The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

John Wick: Chapter 2 (2017)

Jäklar vad Keanu Reeves har vaknat till igen!
Ok, han har ju alltid funnits där, lite under radarn. Typ samma årgång som Tompa C, men ändå liite bakom i kulisserna sådär. Fel val av filmer? Fel val av manus överlag?

Kanske kommer nu Keanus Karriär 2.0? Tuffare och hårdare än någonsin!? Jag gillade första rullen. En simpel skjut-hämnar-rulle där badassen stöp som eländiga myggor en klibbig sommarkväll. John Wick gjorde processen kort. Det var fullt ös utan att stanna upp en endaste sekund. Dessutom var det jävligt snyggt! Serietidningsvåld i sin bästa form.

Och, nu är han tillbaka. Fast besluten om att äntligen få leva det där lugna livet han egentligen vill. Givetvis med en hund vid sin sida. Och givetvis efter att han i ett sorts brutalt Bond-intro-homage (?) återtagit sin bil från förra filmen…som nu hamnat hos ex-skurken Micke Nyqvists (film nr 1 alltså) bror Peter Stormare (!) Ännu en svensk som spelar skum ryss! Funkar! Eller också är det bara för att jag är svensk som jag tycker det.

However, ett par manussidor senare vill kriminell hot shot att Wick återbetalar en gammal skuld. Påtryckningsmedlet är minst sagt jobbigt för Wick. Han åtar sig detta sista (ha!) uppdrag, en liten lönnmördar-resa till Rom. Sen ska väl allt vara frid och fröjd. Eller? Joråsåatt.

Alltså, jag gillar den här världen som regissören och stuntmannen Chad Stahelski trollar fram. En värld där lönnmördare stryker omkring mitt ibland oss vanliga dödliga. Med sina olika hederskodex, sina safehouse (hotellen där inget gruff får förekomma), de oskrivna lagar som alla hitmen måste följa. Idag vill John Wick inget hellre än att lämna den världen en gång för alla, men för att göra det måste han ta i så han storknar när det gäller våldsamheter.

lika stentuff. ny hund.

Badassen faller som flugor och Wick rör sig som en stenhård mördarmaskin genom leden av motståndare. Bodycounten måste lätt överstiga förra filmen. Det slår mig att detta är uppbyggt som ett typiskt tv-spel-. Några cut-scenes instoppade här och där, för att sedan hjälten ska slå sig fram genom en bana för att ta sig till nästa nivå. Ganska löjligt egentligen, när man tänker på det från lite från-perspektiv sådär. MEN, satans underhållande. Filmen är minst lika bra som sin föregångare sett till underhållningsvärdet.
Keanu sviker icke! Efter Rom väntar showdown och uppgörelse hemma i New York. Full fart och sådär skönt gamla hederliga actionstunts där, inbillar jag mig iaf, inga större CGI-åthävor används. Lite old school-filmvåld! Tufft och fartig som tusan.

Förutom gamle Keanu ses idag Ruby Rose, Common och Laurence Fishburne i rollistan. Den sistnämnde betyder ju också att Reeves och han möts för första gången på film sedan Matrix-dagarna! Referenserna står givetvis som spön i backen i manuset! Kul! Ian McShane återvänder också. Liksom Bosch-favoriten Lance Reddick. Vi nostalgiker hinner också njuta några minuter av Franco Nero i Rom .

Andra delen av en planerad trilogi, och den levererar samma härliga adrenalinstinna bagatell- popcornskänsla som sin föregångare. Smutt! Superstabil lönnmördar-betygs-trea detta.
Nu väntar vi på del 3!

 

SoF-podden gillar också Keanus stenhårde fighter. Lyssna bara i avsnitt 93!

 

 

 

John Wick (2014)

Wick_posterJohn Wick (Keanu Reeves) är en snubbe du inte vill möta.
Står du ändå öga mot öga med denne man har du förmodligen satt din sista potatis och kommer att gå ett våldsamt öde till mötes.

