Etikettarkiv: Roland Emmerich

Mar 20 2018

Geostorm (2017)

Javisst, jag erkänner. Jag dras mot den här typen av filmer som flugor mot en sommaräng en stekhetdag när kossorna är produktiva. Men det visste ni ju redan. När Hollywood trycker in stålars men väljer att ändå hålla tillbaka på den där sista qualitychecken i manus. Det som istället får ses som en stunds åktur på det där tivolit som kanske inte har det bästa underhållet. Men vaddå, det finns väl plats för det också. Om humöret är det rätta också förstås. Och kom ihåg, film är ju bara film. Inte så allvarligt.

Roland Emmerichs gamle vapendragare Dean Devlin, mest inblandad i manus- och producentroller, begår långfilmsdebut som regissör. Självklart med en story som känns så galen…att man liksom bara måste dra på smilbanden. Iaf jag. I en inte alltför avlägsen framtid har människan lärt sig kontrollera vädret med hjälp av ett gäng satelliter på ett pärlband runt jorden. Inga mera väderkatastrofer här inte. Tills en satellit går bananas och orsakar mayhem. Vad händer? Och varför? Är det en tillfällighet? Hahahaha, take your guess! In med killen hela dan, Gerard Butler. Här som vildhjärnan Jake, mannen bakom skapelsen med vädersatelliterna. En godhjärtad snubbe såklart. Upp i rymden med honom för att kolla läget. På jorden upptäcker samtidigt hans bror Max  (Jim Sturgess) att allt inte står rätt till i maktens korridorer i Washington där han jobbar. Kan det till och med vara så att the Pres själv, Andy Garcia, är inblandad?!

Ojojoj, vilken åktur det här blir. Perfekt som kanonmat för alla som verkligen avskyr rullar gjorda enligt ett beprövat koncept där storyn icke behöver ha något som helst djup, bara det smäller och ser coolt ut. Vilket det väl ändå gör större delen här. Vissa CGI-sekvenser har svår dataspelsvarning. Andra gör jobbet. Vi får raffel i rymden, bland satelliter och rymdskrot. Svek och dubbelspel. Action nere på jorden när Max ständigt hamnar i skottlinjen i sin jakt på den konspiratoriska sanningen. Tuffa Secret Service-agenten Sarah (Abbie Cornish) drar också sitt strå till stacken.
Ja ok, det här är såklart som en rinnande glass den där varma sommardagen. Du fyller struten med smaker du gillar, sen börjar den rinna och det gäller att äta upp snabbt…och en stund senare har du glömt vilka smaker du åt av. Men det var ganska gott under tiden. Precis som här. Rätt rackig story berättas på rätt underhållande sätt. Jag hade sannerligen inga större förväntningar, men kom på mig själv med att sitta och småle åt galenskaperna. Ibland behövs sådant här. För att uppväga det som är värt att komma ihåg.

Serietidningsäventyr som underhåller ganska gött ändå. OM….du kan koppla bort logik och förnuft.
Jag friar hellre än fäller idag. Och vem kan motstå en överspelande Ed Harris?? Jag bara frågar.

Jul 8 2016

Independence Day: Resurgence (2016)

independence_day_resurgenceFråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

independence_day2

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!

Jul 7 2016

Sommarklubben: Independence Day (1996)

independence_day_ver320 år sen nu den mullrade in över världen.
Och dessutom sprängde större delen av världens mest kända byggnader (läs; amerikanska) åt skogen.

Badass aliens. Gammalt beprövat recept. Funkar alltid. Funkade då. Funkar nu. Rykten säger att det var Bill Clintons favoritrulle. Kan det stämma?
En återtitt är alltid vansklig. Man vet ändå inte riktigt om de där minnena man haft, känslan som man tror sig komma ihåg…ska finnas där.

Här behövs dock ingen oro. Är man vän av Hollywoodblockbusters tillverkade enligt bästa receptet, finns här bara anledning att trivas igen. Katatsrofgurun Roland Emmerich låter den synnerligen fantasifulla storyn rulla på i makligt tempo, glömmer inte att hoppa mellan de olika sidostorysarna på ett snyggt och lättillgängligt sätt. Bra fart i actionsekvenserna fortfarande..även om en del bakprojektioner ser galet lökiga ut såhär anno 2016. Det är bombastiskt, överdådigt, extra-allt i katastrofscenerna. Emmerich sparar inte på kruttunnorna när han mosar Vita Huset eller spränger Empire State Building till flisor. Som sig bör i en blockbuster.

