Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star