The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Staten Island Summer (2015)

Staten-Island-Summer-posterIcke en rulle för alla. No siiiree Bob.
Tillverkad av gänget bakom Saturday Night Live, och med självaste SNL-Lorne Michaels som producent för hela klabbet. Nu är ju detta sannerligen ingen garanti för högklassig underhållning på något sätt..meeen..gillar man stilen SNL hänger sig åt så…

Det är sommarn på väg mot sitt slut och på Staten Islands (den lilla ön mellan Manhattan och New Jersey) lokala friluftsbad jobbar ett gäng badvakter. Slackers, halvlosers, hormonstinna och allmänt knasiga helt enkelt. Ja kanske inte Danny (Graham Phillips) då, som gör sin sista sommar som badvakt innan studier på universitet väntar. Är detta sista dagarna med gänget? Kanske. En stor sommarfest på stället planeras, men det gäller att smyga med förberedelserna. Ställets driftchef är förstås en småpåve som måste hållas kort med diverse tricks och lurendrejerier.

Ok, rejält mycket med pruttskämt, sexskämt och allmän slapstick. Hela tiden på gränsen till larvigt. Rätt många har förresten redan stämplat den här rullen som just larvig, meningslös och trams. Vi får ett koppel SNL-fölk i biroller både här och där. Som Will Forte som avdankad biker i pytteroll. Hehe. Vi också bla Kate McKinnon och Gina Gershon som poolande hemmafruar. Den sistnämna riktigt classy som risig MILF på raggarstråt.

StatenIslandSummer

Staten Islands finest

Jag kan gilla sådana här tunna och lite flåshurtiga filmer ändå. Inte så mycket halabalo runt det hela. Mer pang på. Det finns en plats för dom också. Burdusa sketcher med en liten röd tråd som ska hålla ihop en story. Det handlar (förstås) om rädslan att lämna det ”oansvariga” tonårslivet för vuxenvärlden, sorgen att mista sina bästa vänner, frustrationen i att hantera kärleken som drabbar på de märkligaste sätt. Här får vi lite av allt detta inbakat i lagom flåsig komediform.
Jag tänker en kombo av Porkys, Sista Natten med Gänget, Project X och Tom i Bollen. Typ.

Återigen; en rätt trivsam ”fredagsrulle”. När du bara vill flina lite högt och slippa tänka på djupare manusintriger. Om du är på det humöret förstås. Här var jag det.

#rewatch: V for Vendetta (2005)

V_vendetta_posterVissa rullar har en tendens att falla i glömska. Kanske inte helt, men lite sådär att man visserligen kan referera till att man sett en film och på ett ungefär komma ihåg hur man kände…men icke redogöra för de flesta detaljerna. Här har vi ett ypperligt exempel på det.

När såg jag den senast? Kanske nån gång under 2006. Gjorde den något som helst intryck då? Antagligen inte eftersom jag knappt minns ett jota. Och, hade det nu inte varit för att podduon Thomas & Tomas haft den här rullen som ett ämne i sin filmpodcast…hade jag nog fortsatt att behandlat den som ett svagt minne. Istället dök en återtittslust upp, och sådant går ju rätt snabbt att åtgärda. Herregud, rullen står ju dessutom i hyllan hemma så tillgång var inget problem.

Nå, vad får man sig då här? Som tydligen glömts bort. Well, tre minnen från förra titten har jag i all fall alltid burit med mig; en fånig mask, en skallig Natalie Portman och en film som kändes liiite för lång. Så den enkla frågeställningen är såklart om det är befogade minnen även 2017…?

Vi får ett England i en mörk framtid. En fasciststat som leds av en skrikande John Hurt som inte så lite framställs som en modern Hitler. Övervakning och diktatur. Utegångsförbund och oliktänkande som ”försvinner”. En ny spelare finns dock med i matchen. En viligante, en maskerad hämnare som kallar sig V, utstyrd i fånig page-peruk och en mask föreställande 1600-talsananarkisten Guy Fawkes som försökte spränga det engelska parlamentet. Denne nya lirare har uppenbarligen samma mål i den moderna diktaturen. In i detta dras unga Evey (Natalie Portman), som känner både avsky och lockelse till den mystiske anarkisten.

v_for_vendetta_movie_screencaps

mask-mulle och skalle-per

En sorts mischmasch av framtidsthriller och antisuperhjälterulle kanske. Mörk och hotfull i tonen, funkar förvånansvärt bra dock. Långa dialoger, på gränsen till kvasifilosofi, men filmen kommer undan med det också. Portman gör sig bra som kvinnlig motpunkt till den mystiske V, vars backstory kastas åt oss som små smulor mellan varven. Bakom masken Hugo Weaving, eller…man får väl hoppas det. Vi har ju bara hans röst att gå på. Kanske han gör en ”Darth Vader”? Nåväl, masken är fortfarande rätt fånig, Portman flashar skalle igen (lite modigt ändå)….och filmen känns fortfarande lite för lång för sitt eget bästa. Annars är det bra berättat med manus av syskonen/systrarna/bröderna (???) Wachowski och regi av James McTeigue (vilken gått i lära hos Wachowkis under Matrix-trilogin).

