The Big Sick (2017)

En film om sjukdom och krånglig romantik?? Kan det kvala in som höstmys?? Really?

Jajamensan, yes sireee Bob! Dessutom en rejäl BOATS! Och det mest uppseendeväckande med det hele; den manliga karaktären Kumail..spelas av den verklige Kumail Nanjiani (från serien Silicon Valley)!! Hoppsan! Det här är alltså historien om hur ståupparen Kumail möter sin framtida fru Emily. Ett trevande möte som till slut mynnar ut i romans. Samtidigt måste Kumail hela tiden hantera att hans pakistanska familj försöker para ihop honom med ”rätt flicka”, dvs en flicka från Pakistan.

Ytterligare problem uppstår när filmens Emily (Zoe Kazan) plötsligt blir sjuk och hamnar i koma! Precis också när hon och Kumail grälat! Ojoj! Kumail bestämmer sig dock för att hänga vid sjukhuset och vaka, där han också konfronteras med Emilys föräldrar som flugit in för att vara vid hennes sida. Kumail har såklart skrivit manuset själv ihop med sin fru, den verkliga Emily. Några av detaljerna i storyn är enligt dom själva lite friserade för att passa komedifacket, men huvuddelen av det som sker….hände faktiskt i verkligheten. Emilys päron spelas med den äran av Holly Hunter (aldrig dålig i en roll!) och gamle tv-räven Ray Romano (Alla älskar Raymond).

Lite underfundig humor, drama, ovisshet (fast man egentligen vet hur allt slutade)…och romantik förstås! Förutom sjukhusscener får vi också lagom kaotiska och hysteriska moment hemma hos Kumails pakistanska familj när de envist försöker tussa ihop honom med andra kvinnor. Underhållande! Regisserat av Michael Showalter, som skrev den tokroliga Wet Hot American Summer.

En riktigt mysig liten pärla detta!

Annonser

Blade Runner 2049 (2017)

Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.

Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?

Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!

Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.

Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.

Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!

 

 

 

 

Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

Baby Driver (2017)

Edgar Wrights intensiva skapelse är inget annat än ett rejält glädjepiller!
En slick och kaskadig historia som hämtad rakt ur den populärkulturella tuggummivärlden. Samt den första (?) rulle jag upplevt där banne mig musiken används som en organisk del i det som sker i bild! Skottsalvor i takt med de musikaliska takterna! Jo, man tackar.

Baby (Ansel Elgort), ung och oskuldsfull till utseendet. är dock en jävel på att köra bil på ett sånt sätt att han får jobba heltid hos den märklige Doc (Kevin Spacey), vilken har som sysselsättning att sätta ihop olika crews för att utföra rån mot banker, postkontor och liknande. Baby har en skuld till Doc och han jobbar av den lite i taget. Egenheten med Babey är att han lider av tinnitus och har ständigt en iPod fylld med skön soulig/jazzig/poppig musik i öronen, även när han kör rally på gatorna! Kanske han jobbar bättre. Kanske det bara blir en häftigare effekt i filmen. Skit samma. Läckert är vad det är.

Edgar ”Shaun of the Dead” Wright pytsar på med asläckra biljakter, shootouts, ösig och lökig dialog…plus en spirande romans mellan Baby och söta Debora (Lily James) på det lokala kaffehaket. Kanske är det till och med så att Baby och Debora kan dra vidare mot nya äventyr när skulden till Doc är kvittad? Wright fyller på med allt han kan komma på i sin egen lilla mapp om hur populärkulturen ska återges. Musik, bilar, filmvåld, romantik. En mustig idé av regissören/manusmannen som kör hem applåder från mitt håll. Ytligt och otroligt snygg. Ett koncept som inte mallas in i vad som helst. Jag tänker att inte mycket CGI har använts här, bilåkeriet utförs av top notch-stuntfolk enligt order från regissören. Downtown Atlanta är spelplatsen och jag känner flyktiga vibbar av gamla mästerverket Heat när det kommer till filmens upplösning. Förutom Elgort och Spacey får vi också Jamie Foxx och Jon Hamm som märkliga rånartyper.
Ett riktigt piggelinpiller detta! Musiken går utanpå allt annat och har kanske den riktiga huvudrollen!? Vi får till och med lite snyggt koreograferad dans!

Troligen en film att antingen älska eller avsky.
Jag håller på Edgar!

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.

