Etikettarkiv: Scott Derrickson

Maj 9 2017

Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Mar 30 2016

Sinister 2 (2015)

sinister2_posterNej, se detta funkade inte alls.
Lika bra och obehaglig som originalet var….lika slapp och totalt förutsägbar är den här.
Snacka om kontraster.

Största felet är såklart ett för jäkla svagt manus.
En soppa på en spik. Knappt det faktiskt. Det känns som om filmmakarna fått anstränga sig över alla gränser för att få till ett manus…och att de då valde det minst usla.
Vilket inte säger så mycket här.

Den namnlöse polisen (James Ransone) från förra filmen dyker upp igen. Numera dock ex-polis och uppenbarligen besatt av händelserna från originalet. Den här gången korsas hans väg av en ensamstående mamma (Shannyn Sossamon) med två pojkar på en ödslig gård ute på den amerikanska landsbygden. Javisst ja…plus den envise demonen Bughuul förstås. Och ett gäng kids på rymmen från Sjätte Sinnet. Och en gammal filmprojektor i källaren med obskyra rasslande smalfilmer.
Hej och hå. Nye regimannen Ciarán Foy öser på med alla klyschiga element han kan, som taget ur en instruktionsbok från rysarskolan. Eller kanske man ska skylla på manusets upphovsman, som är just regissören från första rullen; Scott Derrickson…?

sinister-2-1

som vanligt har man ingen koll på vad som händer bakom ryggen

Inget nytt under solen, inga fräsiga annorlunda grepp. Mer en tröttsam och ansträngd hittepåstund som bara verkar tillverkad för att få en chans att stapla lite rysarklyschor. Späckad med jump-scener som man kan se en mil i förväg och på tok för mycket ologiska fallgropar. Så pass många att det liksom inte går att bortse från dem, hur mycket man än vill. Originalet hade en sorts underbart otäck…aura..av ovisshet hela tiden. Här känns allt utstakat fram till den synnerligen blahaiga finalen.

Nog för att jag inte väntat mig några stordåd…men att den skulle vara SÅ dålig….illa.
Och varför är det för lite Bughuul och för mycket kids?

Dikeskörning.

 

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.

Mar 10 2014

återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta
Dec 21 2012

Sinister (2012)

Helvete också.
Hur dum får man vara? Sitta här dagarna innan julhögtiden och tror att man kan varva ned. Känna att man har koll på de förestående festligheterna, och därför kan unna sig lite god underhållning.

Tjenare. Istället får man genomlida nästan två timmar av ovisshet, otålighet och framför allt OBEHAG. Så in i h-e. Samtidigt som man i sitt stilla sinne undrar hur dagens huvudperson, författaren Ellison Oswalt´s, fru har kunnat gå med på de här rent ut sagt för jävligt skumma omständigheterna…! Ellison (en lysande Ethan Hawke) behöver desperat en framgång i sitt yrke som ”dokumentär-författare” med specialitet på verkliga och rent bestialiska, ofta olösta, mord. Nu är ju frågan om han inte helt har tappat allt omdöme…här flyttas det in i samma kåk där just ett hemskt mord på en familj, där dock yngsta dottern fortfarande saknas, begåtts! Hur smart är det då!?

Inte alls naturligtvis, och snart får sig den gode dekisförfattaren mer än bara inspiration i sinnet. Och naturligtvis hittas skumma super-8 filmer på en vind! Och naturligtvis kan inte Ellison hålla sig från att titta på dem och märker strax att de ju inte direkt innehåller de vanligaste upplevelserna man brukar hitta på gamla smalfilmer…

Det är konstigt, det är ruggigt och jag sitter faktiskt på helspänn genom hela filmen. För samtidigt är det smart gåtfullt också, man vill ju så gärna att mysterierna som hopar sig ska mynna ut i klarheter och avslut. Så mycket positiv anda är dock inte att hoppas på här. Tvärtom. Hela historien andas ondska och besvärligheter och snart kan man inte riktigt avgöra om det handlar om rent fysiskt terroriserande the good old style…eller något ännu värre.

Regissören till verket, Scott Derrickson, har hittat ett perfekt driv i manuset som hela tiden kastar små smulor åt åskådaren för att hålla peppet igång. Det är mörker, skuggor och naturligtvis sedvanlig olustig musik. Några chockscener behövs knappast, men naturligtvis fyller Derrickson ändå på med ett par väl genomtänkta sekvenser, vilket mycket väl kan föranleda kalsippbyte om man inte är beredd!

”hmm..kanske lite kvarglömd hemmaporr man kan glo på…?”

Och åh vad jag gillar att Ethan Hawke tagit sig an den här rollen. Också en favvo i min bok. Han är i bild nästan hela speltiden och klarar det med bravur om ni frågar mig. Ska man inte hitta något att klanka ned på då? Njaee..det enda som kanske man kan fråga sig är hur logiskt det är att frun Tracy (Juliet Rylance) verkligen inte har koll på vad det är för hus hon är i begrepp att flytta in i…?!

Sinister behöver inte så mycket mer förklaring. Den bör istället ses och upplevas. En jäkligt effektfull historia, rätt enkel egentligen men satan så obehaglig. Små detaljer och ett par eländiga jumpscares. Snyggt koncept och jag lyfter på min imaginära gubbkeps. En av årets bättre upplevelser på film. Länge sedan man blev så omruskad.