Kategori 3

Aug 18 2019

The end of the road!

 

Ännu en topplista fick också vara det som sätter punkt för den här filmbloggen.
I år är det 10 år sen starten och vad passar väl bättre än att gå ut på en high note med fin sommarkänsla. Strax över 2000 poster har hittat ut på bloggen, så det får man vara nöjd med.

Större fokusering på andra projekt (yes, bla podden) gör att tiden är kommen för filmbloggens tröja att hissas upp i taket för pensionering. Självklart kommer jag dock att fortsätta besöka de andra filmbloggarna som ju hör till min vardag….för fortsatt spännande läsning!

Flmr kommer att ligga kvar som en arkivkälla, men kommer inte att uppdateras längre.
Tack för 10 snygga säsonger, alla besök och kommentarer genom åren! Vi hörs i andra kanaler!
Nu går vi ut i den krispiga hösten!

/Steffo

 

 

 

Aug 16 2019

#sommarklubben: Ransom (1996)

Mel Gibson som lite lagom shadiga företagsledaren Tom. Äger flygbolag och allt. Top notch-våning vid Central Park i New York. Dessutom familjefarsa. Goda råd blir dyra när sonen Sean (f ö Nick Noltes (!) riktiga son) plötsligt blir kidnappad och krav på stålars ställs! Panik och förtvivlan. Hustrun Kate (Rene Russo) och FBI-förhandlarna föreslår att man går kraven mötes. Den lätt instabile Tom tänker dock göra allt på sitt sätt. Något som mer eller mindre får skurkligan, som leds av lugubre Gary Sinise, att tappa fattningen både en och två gånger.

Habilt berättat av Ron Howard ändå. Melan Gibson trovärdig som desperat pappa, vilken plötsligt får för sig att vända på steken. Trots att staksen är skyhöga. Gary Sinise kör ett vågat dubbelspel och blir sådär rejält illa omtyckt som är tanken. Som återtitt-rulle håller såklart spänningsfaktorn inte samma klass som när jag såg filmen första gången…men visst är det dramatiskt och hetsigt vid väl valda tillfällen. Ron Howard känns förstås stabil, en kille i min bok, och levererar ett typiskt Hollywood-slut efter två timmars raffel.
Som tidsmarkör håller den ihop även 2019.

Ess i rockärmen i sommarnatten!

 

Därmed tackar Sommarklubben 2019 för sig! Som vanligt ett mysigt nöje under sommarmånaderna. Filmer som verkligen tål att avnjutas igen.
Den åttonde Klubben i ordningen får också bli den sista…men man vet aldrig när Sommarklubben slår till igen. Någonstans.
Summer out!

Aug 15 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Aug 13 2019

#sommarklubben: Patrioter (1992)

Klart att man ville spinna vidare på figuren Jack Ryan efter succén med Jakten på Röd Oktober. Synd bara att Alec Baldwin inte ville vara med längre. In på banan med Harrison Ford istället, den första av två insatser som den redige CIA-analytikern. Här på plats i London med familj där han håller föreläsning. Att av en slump avstyra en IRA-attack mot medlemmar ur kungliga familjen kommer dock att visa vara ett vågat tilltag. Att få ilskna nordirländare efter sig…det finns behagligare problem.

Gedigen thriller ändå. Låt vara uppställd efter konstens alla ramar såsom mallarna skulle se ut för thrilleraction på 90-talet. Ford är lagom bister, det är lite familjemannen-Michael-Douglas över honom. Handlingen flyttas snart över till USA och rejäl konfrontation väntar på Ryans hemmaplan. Sean Bean och Patrick Bergin är IRA-buset som tänker jaga livet ur den gode analytikern. Bakom kameran Phillip Noyce som ju kunde detta med thrillers rätt bra. Anne Archer får vara den stoiska fru Ryan. Inget nytt under solen bjöds här, snarare en god thrillerstund. Manuset tar verkligen inga otrampade stigar. En film som gör vad den ska, ett beställningsjobb från Hollywood. Återtitten håller ihop. Trots allt.

Blodshämnd i sommarnatten.

Aug 9 2019

#sommarklubben: Burning Bright (2010)

Alltid tacksamt med rullar där du slänger in ett hiskeligt rovdjur på en begränsad yta tillsammans med lite folk och fä. Oftast hajar, eller som i sommaren 2019´s fall, ett par krokodiler. Vad händer om man byter ut krockisarna mot….säg…en tiger?! I ett hus där en ung tjej och hennes autistiske brorsa finns. Och utanför rasar (som vanligt) värsta Florida-stormen. Hur tigern hamnade i huset? Jag låter bli att spoila det och konstaterar istället att det fungerar förvånansvärt ok. Framför allt använder filmmakarna listigheter när det gäller att utnyttja en livs levande tiger istället för cgi-fräsigheter hela tiden. Såklart att vissa scener kanske lite plågsamt avslöjar en och annan kackig effektscen…men asch det skiter man i när storyn blir så pass underhållande som den faktiskt blir. Kaxigt skådespelande dessutom av kvinnliga hjälten Kelly (Briana Evigan). Övrigt okänt i rollistan, om man inte räknar Garret Dillahunt som Kellys styvfarsa. Och gamle Meat Loaf (!) som tar ett par minuter uncredited.