Security (2017)

Antonio Banderas leker John McClane i köpcentrum. The lowbudget style.

Välbevakad motorkortege innehållandes 11-årigt stjärnvittne i kommande rättegång mot skurkliga attackeras. Vittnet överlever och flyr, tar sig till en närliggande traditionell amerikansk shoppinggalleria och söker skydd. Typiskt nog samma dag som krigsveteranen (but of course) Eddie (Banderas) börjar sin första kväll/natt som securitygubbe där. Snart får han anledning att utöva all den list han lärt sig när skurksen, under ledning av headhonchon Charlie (Ben ”jag tar vilken roll som helst för pengar” Kinglsey), försöker att med alla medel ta sig in i det låsta köpcentret. Eddie får såklart ta kommandot över nattpersonalen och styra upp det hela.

Inte alls en dum idé detta. Jag har ofta funderat på hur det skulle se ut om man lekte lite Die Hard i ett köpcenter. Well, kanske en förutsättning är att det pytsas in lite mer stålars i kassan förstås. Här är det svajig lågbudget för hela slanten, inspelad i någon avdankad lagerlokal i Bulgarien. Lite halvtaffligt ombyggd för att likna ett mall i USA. Ser misstänkt 80-talsaktigt ut dessutom. Har producenterna tittat på gamla foton?
Det smäller och pangas och utövas all sorts list för att stoppa inkräktarna. Banderas är märkligt nog inte alls så usel som man skulle kunna tro. Han gör vad han kan med begränsade resurser och kackigt material. Ännu mer en anledning att man skulle vilja ha sett honom i en A-version av rullen. The Big Hollywood-style. Och Kingsley? Tja, han cashar in kosingen. It´s a long way from Ghandi to Bulgaria.

En typiskt B-thriller som smäller lite för stunden. Kul idé dock. Som kanske är värt ett bättre öde.
Jerry Bruckheimer någon?

Inte helt uselt. Men redan glömt, sort of.

 

It (2017)

Kingen och hösten 2017 går som hand i handsken! The talk of the town! Höstens lilla svarta!

Ingen har missat hajpen. Vare sig du hatar skräck eller älskar att omfamnas av mörkrets alla demoner. Dagens rulle har också lite att leva upp till, kan vi säga att det finns lite stakes här?
TV-miniserien från -90 var ju just en…tv-serie, men nog gjorde den boken rättvisa ändå. För att inte tala om dåtidens Pennywise, Tim Curry! Ahh..ett bestående minne från det grungiga 90-talet. Nåväl, upp till bevis Skarsgård-broder Bill! In i clownkostymen modell 2017 och härja runt i kloakerna. Funkis? Jovars, Billyboy gör minsann en gedigen insats. Går ut lagom mysrysligt och vrider upp tempot till all-in när finalen närmar sig. Så dags har också dagens ”losers club”, våra sargade unga hjältar i den fördömda staden Derry, kommit något på spåren. Den där ondskan som vaknar vart 27:e år och ställer till tråkigheter.

Fast i grund och botten är förstås historien som bäst när det inte handlar om skräck och otäcksheter. När det istället är drama om barn med uppväxt som inte är speciellt harmonisk eller hoppfull. När kidsen bara genom att börja hänga med varandra återfår det som skulle kunna kallas hopp om livet och riktigt vänskap. Vibbarna går till rullar som tex Stand by Me och Hearts in Atlantis. Okej, jag slänger in en tesked Carrie också. Dramaberättaren Stephen King. Funkar bra. Dagens stora pusspluss går till alla de unga skådisarna som har total närvaro och naturlighet. Håll koll på namnen; Jaeden Lieberher, Sophia Lillis och Finn Wolfhard (!), för att nämna några.

Mannen bakom dagens rysligheter heter Andy Muschietti och det känns som han styrt den här skutan ganska tryggt och bra. Fokuserar här enbart på att berätta om kidsen med handlingen förlagt till 80-talet. Det vuxna battlet mot It sparas till nästa ”kapitel”. Möjligen spritsar den gode regissören (och manuset) ut det hela liiite för länge, nånstans mitt i rullen känns det plötsligt aningens repetitivt..men hey..alla kidsen måste ju få sitt när det handlar om att face the fear. Kanske är inte heller rullen så skrämmande jag hade hoppats att den skulle vara. Å andra sidan…har man någon gång läst romanen (denna tegelsten!) och har ungefärlig koll på när det vankas obehagligheter…så får man kanske skylla sig själv.

