Invincible (2006)

Amrisarna gillar sina sportdramer. Helst based on a true story. Och inte mig emot, är det något Hollywood kan så är det just det. Fast nu kan ju Sverige också, med Borg!

Idag historien om Vince Papale, fd lärarvikarie som knäcker extra som bartender i ruffiga södra Philadelphia. Året är 1976 och det är allmänt deppigt. Lågkonjunktur i staden, strejker och arbetslöshet. I arbetarstadsdelarna i södra Philly är det extra tufft. Papale måste dessutom hantera motgången när hans fru lämnar honom med orden ”du kommer ändå aldrig att bli något i livet”. Aj! MEN, smack on! Hon ska strax få se! I staden huserar det en gång så stolta amerikanska NFL-fotbollslaget Philadelphia Eagles. Just nu, i mitten på 70-talet, ordentligt på dekis. Fansen suckar och svär och hånar. Ny tränare införskaffas och ett av hans första, udda, drag blir att införa open tryouts, där vem som helst kan testa lyckan och kanske få ett kontrakt med klubben. Mest i reklamsyfte för laget, men kanske också med förhoppning om att hitta en okänd talang. Och viss finns han! I Papale, som ju dessutom är ett hängivet diehard-fan av Eagles. Vänner övertalar honom såklart till att testa….och vips klarar han första cutten! Ska han lyckas ta sig ända in i laget?? Vad tror du??

Jajamensan, inga som helst nya dörrar i storyn att öppna här. Som vanligt framstår det mesta som en sorts påhittad saga där allt tycks falla på plats ju länge filmen rullar på. Men lite snokande på internetzet ger faktiskt att producenterna varit verkligheten trogen. Det mesta som händer Vince i filmen, hände på riktigt. Vi får en riktigt stabil Mark Wahlberg i huvudrollen. Här innan han pumpat upp sig till de värsta popcornsrullarna. Marky Mark kan spela lugn som som en filbunke på ett synnerligen trivsamt sätt. Funkis här. Förutom de obligatoriska sportscenerna från träningar och matcher, blir det vardagsdrama från hemkvarteren. Elisabeth Banks är hans eventuella framtida kärleksintresse, Greg Kinnear tar rollen som den nye tränaren med lite udda idéer. Men kanske han ser nåt i den tystlåtne Vince trots allt. Förvänta dig inga himlastormande ögonblick. Mer sådana där snygga sportsekvenser som vet vilka strängar att spela på. Hur kackiga storys än manusnissarna trollar fram i sportfilmer….så är själva sportsekvenserna alltid apsnygga. Liksom de är här. Återigen; amerikansk fotboll ÄR bland det tacksammaste att återge på film.

Inget nytt under solen, men trivsam värme i magen.

Annonser

#rysligaoktober: Big Bad Wolf (2006)

Klart som korvspad att man måste slänga in en varulvare i det årliga minitemat. Det är ju sen gammalt. Det jobbiga är bara att varulvsfilmer icke har något bra trackrecord. Av någon anledning tycks det vara förbannat svårt att få till kalasfilmer om denne hårige best. Att hitta en bra rulle i den här genren är lika sällsynt som att jag skulle njuta av en svensk film. Damn.

Och, man blir inte gladare av det här.
Lovande början annars. Nördig yngling snor nyckeln till styvpappans stuga för att bjuda in (och imponera på) kaxiga skolkamrater. Synd bara att stugan ligger avsides och det är fullmåne när de kommer fram. Rullen spiller ingen tid, här slafsas det på direkt med galna attacker som plockar kidsen en efter en..utom nörden och hans hemliga kärleksintresse förstås. Ok, så långt funkis…eller? Nja, det tar kanske 8 minuter..sen inser man vilket hopkok detta är. Dagens varulv ser ut som en snubbe i en gorilladräkt..med konstigt huvud. Yaak! Dessutom pratar (!) monsterulven, och drar sig inte ens för att leverera taskiga oneliners innan han mördar! WTF?!? Så kan vi ju inte ha det! Vilken soppa! Storyn är hjälplös knasig, de överlevande tar sig hem igen..och väl där börjar nörden misstänka att det är hans elaka styvpappa som knäcker extra som varulv på nätterna! Ojojoj…

Alltså, det borde vara förbjudet i lag att misshandla en sådant fint monster som varulven på det här sättet. Spöstraff! Eller en vettig manusförfattare. Eller kanske ett par rejäla miljoner i budgetkassan. Det här är en rulle som antagligen hade sin största kostnad när nån fick ansvaret att köpa gorillamaskeraddräkten och sen pimpa den till varulvslookalike….the horror bara i det.
Skådisarna är bortom all uselhet och det hela blir till slut lite pinsamt. OCH hur i herrans namn gamle David Naughton från En Amerikansk Varulv i London kunde tacka ja till en liten cameo är fan ofattbart. Ja, jag fattar ju kopplingen till varulv och att nån tyckte att det vore kul grej…men..hallå!

