The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Nightcrawler (2014)

00012_NC_posterHär kan vi snacka om en av årets största snubbningar, när Oscarsjuryn 2015 nästan HELT valde att se åt andra hållet. 1 ynka nominering (för originalmanus) fick filmen med sig. Alldeles för lite! Morr!

Har Jake Gyllenhaal varit bättre!? Som den udda och obehagligt inåtvände Louis Bloom lever han ett ensamt liv i Los Angeles. Ett nattens L.A. Han märker av en slump att det finns en slags bisarr marknad för att fånga snabba nyheter på film. Helst olyckor eller incidenter. Att snabbt vara på platsen för att filma, för att sedan sälja materialet olika tv-stationer. Desto obehagligare, desto bättre. Hey, mer tittarsiffror för kanalen!

Dan Gilroy, mannen bakom dagens alster, sätter en sjuk individ i centrum och låter liksom bara händelserna utvecklas. Bloom inser att han har talang, skaffar sig utrustning och de rätta kontakterna via den framgångstörstande veteranen Nina (Rene Russo) som behöver lite framgång till sin lokala tv-station. Snart är Bloom´s bilder liite obehagligare, liite närmare och liite intimare än andras från diverse olycks- och brottsplatser. Inget som skulle platsa i vårt Aktuellt eller Rapport, helt klart.

Var går gränsen mellan etik, moral och sunt förnuft? Kärnfrågan i filmen? Bloom verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget, och än värre blir det när han inser att han till och med kan vara en del av nyheten. Den stigen, den mörkaste av dem alla, är den man naturligtvis ska hålla sig borta från. Om man är vettig. Det är nu inte denne obehaglige Bloom för fem öre. Hans introverta sätt skapar också ofrivillig (?) humor i filmen, och ibland blir det svart komedi, satir, av det hela. Men precis när man sitter där och tänker att ”vilken lustig stolle han är den där dåren ändå”…fastnar skrattet i halsen och den kalla känslan smyger sig på mig. Jag vrider mig lite och inser att Bloom är en sån där tjomme som är helt oberäknelig och helt utan samvete eller ånger. En tvättäkta dåre i miniformat som sannerligen aldrig borde ha fått hålla i en kamera. Eller kanske ens gå lös i samhället. Och samtidigt blir det en sorts konstig historia om att uppfinningsrikedom och entreprenörskap KAN betala sig på de mest bisarra sätt. Ska man då istället se Bloom som en eldsjäl, en finurlig typ som vet att skapa sin egen framgång? Filmen är naturligtvis en skarp satir över tillståndet i vår digitala värld och regissör Gilroy, tillika manusman här, ställer frågorna vi kanske inte alltid vill ta ställning till.

K72A5164.CR2

vampyr eller nyhetsjägare?

Gyllenhaal är fenomenalt bra i sin roll! Mager och nedbantad med ett ihåligt ansikte. Han har ett lågmält men auktoritärt sätt att förhålla sig till sin nya chans. En driftig typ mitt i alla galenskaper. Gyllenhaal borde haft en nominering, basta!. Rene Russo, veteranen, är stabil. HENNES pondus och öga för vad som säljer i nyhetsväg får sig ganska snart en rejäl känga av den lurige Bloom. Hon hamnar i ett mentalt underläge som hon inte kan (vill) ta sig ur. De två blir som ett par som uppenbarligen behöver varandra i en sorts märklig beroendeställning.

Gilroy (japp, brorsa till Tony) visar upp ett nattligt Los Angeles som kanske aldrig har sett snyggare ut. Får vi gå tillbaka till Heat, eller möjligen inledningen på Drive för att hitta något liknande? Den svarta, ändå upplysta natten i en märklig stad. Mycket suggestivt. En värld där nyhetsbilder, ju snaskigare desto bättre, frodas och jagas. Bloom´s galna irrfärder kommer naturligtvis förr eller senare att leda till besvärligheter, och gör det. Effekterna av det är både hemska och ett prov på dåren Bloom´s talanger på att lösa, alternativt se möjligheter, på problem.

En mycket underhållande film, trots sin svärta. Rullen fångar obehag, lite spänning och ställer frågorna om vart vi är på väg i detta snabbmatande samhälle där fixarna för vårt välbefinnande och behag snart inte verkar ha några gränser, Är Rene Russo´s Nina en sorts känsloskadad ”domare” över den aldrig sinande informationen i slasktratten?
Och galningen Bloom dess provider? Hu!