Crazy Heart (2009)

Nå, det var väl på tiden att jag lyckades förpassa den här filmen från ”att-se-högen” och in i dvd-spelaren en gång för alla. Lovord och omdömen har haglat, men även en och annan tveksammare röst har faktiskt uppdagats här och där. Jag tror jag lägger mig lite mitt emellan sådär.

Naturligtvis äger Jeff Bridges den här filmen. Som den avdankade, men ändå synnerligen populäre, countrytomten Bad Blake stilar han upp ett porträtt som mer än väl berättigade honom till den gyllene gubben och branschens hyllningar. Blake harvar runt sydvästra USA på sin enmansturné, stannar till i småhålor, spelar på bowlinghak och mindre syltor. Han har en trogen skara gamla nostalgiska fans och ger dem precis vad de vill ha, och när han inte uppträder lullar han omkring rätt påstruken mest hela tiden. Blake blir en symbol för alla gamla föredettingar som har svårt att släppa det enda de egentligen kan göra. De vars stjärna sedan länge har dalat.

Mötet med reportern Jean (Maggie Gyllenhaal) förändrar hans liv på många olika sätt, och innan filmen är slut hinner han uppleva både solsken och regn om man säger så. Bridges jovialiske figur känns ofta som en udda blandning av Nick Nolte när han var som sluskigast och Kris Kristofferson (vilket var min spontana tanke under filmens första minuter…och vilket jag roat också sett att en del andra tyckare uttryckt…), och grejen är att Bridges gör det hela så naturligt att det känns som om Bad Blake är på riktigt. Miljön är rejält country & western-land och allt är precis som det ska vara i en historia som den här.

Eftersom allt är ganska stillsamt och melankoliskt tenderar också filmen att fastna lite i segträsket. Speltiden på runt 1.50 känns i slutänden som en bra bit över två timmar, och i det här fallet är inte det att betrakta som något positivt. Dock, det kantrar aldrig över och visst vill man veta hur det ska gå för den gamle kufen. Runt Bridges samlas en namnkunnig birollslista med Gyllenhaal, Robert Duvall i en mindre roll och så Colin Farrell som den yngre och mer framgångsrike Tommy Sweet vars stjärna lyser för fullt. Scenerna mellan Farrell och Blake är finstämda där den yngres ödmjukhet mot sin äldre mentor lyser igenom, och som får Blake att smälta en aning fast han gärna vill ge sken av bitterhet och avundssjuka.

Stort plus inhöstar filmen också för de snygga musikaliska inslagen, och trots att jag inte är något countryfan direkt har jag vett att uppskatta lite bra toner även i den genren. Lite kul också att både Farrell och Bridges tar hand om sjungandet alldeles själva.

Crazy Heart är en stunds vemodighet i det mindre formatet. En trasig figur som har sina bästa dagar bakom sig, men ger publiken vad den vill ha varje kväll, ofta på bekostnad av sin egen hälsa. En slumpartat möte förändrar hans liv för en stund, men visar också att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jeff Bridges ÄR sin figur och spelar naturligtvis skjortan av alla andra. Han är är helt enkelt en person som det inte går att tycka illa om. Sevärd men inte himlastormande som upplevelse.

3 kommentarer på “Crazy Heart (2009)

  1. Av någon anledning och trots din lite ljumma text är jag ändå rätt sugen på den här. Kan ha att göra med herr Bridges, jag har nog fortfarande inte hämtat mig från Fisher King.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.