Och det funkar ju, när det är så underhållande berättat. Bill Pullman håller sitt ostiga tal, Jeff Goldblum är sådär skönt datanördig som hjältarna var på 90-talet, Will Smith kör kaxighet i kombo med den opolerade charm som ändå tagit honom uppåt i karriären. Och så Randy Quaid. Filmens comic relief. Funkar.

ID4 är såklart en av de stora popcornrullarna från Hollywood. Den har sin rättmätiga plats där på toppen nånstans. Sommarkänslan är total. Berättardrivet är både listigt och medryckande. Aningens nött av tidens tand kanske..men ändå en hejdundrande föreställning som får mig att dra på smilbanden i tv-soffan.

 

summer-movie-fun-logo

Maj 6 2015

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?

skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner” från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom även ”Earthquake” och rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak”. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget ”Titanic” på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact” (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012”! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murriga ”Knowing” också från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.

Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Nov 13 2013

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

Aug 27 2013

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Dec 11 2012

The Day After Tomorrow (2004)

I verkliga livet kom vintern 2012 snabbt och brutalt, och plötsligt var till och med hela södra Sverige insnöat.
Går månne allt i cykler? Efter något år med mild vinter i större delen av södra landet, kan nu det rådande tillståndet i riket (12-12-11) möjligen på nytt föra tankarna till vintersäsongen bara för ett par år sedan då vi hade något mest påminde om istid light från november till slutet av april.

Riktigt så illa som i dagens Flmr-betraktelse ska det väl inte behöva gå dock. Och absolut inte lika snabbt. Kanske var det möjligen det rådande klimatet…eller ett snyggt reapris på stormarknaden, men vips så inföll lusten att återuppleva denna rigorösa besvärlighetsrulle igen. Och som vanligt när det gäller att försätta bla New York i elände är det Roland Emmerich´s signum som står bakom händelserna.

Och ännu mer som vanligt är det överdrivet med värsta overdriven (hmm..lät ju nästan lite kul det där…) vilket gör att då får man väl liksom bara ta att vetenskapliga och realistiska fakta åsidosätts en aning (typ!). Även om Emmerich må ha haft en liiiten vision om att göra ett miljöstatement, är det till syvende och sist underhållning the good old style som gäller från Hollywoodfabriken. För visst är det på något bisarrt sätt ändå mumma att på film se det envisa New York sväljas av en snöstorm som förmodligen aldrig kommer att beskådas i levande livet. Att medelst top-notch-effekter visuellt skåda den fasansfulla kylan som på en sekund förfryser livet ur en levande varelse och dess lungor. Det handlar alltså om paybacktime från vädrets makter. Oroande rapporter talar om att störningar i klimatet kommer att orsaka en smärre istid. Och det rätt så mycket snabbare än man någonsin kunnat förutse. Ja faktiskt redan runt 50 minuter efter att filmen startat!

Må vara att NASA hånskrattat åt filmens ickerealism, att tidsförloppet för en liknande katastrof i verkligheten inte på långa vägar är så kort som i dagens berättelse. Kan man koka soppa på en spik kan man väl göra lite iskall spänningsaction på teoretiska möjligheter/risker! Och får man dessutom chansen att mangla både Los Angeles med tornados och The Big Apple med isande snöstorm är väl det bara lite åskådarbonus. Eller!?

Lex Emmerich: gatunivå, bilar, människor…annalkande katastrof..

Emmerich kör rutinerat på i sin patenterade mall där vi får följa ett antal personer på olika ställen. I spetsen för dagens upplevelser hittar vi klimatforskaren Jack, och den här gången är det stabile Dennis Quaid som får vara hjälte hos regissören. Förutom att vara den som ”upptäcker” den kommande katastrofen måste han också ge järnet rent fysiskt för att hitta tonårssonen Sam (Jake Gyllenhaal) som är på skolutflykt till….taadaa…New York! Familjeband och Force Majeure som ska samsas i berättelsen. Visst serru. Vräk också in ett antal dugliga birollsskådisar såsom Ian Holm, Sela Ward, Kenneth Welsh, Jay O. Sanders mfl så blir det väl bra på den fronten också. Det finns något litet för alla här. I brist på djupare personregi låter också Emmerich specialeffektsavdelningen jobba lika hårt som vanligt. Snyggt blev det naturligtvis, precis som sig bör alltså.

The Day After Tomorrow är en stabil produkt från den tyske bombastiske filmmakaren. Inga aliens och ingen total undergång av jorden den här gången. Mer ett synnerligt besvärligt läge som uppstår med lite filmfusk och friheter i logiken. Småspännande och underhållande trots sitt dystra budskap, med sedvanliga hjältar som får skina lite.

