Etikettarkiv: Netflix

Jun 28 2019

I Am Mother (2019)

Ännu en Netflixare som tar tag i framtiden.
Den här gången synnerligen dystopiskt om en ung kvinna (Clara Rugaard), ”framavlad” i ett laboratorium av en vänlig robot. Världen ligger i spillror och vi får lära oss att mänskligheten dött ut. Robotens, ”Mother”, uppgift är att se till att jorden kan befolkas av nya människor direkt från kuvöserna. Den unga kvinnan, uppväxt i den kliniska miljön, börjar förstås fundera på tillvaron. Vad finns utanför väggarna? Hur ser världen ut? Robotmamman med röst av Rose Byrne avråder å det bestämdaste att fundera på sådant, befolkningsplanen måste hållas till varje pris. Läget ställs på spets när plötsligt en annan människa knackar på dörren! En kvinna, en skottskadad kvinna. Hilary Swank! Nya frågor. Nya funderingar. Swank påstår att mamma robot minsann far med osanning, och det finns en annan värld att upptäcka utanför! Hoppsan. Vem har rätt och vem ljuger? Och hur timid är egentligen dagens robot..?

Snygg som tusan i utförandet. Sömlösa effekter och roboten ser otroligt verklig ut. Här har pengar plöjts ned i budgeten. Det tackar man för. Det som inte känns riktigt lika kul är att storyn verkar få lite problem med att veta var den den vill ta vägen i slutänden. Upplösningen lider, enligt mig, av viss snopenhet. Annars är det smutt kammarspel hela vägen på den märkliga och isolerade basen någonstans i det okända. Rugaard och Swank funkar. Rose Byrnes väna röst känns verkligen passande i sammanhanget. Vilsam men ändå obehaglig på nåt sätt. Har vi en passning till HAL 9000 här? Inget dumt försök alls av fd reklamfilmsmakaren Grant Sputure. Olyckbådande stabilt nästan hela vägen in i mål. Trean kanske är svag, men likväl är det en ganska bra film. Värd att kolla in för den sci-fi-hugade.

Jun 24 2019

Murder Mystery (2019)

Nytt bränsle för alla som spyr på Adam Sandler. För oss andra kommer här ännu en synnerligen lättviktig sommarunderhållning. Här teamas Sandler återigen upp med Jennifer Aniston, de hade ju en rätt trevlig kemi i Just Go With It 2011. Och visst håller det här också. I samma lättviktiga fack. Sandler är New York-polisen Nick som lovat sin fru Audrey en Europa-semester hur länge som helst. Till slut går det inte att ducka längre, nu är paret på väg till Spanien för buss-semester! Ojojoj. Ödet griper in, på planet blir Audrey bekant med snorrike engelsmannen Cavendish (Luke Evans) som vips har bjudit med paret ombord på lyxig motorseglare i Medelhavet. Nick accepterar motvilligt (det är ju ändå gratis). Strax hamnar paret i skottlinjen när ett mord (på det klassiska mörkret-slocknar-i-salongen-sättet!) begås på båten, mitt bland alla rikingar och kändisar som också finns där (Snygg-Gemma Arterton är snajdig som bortskämd filmstjärna). Vem är den skyldige? Och varför tror alla plötsligt att det är Nick och Audrey som har fuffens för sig??

Jamen detta var såklart trivsamt. Du vet vad du får med en pigg Sandler och en inspirerad Aniston. Manuset må vara tunt som ett bakpapper, men det köper jag utan problem om det finns en go känsla i rullen. Vilket det gör. Snubbelhumor varvas med lagom lökig dialog. Den utger sig inte för att vara nåt mer än lite sommarunderhållning för stunden. Förutom båtscener får vi också vykort över Monaco och Lake Como. En klassisk dumjönsig who-did-it-story med andra ord. Och Aniston får köra Ferrrari som värsta Magnum! Sandler kör patenterade oneliners som funkar smutt på snobbarna. Ytterligare en rulle som ingår i Sandlers Netflix-deal med streamingjätten. Den här gången en somrig piggelin. No more, no less.

Jun 4 2019

Rim of the World (2019)

Lite som en fattigmansversion av Stranger Things. Kanske. Fyra kids i unga tonåren tvingas till samarbete och förståelse för varandra när vistelse på sommarlägret ”Rim of the World” urartar. Börjar som vilken summercamp-movie som helst. Nördiga kids, spåniga lägerledare och allmänt klyschigt. Snart andra bullar dock. En alien-invasion! Bara sådär. Plötsligt dyker främmande farkoster upp på himlen. Panik och förvirring. Våra antihjältar tvingas ihop av en slump och måste lära sig att överleva i den nya ”ordningen” som uppstår. Självklart får de också tag på en viktig grunka som kan stoppa hela invasionen…om den levereras till rätt ställe. Typ en hemlig bas. Se där, ett mission har fötts!