Helt klart sevärd, kanske den till och med tjänar på att ses minst två gånger för att man ska kunna ta till sig alla detaljer? Att kapa lite av den för långa speltiden skulle dock göra filmen gott, nu finns vissa partier som känns rätt halvdravliga och intetsägande i den annars snabbt engagerande historien.

Underhållande och (o)roande framtidsskröna.

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

50 First Dates (2004)

50first dates_posterMen kolla. En Adam Sandler- romcom som slunkit mig förbi. Det var som tusan.

Återigen spelar han en glidare, en spjuver med en uppsjö oneliners ständigt i beredskap. Idag är han veterinären Henry på ett marineland på Hawaii! Skönt värre i solen! Mumsiga dagar och ständigt chansen att förföra de kvinnliga turisterna med charm och tillfällig kärlek. Tills den dagen han träffar på Lucy (Drew Barrymore) på ett litet lokalt fik. Gnistan tänds och de båda charmar brallorna av varandra.

Problemet är bara att Lucy lider av sviterna av en trafikolycka och har inget korttidsminne. Vilket innebär att hon inte kommer ihåg att hon träffat Henry nästa dag. Hoppsan! Stor komisk förvirring hos Henry innan han får allt klart för sig. Hur vinner man nu någons hjärta som hela tiden inte kan komma ihåg gårdagens kärleksförklaringar…? Som att gå på världens längsta dejt?

Jaja, ni får väl sucka och stöna lite om ni vill.
Ibland ÄR det ändå rätt skönt att klämma en riktigt ytlig och tramsjönsig rulle, utan att behöva bry sig alltför mycket om ploten eller en djupare mening. Rullen vill bara underhålla för stunden, och som sådan känns den riktigt smutt.
Det hjälper förstås att kemin mellan Sandler och Barrymore känns både otvungen och lättsamt härlig. Som att de haft rejält roligt vid inspelningen. Sandler- hatare göre sig förstås inget besvär här, övriga kan nog hitta charmiga ögonblick lite här och där.

50-first-dates-2004__387911_

Henry går all-in med kärleksförklaring…för 47:e gången

Sandler tar hjälp av regimannen Peter Segal som tycks komma från samma komedistall som Sandler och hans posse, de har ju bla jobbat ihop även i Anger Management. Och..av bara farten trycks Rob Schneider in som knasig sidekick till Henry. Jaja, honom får man liksom bara städa av.

Sköna Hawaii-miljöer, lite tramskomedi, charmig romantik mellan Barrymore och Sandler. Ytligheten är på topp men vad gör väl det då och då?
Ett skratt är ett skratt är ett skratt.

Trivsamt detta.

Hidden Figures (2016)

hiddenfigures_posterDags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

hidden-figures-1-600x338

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

 

avsnitt-78_logoI SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

The Monster (2016)

the-monster-movie-poster-480x711Ibland hittas riktigt bra upplevelser i de ”små” filmerna.
Ibland lurar dessutom sagda filmer ut en som tittare på synnerligen osäker mark och man sitter där och hjälplöst famlar efter något att hålla sig i. Finns en viss förtjusning i den känslan.

Precis som det är idag.
Den alkade mamman Katy (Zoe Kazan) som knappt har koll på sig själv eller tillvaron runt henne. Dottern Lizzy (Ella Ballentine) som lider i tysthet av mammans förnekelse och tillstånd, lika delar uppfylld av hat och kärlek till en förälder som sakta håller på att försvinna. En resa ska göras. Kathy ska skjutsa sin dotter till pappan. Den utflyttade pappan som startat en ny familj på annat håll. En spänning i luften mellan mor och dotter.

Bilresan startar sent och dagen övergår i mörk kväll. På en ödslig väg genom en skog kör Kathy på en…. varg? Skada på bilen och samtal till bärgare och assistans. Väntan i bilen, regnet börjar falla. En mamma och hennes dotter. Med uppenbara problem att prata med varandra. Hitta till varandra. Kanske krävs det något extra? Som att plötsligt den påkörda vargen (?) är försvunnen från vägen. Var? Hur? Strax kommer dagens duo att smärtsamt få erfara att skogen innehåller mer än bara ”vanliga” djur. Eller…?

