först drama med betagande utsikt och sedvanliga hinder som måste övervinnas. För övrigt sjukt snyggt tillverkat av herr regissör, en Abel Ferry. Jag tror på att skådisarna hänger där och dinglar! Kanske är alla skådisar riktiga bergsgetter??  Eller jävligt bra tränade. Snyggt fotat är det i alla fall!
Sen byter vi spår! Märkliga grejer inträffar, och plötsligt är känslan att the gang icke är helt ensamma uppe på berget… Gulp!
Kamp för att överleva börjar! Hur ska det gå!?

Jag gillar att effekterna är sådär ”europeiska” i sin utformning. Liksom actiondelen. Det blir en salig mix av spänning och ren och skär horror..och visst blod börjar stritta.
Mer ska nog icke skrivas om rullen. Bättre för upplevelsekontot då. Gnällspikar hittar förstås saker att klanka på. Men så är det ju alltid.

Bra jobbat alla inblandade!
Överraskande fartigt och engagerande.

 

That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

#rysligaoktober: Happy Death Day (2017)

Så var det Halloween 2017!
Den årliga ”högtiden” är över oss once again (och nej Sverige..man firar inte Halloween i november), natten mellan 31/10 och 1/11 är ju gränserna mellan vår värld och den…andra…som tunnast. Det är då det gäller att se upp! Beware!

Bloggens lilla minitema har också i och med dagens inlägg tagit sig i mål vad gäller att foka på filmerna med lite mer rysligt (hrm…) budskap. Som vanligt har det svajat lite i betygen..men det är ju också en del av charmen. It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Idag då, är det det lite kul att konstatera att det går att hitta höstliga rysligheter på bio (oktober -17) också. Vad sägs om en rulle som helt fräckt snor grundpremissen från gamla sköna Groundhog Day (Måndag hela veckan)..och twistar till den till lite rysligt istället!? Smutt! Tree (Jessica Rothe), collegetjej med försmak för partajlivet, hamnar i märklig loop när hon vaknar upp efter en fest..för att på kvällen bli mördad (!), och sen vaknar upp igen samma dag… för att på kvällen bli mördad…och sen vaknar upp igen samma dag för att på kvällen….ja ni fattar.

För varje ”gång” som Tree upplever samma otrevliga dag lär hon sig lite mer om vad som händer. Framför allt börjar hon få kläm på att undvika speciella situationer. Inte utan humor heller. Det som hon dock inte tycks kunna undvika är den rälige mördare i mask som alltid tycks komma åt henne, vad hon än gör. Regissören Christopher Landon (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse) fattar grejen med att varva humor och jumpscares. Här ska tilläggas att rullen är oerhört salongsvänlig i goret och satsar sitt krut på fartiga scener och en Tree som på köpet får anledning att omvärdera sitt liv en aning. Just Jessica Rothe i huvudrollen är ett fynd, och bär nästan ensam upp hela filmen. Hon har en skön förmåga att tajma både lökiga skämt och hantera rysligheter på samma gång. Annars är det såklart ett ganska traditionellt birollsupplägg där det finns gott om personer runt Tree som aspirerar på att vara den ”hulige” mördaren som hela tiden tycks få fatt i henne.

Drygt 90 minuters roande underhållning med lite rysvibbar. Ingen himlastormande upplevelse, men nog bryter den mönstret lite vad gäller de klyschiga uppläggen i genren.
Friskt!

  


De grinande pumporna tackar därmed för sig och ber att få önska alla en trevlig Halloween!