Mortal Engines (2018)

YA-rulle! Men hallå, var inte dealen med mig själv att jag skulle hålla mig borta från dem?! Jaja, så kan det gå. Bygger tydligen på bok. Peter Jackson skaffade rättigheterna och producerar. Lååångt in i framtiden (typ 3000+) är Jorden en rätt karg plats. Enorma städer på hjul (!) rullar runt. Det är lite som skepp på hav. En av de största städerna är gamla London, som mullrar fram likt en enorm best och sväljer småstäder i ett nafs. Här dyker mystiska Hester upp (rätt bra spelat av isländska Hera Hilmar). Hon har en agenda. Som inbegriper Londons chefsarkeolog Thaddeus Valentine (Hugo Weaving). Det blir rabalder, action, effekter och som vanligt lite trevande tonårskärlek när Hester möter unge Tom från London…som självklart faller för den mystiska nykomlingen.

Som en blandning av Mad Max, Waterworld (fast på land) och valfri steampunkrulle. Snyggt tillverkad, scenerna med rullande städer är maffiga, märks VAR stålarna plöjts ned.  MEN, det är ju så satans oengagerande! Låt vara att skådisarna gör sitt jobb precis som de ska, men man bryr sig ju icke en uns om händelseförloppet. Känner inget för, och med, karaktärerna. Det tar tre minuter att räkna ut att Weaving är filmens svin. Förutom rullande städer flygs det i luften också med diverse farkoster. Och anar jag inte en liten hyllning (?) till Cloud City ovanför gamla Bespin också?? Trots det blir det aldrig speciellt bra. Kliniskt snyggt mitt i kaoset måhända. Men icke så att jag rekommenderar.

The Silence (2019)

Netflix fortsätter att pumpa ut rullar med nya investerade stålars och ganska rejäla rollistor. Ibland blir det rätt gött..och ibland blir det kanske mellanmjölk. Här en rulle jag verkligen var lite pepp på. Trailern (ja, jag tillhör dom som icke har problem med dessa) såg ju fräsig ut. Lite lagom domedagsmörk sådär. Kanske en kombo av Bird Box och A Quiet Place? Börjar lovande. Ett gäng klantiga grottforskare på amerikanska östkusten ”öppnar” hittills okända ihåligheter och släpper ut tusentals flygande, blinda, ödlor-ish (som om flygödlorna i JP hade blivit speedigt zombiefierade…eller nåt). Varelserna har extrem superhörsel och tar snart över hela landet – kontinenten – världen. Katastrof. En familj tvingas fly från sitt hus (man undrar varför, borde ju vara säkrare inomhus) ut på vägarna. Attacker, villrådighet, konsten att vara tyst och det faktum att det ALLTID finns nån jävel i filmer av det här slaget som har en sjukdom och att därför medicin måste införskaffas.

Förutsättningen är ändå lovande. Bra jobb i rollistan också av stabile Stanley Tucci. Honom kan man alltid lita på. Här som familjefarsa. Miranda Otto gör det också bra som mamman. Unga Kiernan Shipka spelar dotter med driv. Den DÖVA dottern! Wtf??! Håhåjaja. Copypaste-effekten! Effekterna med de flygande äckelpäcken är rätt bra . Ändå känns storyn hafsig. Framstressad. På bekostnad av vissa detaljer och inslag, som blir störande istället. Slutet kommer plötsligt och man känner sig lite lurad på konfekten. Visa vägar i manus väljs bort, trots att det finns lovande alternativ. Är det en ripoff på spänningspillret A Quiet….? Ja, säger vissa. Trots att, enligt info på the internetz, den här storyn skapades innan biorullen. Utifrån en roman tydligen. Kanske finns det en fortsättning på den boken. Kanske man dock inte behöver en uppföljare på film.
Duger för slötitt i soffan efter tacosen. I övrigt inte så mycket att yvas över.

Io (2019)

Om Bird Box var ett bra exempel på när Netflix-dollars faktiskt fungerar…så är detta exemplet från andra sidan spektrat. Ibland alltså, undrar man ju hur folket på streamingjätten tänker när de ska fördela ut gracerna i olika produktioner. Vissa grejer borde helt enkelt inte slösas stålar på. Detta är ett sådant exempel. Tanken må vara god, grundförutsättningen med storyn må vara seriöst behjärtansvärd…men herregud i himlen så urbota trååååkigt detta är. Rena rama sömnpillret. Jag skojar inte! En sån här rulle går icke att titta på en fredagskväll i soffan…då är det kört direkt. Jag lovar, den som inte sover efter 45 minuter DÅ….

Jorden i framtiden är förgiftad. Luften går inte att andas (nästan). Alla på jordbollen har dragit till Jupters måne (av någon anledning just DEN planeten….var inte Mars ledigt?) Io, där människans nya framtid ska spånas fram. Kvar på jorden ensamma forskardottern Sam (Margaret Qually) som går i forskarfarsans fotspår och febrilt letar efter en lösning där vår jord ska börja ”rena” sin egen atmosfär. Jaja..gäsp. Segt som tuggummi i drivet, lågbudgeten (som det ändå är) lyser igenom. Hjälper inte ens att Anthony Mackie ställer upp i en biroll. Filmen vill inget ont…men den är så förbannat långsamt tråkig och händelsefattig så jag…just det…somnar. Svårmodig filmjävel helt enkelt, som aldrig fångar intresset. Nä tusan, nu har jag har sett den (till slut) så du slipper. Undvik.

 

Finns på Netflix (om nu nån mot förmodan…)

 

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

Autómata (2014)

Automata-PosterJahapp, dystopi, framtid med robotar….Zzzzzzzzz…hoppsan, sorry.
Okej, Antonio Banderas som sliten ”robotinspektör”…..Zzzzzzzzzzzzz…oj vad hände?

Kom igen nu, vi har ju maskiner som vill mer än vi programmerat dem till…Zzzzzzzzzzzzz...äh lägg av nu. Vi har ju Dylan McDermott här också, han…Zzzzzzzzzzzzz….*host, harkel*….OCH Melanie Griffith….Zzzzzzzzzzzzzz.…va var hon med…?

Spansk lirare bakom kameran som antagligen vill säga nåt med snygga bilder……Zzzzzzzzzzz….jo jag sa också att han kanske har sett för mycket på Blade Runner. Eller tänkte jag bara det…..när jag inte……Zzzzzzzzzzzzz…? Men vaddå, Banderas är ju en ganska trevlig typ ändå som skådis.
Ja och…..?

Herregud, vilken satans APTRÅKIG och INTETSÄGANDE film!
Kan man få de här minuterna i livet tillbaka på något sätt?
Nähä, inte det nä.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz……

automata_movie_4

…och så undrar ni varför JAG somnade…!!