Lagom lökig rulle som lyckas med det den existerar för; underhålla för stunden utan att slå på alltför stora trummor. Plus också för den rätt osannolika storyn. Ibland gör sig sånt rätt gött ändå.

Tigersprång i sommarnatten!

 

Aug 2 2019

#sommarklubben: The Sons of Katie Elder (1965)

Rejäl Hollywood-western från det snygga året 1965! Fyra bröder återförenas för att begrava sin mamma. Ganska snart upptäcks fuffel och båg i den lilla staden, vilket gjort att modern tidigare förlorat familjegården och tvingats bo i litet kyffe. Äldste brodern, beryktad revolverman och allt, beslutar sig för att leta upp de skyldiga till skurkheterna. Kosta vad det kosta vill. Paradroll förstås för gamle John Wayne. Här var han tillbaka efter två års frånvaro från filmduken på grund av lungcanceroperation. Att han är närmare 60 men ska föreställa strax över 40 är såklart nåt man får ta i sådana här gamla nostalgirullar. Dean Martin är en annan av bröderna, skojaren och spelaren. Stabil han också. En ung George Kennedy får vara skurksens henchman. En ännu yngre Dennis Hopper är nervös son till till storskurken.

Trivsamt ändå med sådana här gamla westerns. Man vet precis vad man får, och resan är sällan ute på några krokiga omvägar. Allt är liksom uppställt enligt de rätta och sedvanliga formulären. Fräsig westernmusik som sig bör, shootouts och snygga bilder över westernlandskap. Bakom kameran rutinerade Henry Hathaway (De Sammanbitna) och han vet ju exakt hur en kameralins i Vilda Västern ska bete sig.

Hemvändare i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Aug 1 2019

#sommarklubben: King Kong (1976)

Lite apraffel i sommarnatten! Att jämföra med Peter Jacksons moderna version är naturligtvis inte att tänka på här. På sin tid ändå rejält upphaussad och omtalad. Och, som sommarklubbare platsar den trots allt. Aningens moderniserad story om man jämför med originalet från 30-talet. Nu handlar det om olja som ska letas på mystisk ö. Dessutom plockas en skeppsbruten kvinna ombord. Lägg därtill en miljönisse-professor som smugit sig ombord på skeppet. Och så då ön förstås. Och Kong. Och allt det där klassiska som följer.

På tok för lång film, över 2 timmar. Bäst i första delen när alla härjar runt på ön. I New York lyser 70-talets taffliga effekter igenom för mycket. Och sjuk pajasvarning när makeupmannen Rick Baker kutar omkring i apkostym och ska se arg ut. Bortsett från det så är det dock lite småpurrigt och trevligt på resan…så länge rullen ses ur ett 70-talsperspektiv. Jessica Lange gjorde sin filmdebut, Charles Grodin gör en typiskt girig Grodin-roll och Jeff Bridges är stabil i ett helskägg du inte skojar bort.
Som vanligt håller man på apan, och som vanligt går allt åt helvete.

Besvärliga odds i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 24 2019

#sommarklubben: Blodröd sol (1993)

Rätt invecklad bok av Michael Chrichton blev en rätt invecklad film av Philip Kaufman. Trots det en skön 90-talskänsla när Wesley Snipes och Sean Connery glider runt och fäller repliker av filosofisk karaktär i jakten på en mördare. En kvinna hittas strypt i konferensrummet hos ett gigantiskt japanskt företags skyskrapa i Los Angeles. Ärendet ”måste behandlas på rätt sätt” och ansvarige polisen Webster (Snipes) får strax support av Japan-experten Connor (Connery). Snipes i ständigt för stor kostym och en Connery som stundtals ser ut som han gjorde i gamla Bond-rullen ”Man lever bara 2 gånger”. Lite lökigt, lite omständligt, rätt invecklade turer med dubbelspel och trippelspel..och kanske lite lätt rasistiskt (?) mot den japanska kulturen om man ser på filmen med 2000-talets ögon…?

Hursomhelst slinker den ned. Mest tack vare underhållande skådespel av huvudpersonerna. Har man inte sett rullen förut kan möjligen viss spänning infinna sig. Roligast av allt är när den ”nya tekniken” som japanska företaget använder sig av ska förevisas (”finns inget liknande i landet ännu”)….självklart hopplöst antikt 2019.
Bara det blir lökigt underhållande i sig.