Jun 28 2012

Sommarklubben: Stargate (1994)

Rejält fantasifullt där regi-Roland Emmerich bränner på ordentligt med upplevelsekrutet, och bara man duckar tillräckligt mycket för logikens tillkortakommanden så är det både frejdigt och lite småspännande mest hela tiden.

En mystisk portliknande skapelse funnen i Egypten för lääänge sedan visar plötsligt upp möjliga transportmöjligheter ut i universum när lagom nördige James Spader lallar in och knäcker symbolgåtor som militärens superexperter går bet på. Kan porten möjligen leda till en annan värld? Och vad finns där? Ett beväpnat resesällskap under ledning av buttergöken Kurt Russell skickas iväg tillsammans med Spader och vips blir det äventyr i het ökensand under strålande sol och i en pyramid misstänkt lik de gamla stadiga i just Egypten. Inte kan väl de ha någon koppling…eller…?

För att vara en 90-talare håller den här matinérullen sig i ganska fin form, med tillhörande bombastisk musik och godhjärtade hjältar old school som styr upp missförhållandena i den nya tillvaron. Emmerich och manuskollegan Dean Devlin har koll på äventyrsnerven och vad som gäller i galenskaper av den här sorten. Som ”uppvärmningsfilm” inför spektaklet Independence Day två år senare fyllde den sin funktion finfint. Den efterföljande tv-serien lockade mig dock inte alls.

Stargate är popcorn med lagom smörsmak, bjuder på lite mjäkiga, men helt ok, effekter och directors cut-versionen slänger in ett par extra förlängda/borttagna scener och ytterligare lite mer grafiskt underhållningsvåld…vilket möjligen gör filmen aningens för lång i slutänden. En högst trevlig nostalgitripp ut bland stjärnorna är det dock.
Exotiskt äventyr i sommarnatten.

Mar 14 2012

10,000 BC (2008)

Någon sorts cred måste man kanske ändå ge Roland Emmerich. När han tar i så gör han det rejält. Inga kompromisser, bara fläska på med överdådigheter modell XL. Lite som vanligt alltså.

Här har han nog dock banne mig tillverkat sitt sämsta alster någonsin. En fantasi som går utanför även den mest toleranta ramen. Och ändå är det en sirligt sliskigt enkel historia…som vävs in i en uppblåst visuell storslagenhet som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Ibland känns det som skämtfilm, ibland som dödligt allvar. Förmodligen vill Emmerich att det ska vara superduperallvar med spänning hela tiden.

Men det går ju absolut icke. En sällsynt stel och pinne-i-röven-hjälte får sitt hjärtas dam bortrövad av slavjägare och en räddningsexpedition måste företas. Vi befinner oss, som titeln avslöjar, rätt mycket i mänsklighetens barndom varför det här med att färdas över längre sträckor inte riktigt gått hem hos våra locals. Nya vidder och horisonter väntar alltså hjältesällskapet.

Emmerich håller det dock larvigt enkelt, man träffar på nya stammar, nya otrevliga bekantskaper från djurriket och till slut upptäcker man dessutom en förlorad civilisation…typ! Ja du läste rätt. Emmerich drar in en rak höger som på straff och slänger på oss spekulationer om en svunnen människoras som pysslade med både det ena och det andra. Främst lite pre-pyramidbyggande bara sådär på något som kanske är tänkt att vara Gizaplatån…

digitala dilemman

Svulstigheten blir så galet enorm att man bara kan skratta åt det.
Andra grejer att skratta åt, och reta sig på, är att dialogen framförs på filmisk engelska (fast andra folkslag minsann gurglar runt på okända tungomål…inget Kampen om Elden här inte…), alla huvudpersoners bländvita tänder i kontrast till skitiga ansikten och dreadlocks som uppenbarligen ska symbolisera exotismen hos hjältarna.

10 000 BC är förskräckligt tom och tam för att vara ett Emmerichalster. Som om han i ett svagt ögonblick försöker sig på att vara lite seriöst dramaintresserad för en kortare stund. Skådespeleriet går i baklås direkt men uselheten filas ned något av snygga masscener mot slutet och fräsiga Mammuteffekter. Som filmäventyr ytterst tveksamt och det blir ett gnälligt njaaääää..…

Sep 2 2011

Godzilla (1998)

Man kan ha många åsikter om Roland Emmerich‘ sätt att göra film. Helt klart är i alla fall att mannen inte har diskretion som sitt varumärke.

Istället verkar han på regelbunden basis ha kontakt med Michael Bay för att de ska kunna sporra varandra till nya galna idéer om hur man spränger och förstör allra bäst och dyrast. Speciellt stora amerikanska städer som i granna effektscener får på skallen ordentligt i bästa widescreenformat.