Helt klart en stabilt bra rulle med ett slut som lovar gott inför ”kapitel 2”.

CHIPs (2017)

Jönsig actionkomedi som illa förklädd buddy-cop-movie?? Jo, jag tackar.
Skådisen Dax Shepard är en lustig typ. Ingen jättelång meritlista ännu. Ofta förekommande i biroller i modell lite mer vågade komedier och tv-serier. Tänk My name is Earl typ. Han har dessutom fuskat lite som regissör förut med Hit & Run som var en liten joyride. Här har han regisserat sig själv som fd X-Games-proffset Baker vilken drömmer om en karriär hos motorcykelpolisen i Kalifornien. Mot alla odds blir han antagen och utbildad och strax hopföst med glidaren och motormouthen Ponchorello (Michael Peña). Upplagt för trams och jöns såklart. Baker vet dock inte att Ponchorello är en FBI-agent undercover för att avslöja en eventuell rånarliga inom polisen.

Jaja, en film i komedifacket som självklart inte passar alla . Vi får sexskämt, pruttskämt, homoskämt och ren slapstick. Peña (End of Watch, Fury, War on Everyone) visar återigen att han kan hoppa från genre till genre utan några problem och dominera. Han är klockren som snabbsnackare och styv-i-korken-snut här. Shepard har ett sävligt och underfundigt sätt. Bra kombo mellan dem, trots alla klyschiga skämt och förutsägbara scener. Gillade man tex filmversionen av 21 Jump Street, kommer denna av sitta som en smäck!

Bra uppbackning i rollistan av Vincent D´Onofrio som badass och Shepards riktiga fruga Kristen Bell som hans bitchiga ex-fru i filmen! Mycket roligt när hon går loss och dissar Shepards rollfigur!

Rullen bygger på den omåttligt populära tv-serien CHIPs som rullade i amerikansk tv i slutet på 70-talet och början 80-talet. Shepard har varit med och plitat på manus här och missar inte en möjlighet att hotta upp med lite fräsig action och under-bältet-humor. Och mitt i alla galenskaper och utsvävningar blir det lite trivsamt också. I grund och botten förstås en galet lättviktig rulle som inte har något av vikt att leverera. Förutom lite skratt dårå.
Men mest bara för den som är lite svag för filmer i den här delen av komedisvängen. Som jag.

 

The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair WitchBlandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

The Dark Tower (2017)

Stephen Kings magnum opus på åtta böcker nedkokad till film på 95 minuter.

Omöjligheten säger sig ju självt. Kanske, förmodligen, gör sig denna mastodontiska berättelse bättre som tex tv-serie. Där svängar kan tas ut och farten anpassas till händelser och utveckling. Anyhow, icke desto mindre har vi nu här en dansk regissör, Nicolaj Arcel (A royal affair) som liksom gett sig fan på att han ska servera oss det mummaste (?) ur den väldiga storyn. Kanske för att han gillar mysterier och action, kanske för att han enligt egen utsago är stort fan av just Kingen och dennes verk.

Behöver man ha läst böckerna för att fatta?
Jag svarar Nej på det. Jag har icke läst en enda rad om The Gunslingers öden och äventyr…men behövde bara ett antal minuter för att komma in i storyn. Alltså, den story som nu filmen får representera. För visst är det så…att om jag gick in med ett antal frågor i skallen…så hade jag mer av den varan när jag kom ut från biosalongen! Här vill man absolut veta mer! Backstorys, sidestorys, backgrunder på huvudkaraktärerna osv. Men återigen, med detta sagt, detta är ingen svår rulle att ta till sig och det går att hitta nöjen här trots att man alltså icke har superkoll på förutsättningarna.