Kulturkrock i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 23 2019

#sommarklubben: Järnjätten (1999)

Perfekt iscensatt animerat som passar alla. Även vuxna!
50-talet och unge Hogarth bor med sin mamma i en liten stad vid kusten. Ryssarna har precis skjutit upp Sputnik och kommunistskräcken är total. När han plötsligt mer eller mindre snubblar över en gigantisk robot börjar det hända saker! Var kommer järnjätten ifrån? Vad kan den göra? Hur länge kan han hålla den gömd? Giriga och misstänksamma amerikanska myndigheter är i faggorna. Småspänning och komik i snyggt samarbete. Och lite dramatiskt såklart. Piggt och uppfriskande detta. Ett äventyr i tecknad stil. En sorts annan version av E.T. Eller en föregångare till Bumblebee om du så vill.

Underhållande hela vägen in i mål. Tecknat i lite mer old school-style, utan att verka barnsligt dock. Röstinsatser görs främst av Jennifer Aniston och Harry Connick Jr, OCH Vin Diesel som roboten! Regimannen heter Brad Bird och skulle ju gå vidare till filmer som Superhjältarna, Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland.
Och vem känner inte igen det nu nästan ikoniska utseendet på själva Järnjätten…!? Smutt underhållande detta!

Klassisk vänskap i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Jul 18 2019

#sommarklubben: Little Big Man (1970)

121-årige Jack Crabb sitter på ålderns (!) höst och minns tillbaka på sitt liv. Som en annan Forrest Gump lyckas han med konststycket att dyka upp lite överallt under ”western-eran” vid 1800-talets andra hälft. Som liten kidnappad och uppfostrad av indianer, av en slump återbördad till ”civilisationen” där han slår sig på alla möjliga banor. Således en ung Dustin Hoffman som provar på allt; försäljare av tvivelaktig mirakeldryck, revolverman (speciellt roligt när tekniken ”snake eyes” ska tillämpas), jägare, spanare åt självaste General Custer. Då och då lyckas han också återvända till indianlivet! Som sagt, mustigt och ytterst färgrikt när regissören Arthur Penn serverar en mycket märklig take på en westernhistoria. Håller förvånansvärt bra även i dessa dagar. Börjar riktigt hejdlöst roligt, men övergår sakta men säkert till mer mörker när fokus riktas mot USA´s sätt att hantera sina urinvånare. Kan det vara en tillfällighet att filmen gjordes mitt under brinnande Vietnamkriget?

Payback för de missgynnade native americans kommer såklart vid Slaget vid Little Big Horn 1876, och gissa vem som var med i hetluften då? Självklart unge Jack. Eller kanske vid det laget det garvade och härjade Jack. Dustin Hoffman mycket bra i huvudrollen. Vi får också Faye Dunaway i miniroll, men priset tas nog ändå av Jacks ”indianpappa” spelad av finurlige Chief Dan George. Mer drama med komiska inslag än renodlad western. Klockar in på 2.20 men lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Som sagt, en annan titel hade lika gärna kunnat vara ”Forrest Gump i Vilda Västern”.

Minnen i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 17 2019

Midsommar (2019)

Uppkomlingen Ari Asters ”second album” efter mörka och minst sagt obehagliga Hereditary häromåret. Framgångarna med den rullen verkar ha fått filmbolaget att släppa alla bromsar och budskapet till Aster torde ha varit; ”gör vad du vill och HUR du vill den här gången…och det är ok att fläska på!” Och som han gör det, den gode Aster! Stackars Dani (Florence Pugh) får en tragisk början på rullen hemma i Colorado. Kanske en tripp ihop med pojkvän och kamrater till Hälsingland i Sverige (!) kan lindra? Alla ditbjudna av den svenske studiekamraten Pelle. Fira en rejäl svensk midsommar! Se hur det går till i landet uppe i norr. Jo jag tackar! Kanske kommer turismen till norra Sverige att minska nu? Kommer alla blåhåriga tanter att välja Hurtigrutten i Norge istället?