Den samlade expertisen var dock inte nådiga mot Emmerich här. Japanerna var rent skogstokiga och kände sig förolämpade. Här tog man en nationalikon som hottades upp alldeles för mycket, och dessutom fick inte ens besten härja i Japan!

Den nya filmen förtäljer således historien om Kaos vs Staden som aldrig sover, och vad som händer när ett stycke gigantiskt monster bokstavligt en regnig förmiddag hoppar upp ur vattnet i New Yorks hamn och använder Manhattan som sitt eget lilla Lustiga Huset. Som vanligt finns här utpekade huvudpersoner och hjältar. Matthew Broderick är en av dem i rollen som forskare med huvud på skaft. Hank Azaria är en annan, nyhetsfotograf och vitsig vildhjärna. Det finns mellanchefer,  militärer och annat löst folk och naturligtvis… den söta kvinnan! Plus då Godzilla själv i praktfull cgi-framställning som inte går att klaga nämnvärt på.

Trots allmänt gnissel från filmälskare tycks många bortse från att Emmerich skapelse faktiskt drog in sin beskärda del av dollars på biograferna. Runt 130 dollarmiljoner gick kalaset på att tillverka och intäkterna till dags dato ligger faktiskt på drygt det dubbla, så nog ville folk och fä uppenbarligen se New York få pisk ordentligt. Storyn må vara dumtunn, men det går att luta sig mot rätt ok effekter och lite skönt placerad humor på utvalda ställen, och som omtagsfilm känns det inte som att hoppa i helt galen tunna. Jean Reno må vara alldeles för kvalificerad för den här sortens soppa, men nog kan karln avlossa en och annan rolig kommentar som undercoverfransos mitt i röran.

Godzilla i modern tappning blev inte alls den succé filmbolaget hade hoppats på och vidare tankar på uppföljare lades uppenbarligen snabbt i frysen. Dock, det smäller, låter och exploderar enligt den tunna manusmallens praxis. Att syna historien närmare i sömmarna går naturligtvis inte för sig. Istället får man nöja sig med att konstatera att filmen gör vad den ska för de moderna biopalatsens högtalaranläggningar. Sedan får japanerna tycka vad de vill.

”Oh! Oh you gotta be kidding me man, we’re in his mouth! We’re IN HIS MOUTH!”

Apr 9 2010

2012 (2009)

Mycket siffror där uppe i rubrikraden. År 2012 är året då jorden kommer att gå under. Allt enligt den ständigt refererade gamla flummiga Maya-kalendern. När så den moderna katastroffilmens fader, Roland Emmerich (Independence Day), kände att det var dags igen för att göra en ny popcornfilm med extra mycket, så valde han helt sonika att spinna vidare på denna teori om vårt klots undergång. Och vips, efter lite patenterad Emmerich-handpåläggning så har vi här stråkar, plastiga känslor, knyckiga rollkaraktärer och framför allt effekter. I massor.

Emmerich lär ha sagt att detta ska vara hans sista mastodontfilm om hemskheter som drabbar mänskligheten, och varför inte då ta i så det knakar? För det gör han verkligen. Den minimala backstoryn klaras snabbt av för att kasta oss tittare in i effekterna förlovade tillvaro. Ung forskare upptäcker att allt inte står rätt till med jordens temperatur och varnar. Myndigheter börjar med hemlighetsmakeri för att stå rustade inför de hemskheter som komma skall. En frånskild pappa (John Cusack) kastas bokstavligen in i händelsernas centrum och får ta hand om både sitt ex, hennes nye boyfriend och sina barn, på flykt undan de hotande naturkrafterna.
Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Filmen följer exakt standardmallen för hur handlingen ska vara, vilka som ska utföra de modiga hjältedåden och vilka som ska dö.

Men det är förbaskat läckert. Jorden har väl aldrig gått under på ett snyggare sätt. Eller som någon skrev på nätet, det är undergång med extra allt. För det är det verkligen. Emmerich hamrar på med jordbävningar, eldstormar, lava, översvämningar och hela registret. Skådisarna med Cusack i spetsen förpassas till bakgrunden när specialeffekterna vill ha plats i finrummet och visa upp sig.
Och eftersom det är så förbannat snyggt gjort så är det helt ok. Övriga bredvid Cusack som flyr för livet är bla Amanda Peet (The whole ten yards), Oliver Platt (De tre musketörerna), Thandie Newton (MI:2) och Woody Harrelson (Zombieland) i helt galen störtskön liten biroll!

2012 är Hollywood både från sin bästa och sliskigaste sida. Det är mycket, det är högljutt, det är noll hjärna och logik.
Men det är satans underhållande och väldigt kul att se på.

Betyget: 3/5