Etikettarkiv: Robert Duvall

Maj 12 2015

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Maj 6 2015

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?

skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner” från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom även ”Earthquake” och rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak”. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget ”Titanic” på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact” (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012”! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murriga ”Knowing” också från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.

Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Feb 24 2015

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Okt 24 2012

Tema Western: Open Range (2003)

Kalla mig en hopplös romantiker men återigen;  det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast. Men det visste ni ju redan.

Som här.
Jag brukar ju också gasta om att gamängen, och en av westerngenrens mer använda moderna stjärnnamn, Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag där den ibland underskattade, ibland hybrisansatte, skådespelaren är ett exempel på att även han kan styra och ställa till det bättre då han ska in och leka regissör. Som i dagens temabidrag. Här tillåter sig Costner faktiskt att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

blytungt i rollistan

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

lite mogen kärlek hinns också med

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt. På fotot och westernfaktorn finns naturligtvis heller inget att klaga på.

”Som vanligt” när det gäller färgstarka och engagerande storys från the old west bygger dagens manus på en romanförlaga och klockar in på 139 underhållande minuter. För övrigt den kortaste (!) av de hittills (hösten 2012) 4 filmer som Costner varit med och  regisserat.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste, kanske i par med Unforgiven, som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa i god beprövad stil. En genuin upplevelse.

Aug 16 2012

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.

Feb 18 2011

Crazy Heart (2009)

Nå, det var väl på tiden att jag lyckades förpassa den här filmen från ”att-se-högen” och in i dvd-spelaren en gång för alla. Lovord och omdömen har haglat, men även en och annan tveksammare röst har faktiskt uppdagats här och där. Jag tror jag lägger mig lite mitt emellan sådär.

Naturligtvis äger Jeff Bridges den här filmen. Som den avdankade, men ändå synnerligen populäre, countrytomten Bad Blake stilar han upp ett porträtt som mer än väl berättigade honom till den gyllene gubben och branschens hyllningar. Blake harvar runt sydvästra USA på sin enmansturné, stannar till i småhålor, spelar på bowlinghak och mindre syltor. Han har en trogen skara gamla nostalgiska fans och ger dem precis vad de vill ha, och när han inte uppträder lullar han omkring rätt påstruken mest hela tiden. Blake blir en symbol för alla gamla föredettingar som har svårt att släppa det enda de egentligen kan göra. De vars stjärna sedan länge har dalat.

Mötet med reportern Jean (Maggie Gyllenhaal) förändrar hans liv på många olika sätt, och innan filmen är slut hinner han uppleva både solsken och regn om man säger så. Bridges jovialiske figur känns ofta som en udda blandning av Nick Nolte när han var som sluskigast och Kris Kristofferson (vilket var min spontana tanke under filmens första minuter…och vilket jag roat också sett att en del andra tyckare uttryckt…), och grejen är att Bridges gör det hela så naturligt att det känns som om Bad Blake är på riktigt. Miljön är rejält country & western-land och allt är precis som det ska vara i en historia som den här.

Eftersom allt är ganska stillsamt och melankoliskt tenderar också filmen att fastna lite i segträsket. Speltiden på runt 1.50 känns i slutänden som en bra bit över två timmar, och i det här fallet är inte det att betrakta som något positivt. Dock, det kantrar aldrig över och visst vill man veta hur det ska gå för den gamle kufen. Runt Bridges samlas en namnkunnig birollslista med Gyllenhaal, Robert Duvall i en mindre roll och så Colin Farrell som den yngre och mer framgångsrike Tommy Sweet vars stjärna lyser för fullt. Scenerna mellan Farrell och Blake är finstämda där den yngres ödmjukhet mot sin äldre mentor lyser igenom, och som får Blake att smälta en aning fast han gärna vill ge sken av bitterhet och avundssjuka.

Stort plus inhöstar filmen också för de snygga musikaliska inslagen, och trots att jag inte är något countryfan direkt har jag vett att uppskatta lite bra toner även i den genren. Lite kul också att både Farrell och Bridges tar hand om sjungandet alldeles själva.