Ändå har Wick en gång i tiden dragit sig ur alla hemskheter han varit inblandad i, som hitman utan fruktan och känd för att alltid genomföra sina blodiga jobb. När älskade hustrun dör i sjukdom återstår bara ett stort tomt hus och minnen. En nyanländ hundvalp tycks göra dagarna lite lättare dock…ända tills ett gäng badasses med svinige Iosef (Alfie Allen…yes Theon Greyjoy från GoT) i spetsen både snor Wick´s ascoola bil och dödar valpen! Gangsterfasoner!

Kanske inget annat att vänta från denne ryske (of course) maffiahuligan. Läget kompliceras också av att fadern Viggo (Michael Nyqvist) är Big Man i gangstervärlden och väl känner till Wicks rykte som samvetslös torped. Mordet på den oskyldiga valpen får det förstås att slå över hos Wick och Hämnaren inom honom vaknar.
Han tänker köra paybacktime crazy style! Rysk maffia eller inte!

Jaha, en stunds messy underhållningsvåld serietidningsaction-style är vad som bjuds. Om man tyckte att Denzel Washington körde hård hämnarstil häromsistens i The Equalizer är det inget mot vad Reeves pysslar med här! Full fart och fullt ös i actiongodisbutiken. Skurkarna dör döden på de mest våldsamma sätt och Wick kliver över lik som om han vore en angel of death. Vilken dåre! Att det är en fd stunt coordinator, Chad Stahelski, som står bakom dagens regi är inte svårt att lista ut. Manuset är kanske på sin höjd två A4-ark, Wicks hund blir dödad, han blir förbannad, the bad guys måste dö! Punkt! Allt krut läggs istället på de digra våldssekvenserna och den ihållande skottlossningen!

wick_pic1

helvete, vad förbannad han är!

Och kolla på Keanu dårå!
Länge sedan man liksom såg honom fara runt med sådan intensitet! Kan han möjligen ha tyckt detta var asroligt!? Att knäppa ryska torpeder till höger och vänster! I en rulle där 98 procent av handlingen består av vapen som avfyras, glassplitter, kulor, blod, tung musik (som gör sig otroligt snyggt till de olika actionbitarna!), filmvåld the raw style och synnerligen ansträngd dialog…kanske det är skönt att inte behöva vara så pretto och allvarlig?
John Wick menar dock dödligt allvar med sin agenda. Bossen Viggo vet det och försöker ligga ett steg före genom att lägga ut ett kontrakt på Wick. Något som hitmannen Marcus (Willem Dafoe) lockas av…för att inte nämna den dödligt snygga ”Ms Perkins” (Adrianne Palicki).

I sina bästa stunder påminner dagens våldsamheter om de ytliga snabba actionrullar som producerades på 90-talet, typ The Replacement Killers. Jag har inga problem med den larviga intrigen. Reeves skönt hårdföre hämnare visar ingen nåd whatsoever och ibland vill man bara ha såna snubbar till kvällskaffet! Våldsamma och stenhårda bagateller som blir en joyride för ögat. Det är naturligtvis blaha-blaha rent storymässigt, men ibland blir ju det också små pärlor!
Är det Micke Nyqvist´s förbannelse att hela tiden få spela skurks i Hollywood? Troligen. Men de checkarna är också sköna slantar! Om längtan efter prettodjup och allvar blir för stor får han väl åka hem och ta en roll hos Kay Pollack!

Snabbt, stenhårt och synnerligen våldsamt. Bra skit för stunden.
Sen går vi vidare i vardagen.

Idag kollar även en av vapendragarna i filmträsket, Henke, in Keanus galna våldsfest! Hur många blodiga kulor delar han ut som belöning!?

47 Ronin (2013)

47_roninEn rulle som många verkar skälla på. Eller dissa som riktigt diskvatten.
Har lite svårt att förstå varför.

Ok, du får kanske en Keanu Reeves som gör en dag på jobbet lagom lojt sådär. Men å andra sidan får man också lite japansk gammelhistoria med samurajer, fanatiska hederskodex och hela fadderullan. Vi får lömska feodalherrar och en japansk häxa med dödligt snygga looks, ganska fräsiga CGI-effekter….OKEJ..inte makalöst bra,,,men underhållande.