Känslan är ett beställningsjobb, ett snabbkok för att Netflix ska få ut något lagom till sommaren. Regissören McG är anlitad och han tar inga risker, spelar safe och kör på alla vedertagna klyschor. Storyn är troligen en enda ripoff på alla framgångsrika filmer/serier på samma ungdomstema som gjorts de senaste åren. Lägg till detta effekter som kanske inte är de bästa i branschen. Men….trots allt detta så funkar rullen ändå lite för stunden. Skådiskidsen är sådär lagom besserwissiga och lillgamla. Klart att en del kommer att ha problem med såna fasoner. Själv flinar jag lite då och då åt påhitten och de styltiga oneliners som levereras. Är detta en bra film? Nix, kan man nog icke säga. Är det en usel film? Nix, det kan man nog heller inte säga. Den funkar helt enkelt för stunden, om man trycker bort alla känslor ur skallen. Varför inte efter tacosen på en fredag.

 

Maj 31 2019

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Maj 13 2019

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Apr 30 2019

The Silence (2019)

Netflix fortsätter att pumpa ut rullar med nya investerade stålars och ganska rejäla rollistor. Ibland blir det rätt gött..och ibland blir det kanske mellanmjölk. Här en rulle jag verkligen var lite pepp på. Trailern (ja, jag tillhör dom som icke har problem med dessa) såg ju fräsig ut. Lite lagom domedagsmörk sådär. Kanske en kombo av Bird Box och A Quiet Place? Börjar lovande. Ett gäng klantiga grottforskare på amerikanska östkusten ”öppnar” hittills okända ihåligheter och släpper ut tusentals flygande, blinda, ödlor-ish (som om flygödlorna i JP hade blivit speedigt zombiefierade…eller nåt). Varelserna har extrem superhörsel och tar snart över hela landet – kontinenten – världen. Katastrof. En familj tvingas fly från sitt hus (man undrar varför, borde ju vara säkrare inomhus) ut på vägarna. Attacker, villrådighet, konsten att vara tyst och det faktum att det ALLTID finns nån jävel i filmer av det här slaget som har en sjukdom och att därför medicin måste införskaffas.

Förutsättningen är ändå lovande. Bra jobb i rollistan också av stabile Stanley Tucci. Honom kan man alltid lita på. Här som familjefarsa. Miranda Otto gör det också bra som mamman. Unga Kiernan Shipka spelar dotter med driv. Den DÖVA dottern! Wtf??! Håhåjaja. Copypaste-effekten! Effekterna med de flygande äckelpäcken är rätt bra . Ändå känns storyn hafsig. Framstressad. På bekostnad av vissa detaljer och inslag, som blir störande istället. Slutet kommer plötsligt och man känner sig lite lurad på konfekten. Visa vägar i manus väljs bort, trots att det finns lovande alternativ. Är det en ripoff på spänningspillret A Quiet….? Ja, säger vissa. Trots att, enligt info på the internetz, den här storyn skapades innan biorullen. Utifrån en roman tydligen. Kanske finns det en fortsättning på den boken. Kanske man dock inte behöver en uppföljare på film.
Duger för slötitt i soffan efter tacosen. I övrigt inte så mycket att yvas över.

Apr 5 2019

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Apr 3 2019

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Feb 12 2019

Close (2019)

Noomi! Damn, hon fortsätter att smyga sig in i min bok! Henne som jag hade så svårt för, när hon tog steget över till internationella scenen. Det var lite pinsamt under lång tid. Med dialekten, överspelet. Trägen vinner ju dock säger de. Kanske hon nött ned mitt motstånd i takt med att jag aldrig slutat ge henne chansen att överraska mig. Och banne mig om inte tiden ändå har talat för henne. Eller har hon äntligen börjat hitta roller som passar bättre? Både Unlocked och What happended to Monday var stabilt underhållande. Idag är hon hårdingen Sam, givetvis med ett mörkt bagage som vi ska ana sådär lagom i skuggorna. Sam jobbar med personskydd, en tvättäkta livvakt. Hennes tjänster behövs till rikemansdottern Zoe, som nyss blivit ännu rikare när hennes pappa gått bort. Kvar styvmamman med egna ekonomiska intressen. Zoe behöver skyddas, och dessutom rättas upp lite. Kan Sam vara nyckeln? Vi rör oss från flådigt hus i London till lika flådigt ställe utanför Casablanca. Strax skits det i blå skåpet (but of course), kidnappers anfaller. Full fart. Sam får bekänna färg. Flykt och action. Gruvligt ekonomiskt falskspel på olika fronter. Vem gör vad? Och varför? Och hur många odds ges på att Sam och Zoe inte hittar varandra längs den rufflande resan? Inte speciellt höga kan jag säga.