Crazy Heart är en stunds vemodighet i det mindre formatet. En trasig figur som har sina bästa dagar bakom sig, men ger publiken vad den vill ha varje kväll, ofta på bekostnad av sin egen hälsa. En slumpartat möte förändrar hans liv för en stund, men visar också att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jeff Bridges ÄR sin figur och spelar naturligtvis skjortan av alla andra. Han är är helt enkelt en person som det inte går att tycka illa om. Sevärd men inte himlastormande som upplevelse.

Aug 6 2010

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4

Dec 12 2009

Borta bäst, hemma värst (2008)

Brad och Kate har en idiotsäker plan. För att slippa träffa sina (enligt dem själva) knasiga familjemedlemmar låtsas de alltid volontärarbeta utomlands när det drar ihop sig till jultider. Egentligen åker de bara på sköna badsemestrar och håller sig undan lagom lång tid tills högtiden är över.

Oväntat oväder över hemstaden San Fransisco ställer plötsligt till det när alla flyg ställs in, vilket väl inte hade varit någon jättegrej om det nu inte hade varit så att Brad och Kate plötsligt befinner sig i nyheternas livesändning på tv med solhatt på och badboll under armen på väg till Fiji…

Lagom glada i hågen får de nu ta till den inte helt åtråvärda plan B och genomföra besök hos de olika släktingarna, fyra besök på en och samma dag eftersom bådas föräldrar är skilda sedan länge. En ny utmaning för våra unga tu, som plötsligt också måste konfronteras med insikten om att de kanske inte känner varandra så bra som de trodde.

Ytterligare en julfilm som inte lägger ned hela sin själ i historien, utan mer satsar krutet på utförandet. Och visst, rollistan lovar gott. Här har vi namn som Robert Duvall, Mary Steenburgen, Sissy Spacek och Jon Voight i mindre men tunga roller som föräldrar till Brad och Kate. De här gamla veteranerna vet hur att spela sina biroller på bästa sätt och är perfekta motpoler till varandra. Filmens motorer är ju dock Brad och Kate som ganska behagligt gestaltas av Vince Vaughn och Reese Witherspoon, de matchar varandra så där lagom kärleksfullt och sockersött som bara par på film kan. När det väl börjar kärva i maskineriet har de innan lagt en sådan trivsam grund, att jag har lite svårt att känna med dem fullhjärtat. Det känns liksom inte riktigt trovärdigt.

”paket!?! skulle vi köpa paket..!??!”

Hur som helst är detta en julfilm enligt Hollywoods alla uppställda regler. Ytterligare en komedi om våndan av att umgås med knasiga föräldrar och jobbiga syskon, fast man naturligtvis ändå ska komma till insikten om att familjen är viktigast trots allt, och att vid jultid förlåter man allt och alla. Sötsliskigt såklart, men man behöver inte köpa det för att ha trevligt med den här filmen. Vince Vaughn står för de flesta av filmens sköna skämt och dräpande kommentarer vilket han gör bra. Reese Witherspoon är jag lite svag för, så hon kommer nästan undan med vad som helst, även om hon här är helt ok.

Borta bäst, hemma värst spinner vidare på de outtalade starka banden till Familjen som ska finnas. En simpel story, uppdelad i lite olika segment där var och ett av dem är försedd med uttänkta roligheter och lite slapstickhumor. I slutet är det meningen att filmen ska bli lite allvarlig för en minut, men då har man redan hånskrattat så mycket  åt de olika vedermödorna att det är lite svårt att ta tillbaka historien till det seriösa. En helt ok film med julen som tema är det dock, och som gör sig väl i ett litet julrace. Passar bra till pepparkakorna och mjölken.

Julfaktor: Medelhög. Ingen snö eller tomtar. Dock granar och blink-blink och julmusik. Dessutom ett julspel på min ära! Låt vara med ett ganska udda huvudrollspar…