återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta

After Earth (2013)

Det KAN inte vara M. Night Shyamalan´s fel. Det FÅR inte vara Shyamalan´s fel. Jag vill ju så gärna att snubben ska få en hit igen.

Men det är sannerligen märkligt. Från att ha levererat sådana snitsiga pärlor som twistade Sjätte Sinnet, obehagliga Signs och gravt underskattade The Village, har det liksom bara gått rakt åt skogen för denne tjomme. Varför? Och varför i h-e väljer han att teama upp sig med en Will Smith som på äldre dar verkar ha drabbats av totalhybris och försöker grunda företaget FilmFamiljen AB i Hollywood!!?

Alltså, nånstans finns det ju ändå en sorts förutsättning här i denna märkliga historia…; en sedan länge övergiven jord, evolutionen som tagit sin egen väg, en oväntad kraschlandning. Det kunde ha blivit något av det. Faktiskt. Och Shyamalan har en blick för vissa grejer, det hävdar jag fortfarande. Vissa scenlösningar är snygga och tekniskt top notch (ok, andra inte…). Men precis allt faller dessvärre blytungt med Jaden Smith i frontlinjen som filmens bärande faktor. Noll karisma, noll pondus och till synes noll talang. Och så Will Smith själv som trodde han var skitsmart att ta birollen, sitta i ett rymdskeppsvrak och leka James Earl Jones med rösten. Herregud. Vad har hänt med karln!? Elaka (sanna?) rykten säger också att Shyamalan bara fick bestämma hur kameror och tekniken skulle sättas i scenerna, personregin till grabben Smith tog farsan hand om själv. Och det märks. Maken till familjetrams och floskler har väl sällan skådats på länge.

Far och son kraschar således på den mänskoöde jordbollen i en svår framtid. Far är sårad och sonen måste ge sig ut på hajk för att hitta en nödsändare i den delen av rymdskeppet som kraschade på annan plats. Precis samma del som också innehöll ett cgi-skapat rymdmonster som nu är på rymmen på den nygamla planeten. Joråsåatt. Nu ska veke sonen också passa på att bli en man för att duga i bistra pappas ögon. Häpp.

Det är illa. Tråkigt illa. Storyn blir blahablaha där man ständigt irriterar sig på Jaden för att han känns så fel, på Will för att han tror sig vara större än de flesta i den här soppan och så skamlöst sätter grabben i fokus. Kunde ingen ha klivit fram till familjen Smiths trailer on location och sagt att ”sorry grabben, du håller inte måttet…!”?? Nähä, skulle inte tro det. Smith är just alldeles för stor maktfaktor i filmfabriken för att man uppenbarligen ska våga utmana.

Junior önskade plötsligt att pappa inte bestämde så mycket

Och så regissören själv då. I så stort behov av framgång att han hoppar på vad som helst? Ja kanske. Tyvärr ännu en dikeskörning, och det blir såklart Shyamalan som fått bära hundhuvudet. Smith behåller sin status på A-listan och lär inte sakna anbud i framtiden. Jag vill inte att Shyamalan (jvligt långt namn att skriva det där!) ska förpassas ned i träsket där ingen har roligt längre. Kom igen nu Night! Hitta nåt bra att lägga fokus på, jag tror på dig fortfarande. Och Will förihelvete: var är gamängen från Hancock, MIB eller Wild Wild West!!!?

After Earth hade någon procents förutsättning att faktiskt kunna bli nåt.
Det försvann i samma sekund som klanen Smith bestämde sig för att göra projektet till sin egen lilla familjesammankomst. Apskit är vad det blev av det.

The Karate Kid (2010)

Ibland är det minsann lite skönt när ens förutfattade meningar och åsikter kommer på skam och det blir en annorlunda vändning på den berömda steken.

Som när man får för sig att göra en modern variant på gamla 80-talspärlan Karate Kid.
Jag menar, hur vågar man!? Mr Miaygi, bonsaiträd, ”wax on wax off” och Ralph Macchios sävliga gångstil är inget man leker med eller försöker sig på att förvanska bara sådär. Eller?

Desto roligare faktum då när man, om ”man” nu är  Will Smith och är snorrik, kan kasta upp ett antal miljoner och verkligen se till att det blir något vettigt av det hela. För det blir det. Trots att Smith´s unge telning Jaden har trimmats i huvudrollen som unge Dre, vilken med sin mamma flyttar från gamla hederliga Detroit till mystiska och främmande Peking. Dre känner sig förstås utanför, möjligen kan den nya bekantskapen med söta Meiying väga upp lite, men snart har han hamnat i onåd hos de lokala tuffa grabbsen som inte försitter en chans att göra livet surt för honom.

Lösningen på problemet heter Mr Han, en fastighetsskötare med oändligt mycket mer färdigheter på sina strängar och snart ligger Dre i hårdträning hos Mr  Han inför det förestående mästerskapet i kung fu (inte karate, trots att man alltså behållit titeln). På köpet får han givetvis också lära sig ett och annat om vett och etikett.

Alla som kan sin Karate Kid-histora hör ju här att man vårdar originalhistorien ganska ömt ändå och väver in den på passande ställen i den annars helt nya storylinen. Ett smart, och vackert, drag är att förlägga hela handlingen till Kina. På köpet bjuds vi därför förföriska bilder över det kinesiska landskapet komplett med mur och det känns också som att storyn med detta grepp får en egen identitet att bygga på.

När det gäller skådespelandet känns unge Jaden Smith i nio fall av tio som en kandidat i klassen ”lillgammalt irriterande kändisbarn” (och tidigare insatser på filmduken har inte direkt gjort något för att förändra den åsikten) men plötsligt gör sig knatten perfekt i rollen som Dre, lagom charmig och med tajming för när osäkerheten att vara en barn i ett främmande land ska lyftas fram. Speciellt märks det i scenerna ihop med ikonen Jackie Chan, som axlar rollen som Mr Han med återhållen pondus, och som bonus dessutom faktiskt visar att han kan skådespela också förutom att hoppa runt som en duracellkanin.

Filmen fungerar som bäst i de stillsamma scenerna, i dialogen och samspelet mellan Smith och Chan där de lyckas avhandla det mesta om livets gåtor. Givetvis läggs tonvikten också på de mer fysiska övningarna, och noterbart är att filmens fightscener är rätt råa och våldsamma. Dock utan att bli smaklösa. Wills Smith´s inblandning som medproducent märks möjligen av att filmen andas en sorts Smith-humor med ett par synnerligen underhållande scener/repliker som lite känga åt originalet från förr. Regisserande norrmannen (!) Harald Zwart har god hand med såväl det visuella, drivet och den allvarsamma biten på vägen fram till den stora tävlingsfinalen.

The Karate Kid i uppdaterad version är snygg, underhållande och riktigt rolig. Faktiskt en värdig ny version och med en egen charm. Det går såklart inte att undvika de värsta klyschorna men filmen har ett hjärta och känslor som räcker en bra bit in över mållinjen.
Och…en upphottad variant på den gamla ”tranan” som inte går av för hackor!

”Your focus needs more focus”