Keanu är bastarden, oäktingen, den utfryste. Grabben som naturligtvis ändå är med och räddar äran, hedern, rättvisan…ja hela dagen… när finalen är genomfightad. Det handlar förstås om herrelösa samurajer, Ronins, som måste lära sig att samarbete är bästa formen när gamla oförätter ska hämnas. Klyschigt och ganska mycket standardformulär 1A. Men vaddå, det kunde ha blitt bra mycket sämre resultat. Även om alla, ALLA, japanare snackar engelska. Men sånt kan man ta om upplevelsen i övrigt känns behaglig.

Jag skäms inte för att jag tyckte den här var helt ok. Till och med lite…bra. Belönar med svag trea.

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Enhanced by Zemanta

återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Point Break (1991)

Vissa gamla alster håller för tusen omtittar, vissa för en vart femte år och vissa går liksom bara att se en enda gång.

När det gäller filmer från slutet 80- början 90-talet är det lite luddigt om hur man bör förhålla sig. Låt vara att mycket filmer producerades vid denna tidpunkt (precis som alla andra år) men den stora digitala filmteknikrevolutionen var väl ännu ett par år bort, så ännu vilade den största delen av en films framgång på storyn och att skådisarna inte gjorde bort sig helt. (för man kan ju faktiskt idag väva in en rätt crappy film i ett snyggt yttre på ett annat sätt än man kunde då.)

Dagens återtitt spänner ögonen i en film som jag faktiskt bara sett en gång förut, då när den kom. Den har alltid legat lite avlägset i minnet som en möjlig kandidat till omtitt men det var först under vintern som tanke blev verklighet när en reaback erbjöd titeln bland hundratals andra, och nu är den också avspelad i min dvd.

Det är Kalifornien, sol, vågor och surfing. Och bankrån. Utfört med snygg precision och (hittills) utan skjutande med tillhörande offer. Naturligtvis är detta tilltag något som retar FBI till vansinne. Unge nye agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) sätts på fallet, får gammelagenten och  rutinerat sluge Pappas (Gary Busey) som ”mentor” och sidekick. Pappas misstänker sedan länge att gärningsmännen torde stå att finna i surfarsamhället längs stränderna och får med sig Utah på den udda teorin. Utah går undercover, lär sig surfa, stöter på snygga tjejen och vips trasslar han in sig in något som kan bli ytterst besvärligt att komma ifrån. De coolaste surfarna leds av den karismatiske Bodi (Patrick Swayze), potentiell bankrånare och förbannat trevlig som person. Utah får nu gå en vansklig balansgång för att hålla isär sina känslor och samhörighet med the surferdudes och sin plikt mot FBI.

Regisserande Kathryn Bigelow har helt klart tajming för snygga miljöer, effektivt berättande och förmågan att väva in lojalitetsdrama mitt i allt. Keanu Reeves på uppgång i karriären har fått en tacksam roll som passar honom perfekt. Samma gäller Patrick Swayze som redan här var uppe i smöret ordentligt, rollen som den filosofiske Bodi är rätt gjuten och genererade säkerligen inte en mindre beundrarskara. Ramstoryn broderar snyggt ut sig med de obligatoriska hållpunkterna i manus och det allvarsamma behandlar lojalitet, utanförskap och samhörighet.

Det blir dock aldrig taffligt eller löjligt, istället bra driv i action och replikskiften som löper utan större irritation. Lori Petty (vart har hon tagit vägen!?!) är Johnnys romantiska intresse med attityd och utsatt för hans motvilliga dubbelspel. Roligaste och bästa insatsen står ändå Busey för som räven Pappas, Busey tycks alltid ha fascinerat som en sorts gossen ruda fast ändå med solklara talanger som skådespelare. Här blir han nästan en skön mysfarbror med hårda nävar och det är inte utan att man saknar honom i dagens moderna produktioner.

Point Break har inte alls åldrats så fruktansvärt mycket som vissa andra filmer från den här tiden. Storyn känns fortfarande aktuell och Bigelow har öga för snygga scenkompositioner. Alla skådisar levererar, liksom fotot och musiken. En lagom upp-pumpad thrillerhistoria med det tacksamma temat good guy vs. bad guy snyggt inlindat i skön Kaliforniensol och moraliska tveksamheter.

“If you want the ultimate, you’ve got to be willing to pay the ultimate price. It’s not tragic to die doing what you love.”