Mystiska och creepiga saker börjar hända ganska omedelbums, och jag konstaterar lite oroat från biofåtöljen att sådär brukar vi minsann INTE fira midsommar i Östergötland. Men vad vet jag, har ju aldrig varit i Hälsingland eller Hårga där hela storyn utspelas. Aster måste få cred för att han läst på lite om Sverige och vissa seder och myter (Ättestupan, Hårgalåten mm). Midsommar ÄR en obehaglig film. En märklig film. En film som gör att du utan tvekan vill hänga med till slutet. Dessvärre är filmens stora problem längden. 2 timmar och 27 minuter ÄR i längsta laget och jag hinner få den berömda träsmaken ett par gånger. Inte för att det jag tittar på är dåligt, mer för att det är uppenbart att Aster inte velat killa sina darlingar. Gott om utfyllnad om du frågar mig. Som att regissören varit rädd för att vi som tittar inte tar till oss det som smyger sig på från början. Mystik, obehag blandas med ett par rejält goriga scener. Här sparar han icke på obehaget! Dessvärre finns också scener som balanserar på gränsen till Monty Python, och hur mycket jag än gillar DET gänget..så kanske det är vibbar man inte vill få i den här typen av film. Florence Pugh är dock LYSANDE bra och bär hela rullen på sina axlar. Hon borde få pris för detta. Övriga skådisar som tar speltid är Jack Reynor, Will Poulter, Wilhelm Blomgren (som Pelle) och Gunnel Fred (!) som konstig svensk tant. Detta är ändå en underhållande film som kommer att sätta sina spår, även om också känslan av ”Wicker Man 2.0” dyker upp i skallen då och då. Och en obehaglig film där vissa scener får mig att brista ut i ett okontrollerat fnittrande kan inte få mer än ”bra” på skalan. Men visst vill man se mer av token Ari Asters värld!

 

Andra som spanat in rullen är

Jul 12 2019

#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 2 2019

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 28 2019

I Am Mother (2019)

Ännu en Netflixare som tar tag i framtiden.
Den här gången synnerligen dystopiskt om en ung kvinna (Clara Rugaard), ”framavlad” i ett laboratorium av en vänlig robot. Världen ligger i spillror och vi får lära oss att mänskligheten dött ut. Robotens, ”Mother”, uppgift är att se till att jorden kan befolkas av nya människor direkt från kuvöserna. Den unga kvinnan, uppväxt i den kliniska miljön, börjar förstås fundera på tillvaron. Vad finns utanför väggarna? Hur ser världen ut? Robotmamman med röst av Rose Byrne avråder å det bestämdaste att fundera på sådant, befolkningsplanen måste hållas till varje pris. Läget ställs på spets när plötsligt en annan människa knackar på dörren! En kvinna, en skottskadad kvinna. Hilary Swank! Nya frågor. Nya funderingar. Swank påstår att mamma robot minsann far med osanning, och det finns en annan värld att upptäcka utanför! Hoppsan. Vem har rätt och vem ljuger? Och hur timid är egentligen dagens robot..?

Snygg som tusan i utförandet. Sömlösa effekter och roboten ser otroligt verklig ut. Här har pengar plöjts ned i budgeten. Det tackar man för. Det som inte känns riktigt lika kul är att storyn verkar få lite problem med att veta var den den vill ta vägen i slutänden. Upplösningen lider, enligt mig, av viss snopenhet. Annars är det smutt kammarspel hela vägen på den märkliga och isolerade basen någonstans i det okända. Rugaard och Swank funkar. Rose Byrnes väna röst känns verkligen passande i sammanhanget. Vilsam men ändå obehaglig på nåt sätt. Har vi en passning till HAL 9000 här? Inget dumt försök alls av fd reklamfilmsmakaren Grant Sputure. Olyckbådande stabilt nästan hela vägen in i mål. Trean kanske är svag, men likväl är det en ganska bra film. Värd att kolla in för den sci-fi-hugade.

Jun 27 2019

Escape Room (2019)

Kanske som en påse grillchips och dipp en lördagskväll? Ganska trevligt för stunden, men lämnar inga större remarks?
Känslan är Saw-karusellen fast utan det blodiga goret. En salongsvänlig variant av ett gäng stackare som står inför diverse dödliga fällor i olika rum. Alla ditlockade av ett erbjudande om att vinna 10 000 dollars om man klarar att ta sig ut levande. Klassisk blandning av klientelet, den nördsmarte, den blyga, den kaxige, den buttre osv. Konceptet är lika gammalt som VHS-systemet från 80-talet. Men kanske inte mindre underhållande för det. Själv har jag alltid tyckt att Saw-skiten (förutom första!) mest handlat om att skapa blodiga effekter på en rostig spik. Här satsas istället på viss spänning och fällor som känns bra budgetpåkostade. Känslan är trots allt en A-film från Hollywood.

Bra med relativt okända skådisar i rollerna också. Hos mig fastnar Deborah Ann Woll från Daredevil-serien och True Blood lite extra. Hjälten i storyn blir den förväntade såklart. Slutet är sämst och lämnar en lökig eftersmak. Fram till dess ändå underhållande. Det är väl heller inga tveksamheter om att ett uppföljarmanus troligen redan ligger på någon producents skrivbord.
Bra tidsinvestering överlag och jag sommarfriar hellre än fäller.