Vissa filmer är så dåliga att de blir underhållande.
Vissa filmer är så dåliga att man blir förbannad.
Det här blir en konstig mix. Vissa scener GÅR att skratta åt, men för det mesta blir man bara förbannad. Att det ska vara så svårt att få till en vettig rulle om Varisen.

Aldrig att en rulle som den här skulle få ett högre betyg än en halvrutten pumpa.

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Sommarklubben: Firewall (2006)

firewall_ver2En sorts twistad homeinvasion-rulle från det där trygga och föga överraskande mittenskiktet i Hollywoods manuspåse. Därmed inte sagt att det inte är underhållande i all sin ytlighet.

Gamle räven Harrison Ford har fru och två barn i snygg villa samt ett smutt jobb som it-säkerhetschef på Stora Banken. Ford har koll på alla trix och lurigheter som diverse cyberbovar kan tänkas ta sig till såhär under 00-talets första år.

Dock är han icke beredd när hotet kommer via kidnappad och gisslantagen familj hemma i villan. Nu måste Ford göra som brittiske badasset Paul Bettany med anhang vill, annars vankas det olycka. Och vad han vill är att Ford via lite datatrixande ska sno x antal miljoner från banken och köra in på skurk-kontot.
Jaja, det ÄR förutsägbart och ett rejält spelande med diverse klyschor i manuset. Icke desto mindre är det ganska trivsam underhållning en sommarkväll när regnet (tillfälligt) smattrar mot mitt fönster. Man behöver liksom inte vara orolig för att filmen ska ta några konstiga vägar. Trängd mot väggen blir Ford såklart en fiffig liten enmansarmé som börjar klura på hur han ska kunna outsmarta den kaxige och självsäkre Bettany. Tur också att gubben Ford har en driftig och modig fruga i form av Virginia Madsen som håller ihop det hemma.

Okejade den som klart underhållande när jag såg den första gången, och det finns ingen anledning att ändra den uppfattningen efter den här återtitten. Hade det inte varit Ford i trångmål, hade det varit Michael Douglas. Då vet ni vilken sorts film det här är.
Stabil sak som gör jobbet utan att överraska.

Hackerjobb i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

When a Stranger Calls (2006)

Galet klassiskt upplägg i dagens rulle?
The mother of all gamla rysare?
Barnvakten och telefonsamtalen.

Idag en nyinspelning på gammal kultförklarad (nästan?) originalrulle. Här upphottad version där unga Jill Johnson(!) (Camilla Belle) ”måste straffas” för att hon använt mobiltelefonen på tok för mycket. Telefonräkningen har blivit åt skogen för hög enligt pappa Johnson (och minsann är det inte ”agent Coulson” som flimrar förbi där!). Utegångsförbud på kvällarna, ingen tillgång till bil och plikten att tjäna ihop cash till att hjälpa till med räkningen.

Som att sitta barnvakt ute obygden hos paret Mandrakis till exempel. Vilka bor i värsta lyxvillan mitt ute i…ingenstans.
Pappa Johnson skjutsar Jill och manar henne samtidigt att höra av sig under kvällen om hon känner sig orolig över nåt. Taskigt läge dessutom, alla kompisarna på skön friluftsfest! Bara att bita i det sura äpplet.

Och vad kan hända, tänker Jill?
Ensam, nästan, i ett stort glassigt hus, barnen som sover. Bara att låta timmarna gå och inkassera cashen. Eller?
Of course not!!!

Så här pass in i rullen har man som tittare redan fått ”avnjuta” en synnerligen illavarslande prolog, och strax är Jills tillvaro på gång att få sig en rejäl åktur.
Regissören Simon West (Expendables 2) serverar en rätt salongsanständig version av den gamla rysligheten från sent 70-tal. Här är det som bäst under första halvtimmen då en rejält obehaglig stämning ändå målas upp. Den avlägsna villan och den lite hotfulla naturen runtom gör förstås sitt till. Som vanligt går att anmärka på knäppa, ologiska, val som Jill gör. Samtidigt gör inte Belle bort sig i huvudrollen. Vek, orolig men ändå troget stabil när det hettar till i handlingen.
För att det ska just hetta till på ett eller annat sätt…det kan man ju vara ganska säker på.
Det handlar egentligen bara om under vilka former.

så mycket som det rings i rullen….är det konstigt att kidsen inte vaknar av alla signaler!

Sparsam cast, inte helt fel i sammanhanget, och ett par små trevare till att lura oss uppåt väggarna. Är man van filmgloare är det dock förstås inga problem att förutse handlingen. Vänner av Sons of Anarchy får dessutom tillfälle att dra på smilbanden lite.