Vi får också obehagliga flashbacks från en problemfylld vardag för Karhy och Lizzy. Suparkompisar, misshandlande nya älskare. Ett beroende hos en vuxen som ett barn inte ska behöva vara med om. Var finns monstret egentligen? Och vad är det egentligen man tittar på här?

monster_pic

i vissa lägen bäst att hålla tyst

Bakom rullen Bryan Bertino, som gav oss homeinvasionrullen The Strangers för ett par år sen. Här har han plitat ihop något helt annorlunda. Men likväl obehagligt och svårläst. På ett bra sätt. Ett sätt som gör att jag sitter och gärna vill veta vad som ska hända härnäst.

Mörkt drama, i det lilla formatet, där både det mänskliga psyket och det lite mer traditionella skräcktemat vävs ihop på ett ganska finurligt sätt. Bra lirat av alla iblandade. med Kazan och Ballentine i frontlinjen. Liten brasklapp bör kanske utdelas till den som förväntar sig en actionstinn skräckupplevelse…rysligheterna kommer rätt mycket i annan form och mixas med beprövad ”gammelstil”. Inte helt lätt för alla att svälja kanske.

Oväntat bra i mörkret.

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

The Rezort (2015)

rezort_posterLåt oss säga att du får för dig att korsa Jurassic Park med The Walking Dead. Jepp, då hamnar du kanske…typ här.

Det Stora Kriget mot de hatade zombierna är över sedan ett par år. Världen håller på att återhämta sig. Många förlorade såklart nära och kära i den globala epidemin och trauman bearbetas. Städer är återuppbyggda men enorma flyktingläger finns överallt för att ta hand om dem som förlorade, tja, allt. Givetvis finns också det Stora Företaget som ser chansen att tjäna pengar på katastrofens efterdyningar. Detta i form av The ReZort, en ö med lyxhotell, vacker natur, värsta semesterfeelingen, men också med chansen att åka på…zombiesafari och skjuta sig ett par räliga rackare! Javisst! Att medelst guide i jeepar köra ut i naturen, ladda gevären och ta ut sin inneboende ilska över det som varit. Om du vill kan du även övernatta under bar himmel och höra väsningar i natten när du sitter vid lägerelden. Men, givetvis, allt under kontrollerade former och bakom högsäkerhetsstängsel. Företaget vill ju icke att du ska bli zombiemat..och inte kunna betala för den saftiga lyx som ön erbjuder.

Så är alltså det ganska lovande upplägget i det här brittiska zombieröjet, mestadels inspelad på Mallorca! Och visst är det snyggt. Jag sitter i tv-soffan och noterar hur smutt de fått till lyxen på ön. Flashiga bilar, höga stängsel, bevakade områden via ett högteknologiskt kontrollrum som inte så lite påminner om en viss ö som heter Isla Nublar.

Vi får oss de obligatoriska protagonisterna med huvudfokus på Melanie (Jessica De Gouw) som är på besök tillsammans med pojkvän. Hemska minnen och trauman behöver rensas ur skallen. Varför inte peppra lite zombies under kontrollerade former. Och vad kan gå fel på den högteknologiska ön….?
Asch, du fattar ju själv att det ganska snart skiter sig för det lilla utflyktssällskapet där Melanie ingår. Plötsligt är det springa för livet som gäller när de dräglande odöda får upp vittringen. I början är det som sagt jäkligt snyggt och smutt påkostat för att vara en B-rulle. Jag imponeras lite ändå över att filmmakarna och regissören, en Steve Barker, lagt ned lite möda på scenografin och känslan i filmens inledning.

the-rezort-2015-bild-21

safari med viss spänning utlovas

När rullen växlar över till mer standard-zombie-action känns det inte lika..exklusivt..som det gjorde i början. Men det var väl kanske inte att vänta heller? Upplägget blir det gamla vanliga, en liten utsatt grupp där det gäller att inte bli plockad eller smittad. Något Melanie och co får ligga i för att undvika i sina försök att ta sig tillbaka till bebyggda områden. Rätt okända skådisar, om man inte räknar in gamle Dougray Scott som vresig ex-zombiejägare.

Bättre i början, sen blir det mer vanlig lågbudgetshootout av det hela. Men överlag inte kattskit i genren. Ganska snygg (bra zombie-makeup) och själva idén med rullen känns avigt tilltalande på något märkligt sätt. Givetvis ska hemligheter både här och där ut i ljuset också under rullens gång.

Helt okej underhållning för stunden och jag belönar banne mig med en uppfriskande trea.
Låt vara att den är lite fladdrig.

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.