I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!