Unge Jake (Tom Taylor) i New York lider av mardrömmar om en otäck snubbe i svart, och om en sorts revolverman som ständigt tycks jaga denne svartklädde man. Och båda figurerna verkar leva i en sorts fantasyvärld. Självklart finns de ”på riktigt” och snart har en portal till den andra världen, ”Mellan-Världen”, öppnat sig.  Jake dyker in på besök och blir strax kompis med The Gunslinger (Idris Elba) en stentuff men plågad figur som uppenbarligen har som livsuppgift att försöka skydda det torn (hej LOTR!) som står i denna fantasivärld och skyddar universum och allt beyond! Detta torn skyddas bäst genom att göra processen kort med The Man in Black (Matthew McConaghey) som uppenbarligen har som största nöje att försöka förstöra tornet och trycka in Mörkret i varenda vrå som finns. Busenkel ramstory egentligen. Det goda mot det onda. Ljuset mot mörker. Kanske är det just det som Arcel och hans manusnissar tagit fasta på här. Hela rullen andas verkligen ett sorts intro till karaktärerna och den märkliga värld som Jake plötsligt får ta del av.

plågad hårding med nyfunnen kompis

En brokig mix av action, drama, fantasy och lite hederliga westernvibbar! Filmens plotline knixar inte till det för sig och det känns lätt att ta in det som sker framför ögonen. Istället är det alla hints om bakgrunder och orsaker till sakernas tillstånd, det outtalade, som lockar ännu mer. Kan vi hoppas på just en serie som kanske kan få bli en prequel till det som sker här…?

Unge Taylor gör det bra som Jake, Idris Elba ser plågad och stentuff ut på samma gång. Bäst är ändå Matthew McHej som badasset i svart, Walter! Hur skönt vidrig och sadistiskt är han inte!! Mycket kul att se! Om filmen inte hade försetts med 11-årsgräns hade den gode Walter verkligen fått chansen att på riktigt visa upp sina färdigheter på ett betydligt brutalare visuellt sätt. Nu får vi mer ana hans gränslösa hänsynslöshet. Men, det funkat det också. Överlag en snygg rulle som har koll på sina actiondetaljer och effekter. Mellan-Världen bjuder på märkliga överraskningar som gör att man absolut vill veta mer om det här stället. Bästa sättet vore naturligtvis att dyka ned i Kingens romansvit. Kommer jag göra det? Sannolikt inte. Känns som att det tar för lång tid. Jag hoppas på serieversion istället.

Trots sin komplexa bakgrund en ”lätt” film att ta till sig, och här hittas nöje även om du inte är bevandrad i böckerna. Var dock beredd på att fler frågor hopar sig i skallen efter mötet med The Gunslinger! Och en naturlig känsla som följer är då förstås att dagens rulle känns lite för kort för att jag ska vara mätt på upplevelsen.

 

I SoF-poddens #102 snackar vi mer om dagens rulle. Klart är att både jag och Fiffi behöver mer från denna märkliga värld! Lyssna gärna här!

#extendedwatch: Logan Noir (2017)

Få filmer i det tyngre actionfacket har innehållit så mycket känslor och stämning som årets smällkaramell i X-Men-världen.
Är det kanske rentav den bästa X-Men ever?
Jag vill gärna tro det.

Dessutom var bioversionen proppad med assnygga, färgblekta, toner. Ett filter som förde tankarna till slitna gamla westernrullar. Passande för en ”roadmovie” som detta.
Så kom plötsligt nyheten om att regissör James Mangold släppt ifrån sig en version i svartvitt, den s.k. ”Noir-versionen”. En idé han fick efter att ha sett ett par location-photos i just svartvitt på de mäktiga bergslandskap där delar av filmen ju utspelas. Självklart kunde jag inte hålla mig från inköp när tillfället dök upp nu i somras.

OCH, tyckte du att originalet var lysande i sin form…kommer du att älska den ”nya” versionen!
Snacka om att varenda bildruta plötsligt fått mer liv! Kan tyckas motsägelsefullt med tanke på avsaknad av färg, men istället känns det som att tonvikten har lagts på skuggor och ljus som gör att filmen plötsligt blir en helt annan skapelse. Denna Noir gör sig verkligen i sin ”nya outfit”.

Rent handlingsmässigt tillför inte filmen något nytt, det är fortfarande precis samma story. Inga extrascener eller förlängda sekvenser.
Nej här handlar det uteslutande om att den visuella upplevelsen förstärks rejält! Mumma!

one more last time

Har du inte sett Logan än kanske du föredrar originalformen, som i sig håller galet hög klass! Är du sugen på att se den gamle slitne hjälten i et nytt ljus (!) ska du absolut ta återtitt i den här nya versionen. Rekommenderas starkt!

Originalrecensionen av Logan hittar du här.

Betyget nu?
Fortfarande fyra sylvassa (nu med svartvit guldkant!) Vem vet, en rewatch om något år eller så kanske jackar upp den till det ultimata betyget. Så bra är denna version. Tjo!