Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om han gått igång på tjugo liter adrenalin.
Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.
Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.
Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.
Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)
”There’s no small jobs – just small people.”
Mycket siffror där uppe i rubrikraden. År 2012 är året då jorden kommer att gå under. Allt enligt den ständigt refererade gamla flummiga Maya-kalendern. När så den moderna katastroffilmens fader, Roland Emmerich (Independence Day), kände att det var dags igen för att göra en ny popcornfilm med extra mycket, så valde han helt sonika att spinna vidare på denna teori om vårt klots undergång. Och vips, efter lite patenterad Emmerich-handpåläggning så har vi här stråkar, plastiga känslor, knyckiga rollkaraktärer och framför allt effekter. I massor.
Flmr - Om film och serier. Mest. 