Ja men detta var ju underhållande i tv-soffan. Klyschigt såklart, men ändå med det lilla engagemang som krävs för att jag ska investera intresse i den här Netflix-rullen. Rapace trular på, men känns som hon har koll på läget. Hon spelar väldigt bra med sina ögon! Uttrycken. Känslorna. Bra jobbat Noomi. En massa hel- och halvfigurer som figurerar in och ut ur handlingen. Falskspelare, skumrask och opålitliga typer. För att vara klyschor känns det ganska ovisst ganska länge. Det känns också som att det är tjejernas rulle. Regisserat av en tjej också, Vicky Jewson. Hon öser på med  ändå sevärd standardaction. Perfekt för en fredagskväll efter tacomyset.

 

Finns på Netflix.

Jan 23 2019

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

Okt 19 2018

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

Okt 5 2018

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Sep 19 2018

I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!

Aug 29 2018

Like Father (2018)

Såhär. Tussar du ihop favvo-Kristen Bell och gamle favvo Kelsey Grammer (Frasier kom tillbaka!!) i en lagom lökig Netflix-rulle om relationer och förlorad kontrakt som ska hittas igen….OCH du dessutom placerar duon på ett soligt kryssningsfartyg New York-Jamaica t/r…OCH slänger in lite lättsamt försök till komedi…..jo men då får du iaf mig till att titta. Är detta en bra film? Nja, snarare lättillgänglig, småputtrig och superklyschig. Fast på ett trivsamt sätt. Jag säger för typ en fredagskväll i tv-soffan när helgen känns sådär smarrigt i antågande. Bell är (som vanligt) solid i vad hon än tar sig för. Från bitchig till gullig på tre sekunder. Gamle Frasier-Kelsey håller fortfarande stilen! Jäklar vad han ser bra ut i skägg förresten! Fast han går och springer med fötterna utåt som värsta Chaplin-wannaben! (en gammal spaning som fanns med redan på Frasier-tiden).

Vid altaret övergivna bruden Rachel (Bell) får alltså med sig pappa Harry (Grammer) på bröllopsresan (resan är ju iaf betald)!! Knasig situation såklart, speciellt eftersom Harry övergav Rachel och familjen för lääänge sen. Varför dyker Harry upp nu? Vad har han för bagage som behöver vädras ut? Kan Harry påverka sin dotter att tagga ned och njuta av resan? Kan Rachel stå ut med Harry efter alla dessa år? Kommer filmen att sluta i dur och gullegull?
Lättsamt regisserat av Lauren Miller Rogen, jepp hon är gift med Seth Rogen…vilken såklart dyker upp i miniroll som påfrestande kanadensare på vift. Det här är såklart inget för den som kräver något matnyttigt att tugga på. Men det var kanske inte heller att vänta?

Tarvligt trivsamt. Vilket beror uteslutande på skådisarna.

 

Jun 5 2018

The Week Of (2018)

Alla hatar Adam Sandler.
Nej fel, inte alla. Inte jag. Den gapige gamängen har ”nåt” som går hem i stugan hos mig. Visst har snubben stått för ett par rejäla bottennapp, men överlag bjuder han allt som oftast upp till trivsamheter. Bla ligger han ju bakom en av sommarårstidens skönaste rullar; Grown Ups från 2010! Mumma. Den har liksom dagens alster gemensamma nämnare i Familjekärlek och Vänskap. Trots att ni belackare nu vägrar inse det. But that´s the fact. Här spelar Sandler den ganska fattige medelklassliraren Kenny vars dotter ska gifta sig med sonen till glidaren, stjärnkirurgen och asrika lyxfrassen Kirby (Chris Rock). Kenny envisas med att han ska stå för alla arrangemang, vistelse och fix inför bröllopet. Det blir den klassiska komedisträckan; missförstånd, slapstick, grova skämt och allmän gapighet från Sandler. Diverse pinsamma situationer ska tryckas in under nästan två timmar, vilket såklart är lite för långt här. Visst hade filmen inte blivit sämre om den kortats med en halvtimme. Sandler och Rock känner ju varandra bra, vilket märks i samspelet. Ett lövtunnt manus som inte bjuder på några nya grejer whatsoever, men ändå träffar lite smårätt i sina bästa stunder. Trivsamheten är rätt go mitt i all kaos och skrik. Allt nedplitat av Sandler själv, tillsammans med polaren och regissören Robert Smigel.

Det här är ju ännu en av Sandlers Netflix-produktioner, och liksom de andra har den förstås blivit utskälld till höger och vänster. Sådant är tydligen hans öde, den gode Sandler. Under tramsytan är det här dock en ganska snäll film om familjekärlek och att acceptera varandra. Fint värre. Toppat med lite smaklösheter som går att roas av. Kanske måste man vara Sandler-gillare för att förstå den tredje stjärnan. En hans mer ”familjigare” rullar, de som jag gillar bäst. Filmen i sig är en ok tvåa. Underhållning för stunden.