Well well, inte det bästa i genren. Men inte det sämsta heller.
Ni som törstar efter gore får leta nån annanstans. West vill satsa sina bucks på skuggor, mörker och olycksbådande stämning. Vilket han alltså lyckas bäst med INNAN det hela brakar loss på allvar.

Sen blir det mest standardformulär 1A i ryslighetsavdelningen.

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Flmr vs Filmåret 2006!

Dags för 2006.2006
Ett år som känns lite svagt, om man ser till andra årslistor. Här fanns inte sådär jättemycket att välja på när det skulle summeras.
Ett mellanår? NEJ, kommer vissa att hävda och visa på skillnaden.

Har jag sett för lite film från det här året?

Hursomhelst, nu är det som det är och då hittas allt från jönsiga flabbkomedier, en avdankad boxare, historiska återberättelser…till en fransos som smög in på listan.
Plus två kvinnliga starka regissörer. Trevligt!

Här kommer 2006:

***********************

10. Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby

talladega

Ojoj! Skojfilm av det flabbigare slaget. Kan en sådan verkligen ta sig in på en topp-10!? Japp, här skrattar man nästan hela tiden.
Jäklars alltså vad jag skrattade! Fast man måste nog tycka om Will Ferrell….jättemycket!

 

 9. Rocky Balboa

rocky

Finfin avslutning (?) på sagan om filmens mest kände boxare. Stallone lyckas med bedriften att återskapa första filmens charm, drama och avsluta med en realistisk fight. Allvarlig ton genom hela rullen. Trodde man inte i mitten på 80-talet…om man säger så.

 

8. Marie Antoinette

marie

Sofia Coppola visar stor konst i den här filmbakelsen med färger, musik och ett härligt bildspråk. Men också en tragisk historia.
Sin tids rockstjärnor? Kirsten Dunst mycket bra.

 

7. The Prestige

prestige

Det här var året då trollkarlsrullarna gick en match. Den här vinner på sin cast, Christopher Nolans (som vanligt) luriga intriger och en olycksbådande stämning som håller genom hela rullen. Mystiskt och spännande värre.

 

6. Stranger Than Fiction

strangerthan

ÄNTLIGEN fick Will Ferrell visa att han kan vara allvarlig också! Det är klart, liiite humor blev det ju såklart! En lyckad kombo.
Och Maggie Gyllenhaal!

 

5. The Last King of Scotland

the last king

Forest Whitaker ÄGER som dåren Idi Amin! Så fick han en Oscarsgubbe också.

 

4. Berätta inte för någon

berätta inte

Jag läste boken ett par år innan filmen kom. Det gjorde inget. Spänningen! Dramat! Franskt från sin bästa sida.

 

3. Red Road

red

Dyster. Glåmig. Oviss. Man vet direkt att det inte handlar om trevliga grejer här…men man kan inte sluta titta.
Sorglig film. Men bra. Mycket bra av regissören Andrea Arnold.


2. Casino Royale

casino

Bond tog tillbaka Bond!

 

1. Children of Men

children

Alfonso Cuaròn´s makalöst bra version av en dyster framtid där barn är bristvara. Livsfilosofi och oro.
En rulle som stannar i sinnet bra länge efter att man sett den.

 


övrigt: 

Bubblare: Blood Diamond, Departed

Skitvarning utfärdad
: Silent Hill (totalt misslyckad filmversion av spelet. Urtråkig!)

Note: Varför inga länkar på filmerna #1 #6 och #7!? Svaret: jag har otroligt nog INTE skrivit någon recension om dem ännu här på Flmr!!!

*********

Som vanligt kollar du in vad övriga delar av filmbloggsgänget tyckte om det aktuella året här nedan!

 

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

tema: Rocky Balboa (2006)

It aint over til it´s over.
Som taglinen säger. 16 år efter Rocky V fick Stallone ÄNTLIGEN till det sista kapitlet om sin boxarhjälte.

Det som skulle varit slutet 1990 tilltalade aldrig Stallone riktigt. Enligt uppgift kände han direkt att han ville göra ännu en film. Ett sista kapitel. Ett mer ”riktigt” avslut, den sista pusselbiten för att arkivera den ikoniske filmfiguren. Föregångarens svaga insats i biljettkassorna fick dock filmbolag och producenter att dra åt sig öronen lite. Figuren Rocky verkade ju vara historia, en osäker investering.
Men, kanske var det som ett tack för lång och trogen tjänst, till slut fick Stallone ändå grönt ljus för sin sista berättelse om boxaren med det stora hjärtat.

