Känns som att våren 2014 hamnat otroligt mycket om svensk film på bloggen. Har jag någonsin sett så mycket svensk film på så kort tid? Nu kanske det ändå är på sin plats att klargöra en sak: jag hatar INTE svensk film. Jag har bara väldigt svårt för svensk film. Som beror på många olika orsaker. Men jag är å andra sidan alltid beredd att ge vårt lands filmarv en chans. Såklart!

Här börjar det galet dramatiskt! Så pass att det faktiskt får mig att sitta stel som en pinne och hålla andan under några minuter! Kanske det beror på att man känner igen nervositeten, osäkerheten hos de inblandade? Inte så att något liknande hände mig, men miljön och den förestående händelsen.

Nåväl, här har vi alltså Erika (Alicia Vikander) som inte kan återhämta sig känslomässigt efter inledningens traumatiska händelser. Sliter på förhållandet med sambon Oskar (Simon J. Berger) förstås. Kanske lösningen kan vara att delta i en samtalsgrupp bestående av diverse olika kufar ur samhällets märkliga vrår och hörn? Fram till hit en ganska intressant öppning på rullen och här blir det plötsligt lite Gökboet-vibbar när sällskapet drar igång sina livsberättelser och hemfaller åt ofrivillig komik. Märk väl, detta inte sagt i nån negativ mening.

Snart inser Erika att det vore skönt att ta semester från sig själv och den grymma verkligheten, får med sig de andra kufarna med en synnerligen välspelande Daniel Dencik som torre Rikard i spetsen. Sällskapet checkar helt sonika in sig på diverse hotell och tycks ”leka” konferens där de möter sina problem och tillkortakommanden med gemensamma hejarop. Erika verkar dock inte riktigt vara med på tåget. Ännu. Jag har ingen som helst relation till dagens regissör och manusförfattare, Lisa Langseth. Rätt snart börjar jag också fundera på vad hon vill med sin berättelse? Egentligen? Alltså, jag fattar ju såklart att det handlar om att kanske förlåta sig själv, hitta sig själv under sitt skal. Våga återvända till en fungerande vardag, vara stark i att faca sina hinder. Allt det där känns ganska logisk och rätt självklart…men det blir också satans enformigt och rätt trist efter ett tag. Oväntade och märkliga scener tycks med ens staplas på varandra, bara för att de kan. Som att vindar från Danmark och en viss von Trier plötsligt blåser in med stormvarning. Ja, jag tycker det. Det blir som Idioterna-light nästan. Vissa scener känns nästan rippade från den danske demonregissörens värld, och jag känner…inget.

melankoli i sin svenskaste form

Dessvärre zonar jag ut ju längre filmen rullar på, och kan inte med den bästa vilja känna något för de stackars satarna som hänger runt Erika. De blir som karikatyrer och klyschor på valfria knäppskallar ur verkligheten. Den där rätt charmiga vibben från Gökboet i början…känns plötsligt avlägset långt borta. Nä, det här blev inte en matig upplevelse. Jag skiter i hur det ska gå för dem. När vissa scener går upp i klimax och jag antagligen förväntas känna något…blir det bara pajigt. Gör manuset för stor grej av gruppen? Blir det för mycket allvar och drama bakom allt? Nu låter ju iof Langseth sina figurer vara högst ovanliga i en omgivning där du förväntas hålla dig inom vissa ramar…men det räcker liksom inte. Det når inte fram till mig. Jag känner inget. Nada. Vilket jag gjorde i början. Stora plus MÅSTE dock delas ut till Alicia Vikander i huvudrollen som Erika. Bra skådespel och återhållsamheten blandad med ångesten känns stundtals äkta. Beröm-betyg också till Dencik som den udda Rikard. Dencik har ändå en sorts naturlighet mitt i denna konstlade story.

Hotell funkar inte alls hos mig. Slår inte an några strängar. Jag varken lider med (jo kanske Erika lite) eller föraktar de märkliga huvudfigurerna. Och det värsta är att jag vet inte heller riktigt hur jag skulle vilja ha haft storyn serverad. Överlag, trots sin allvarsamma ton och obehagliga inledning, en rätt seg och trist historia.
Precis. Så känns det.