När vi nu möter Rocky har åren satt sina spår.
Han är sliten och härjad. Bor kvar i Philadelphia där han äger en liten kvartersrestaurang.
Adrian, hans älskade, är borta i sviterna från cancer sedan ett par år. Kvar finns bara Rocky, den trötte Paulie (Burt Young) och Rockys nu vuxne son Rocky Jr (Milo Ventimiglia). Där förhållandet mellan Rocky och Paulie är lika grundmurat i hatkärlek som vanligt, är det värre med grabben. Rocky Jr jobbar hårt på att frigöra sig från sin nostalgiske pappas stora skugga som verkar kastas över honom vart han än vistas. Vilket i sin tur fått relationen mellan far och son att bli av det mer ansträngda slaget.

Rocky själv ser uppenbarligen inget större fel i att leva i nostalgin och dra gamla skrönor från förr för den som vill höra. Främst besökare på hans restaurang. Saknaden efter Adrian är också smärtsam vilket får Rocky att nästan dagligen vistas vid hennes grav.

Det är en oerhört nedtonad och stillsam Rocky som Stallone presenterar i denna epilog. En man som verkar ha försonats med sitt öde och….kanske ändå INTE. Saknaden efter försvunna tider finns där och lurar under ytan. Kan det till och med vara så att gamle Rocky rentav längtar tillbaka till boxningsringen en sista gång? Ödet, och Stallones manus, ger vår hjälte chansen igen…när regerande boxningschampen Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) blir förbannad över att i en datorbaserad jämförelse mellan honom och Rocky… får The Italion Stallion de flesta rösterna! Att Dixon dessutom har ett buttert och ganska vrångt sätt mot media och fans kan möjligen också spela in. Smarta affärsmän ser nu chansen till sköna pluringar om ett mästarmöte mellan Dixon och Balboa kan bli verklighet! Dessutom kan Dixon också få chansen att bättra på sitt rykte en aning.

Vad skulle då den gamle champen Balboa få ut av det här pr-tricket?
Jo, mer än man kan tro visar det sig! Rocky har aldrig lämnat boxningen helt i tanken (”I still got the beast inside me…”), och har precis innan han får erbjudandet om matchen mot Dixon börjat fundera på små lokala matcher…för att hålla ”demonen” i schack? Och kan han överhuvudtaget få licens igen att börja boxas? Gamle gubben!

I filmens värld är allt möjligt såklart, och speciellt när Stallone vill ta farväl av sin figur på bästa sätt. Dessutom låter han Rocky hitta tillbaka till gamla kvarter, av en slump återuppta bekantskapen med Marie…en av kidsen från Rockys skamfilade kvarter. Marie (Geraldine Hughes) är nu vuxen och ensamstående med en tonårsson. Rocky lever upp en aning när hans goda hjärta får hjälpa till att ta hand om Marie och hennes grabb….och mura på en ny vänskap. Fyller de tomrummet efter Adrian och Rocky Jr…?

Efter Rockys alla möjliga äventyr i ringen under de 30 år som gått mellan första och sista filmen, kan jag inte låta bli att älska Stallone för att han närmar sig berättelsen på helt rätt sätt. Det blir oerhört low key, figurerna får gott om tid i scenerna, och framför allt låter Stallone Rocky göra det här till sitt avslut med allt och alla. Även Mickey och Apollo. Stallone verkar ha återvänt till -76 års sätt att göra rullen…och lyckats.

Återigen är det bästa som händer, det som händer UTANFÖR ringen.
Det handlar på nåt sätt om Rockys bokslut. Att säga adjö till den värld som kommit att älska honom så galet och villkorslöst. Mycket fint att Stallone en sista gång låter Paulie följa med på resan, både som kamrat på äldre dar…och också vid ringside såklart. Naturligtvis är det lite sorgligt att Adrian inte får vara med Rocky på hans sista utmaning, men å andra sidan inbjuder det till ett par oerhört fina scener vid hennes gravsten. Och kanske ett smart drag i manuset för att ytterligare grunda de kärlekskänslor vi bara måste ha för den här gamle boxarlegenden vid det här laget.

Stallone avslutar i fin stil som vanligt med att fixa både manus och regi själv.
Så att allt blir precis som han vill ha det.Vad den lågmälda filmen faktiskt lyckas med i all sin nostalgi då och då, är att ta hela Rocky-sagan till EXAKT den tidpunkt där du som tittare också kan känna att det verkligen är ett värdigt sätt att ta avsked av en karaktär. Utan att det på något sätt behöver kännas pajigt..eller sorgligt besvärligt. Mer som ett fint och trevligt avsked.

Finalen går naturligtvis i boxningens tecken! But of course! Som att Stallone ändå ville lämna en sista liten fin karamell till oss! Även här verkar han tänkt om, borta är det svulstiga och vräkigt flashiga. Stallone och produktionen hyrde sonika in sig på Mandalay Resort and Casino i Las Vegas efter en riktig PPV-match som tv-kanalen HBO arrangerade (vilket också gjorde att hela fighten är tv-style-filmad) och utnyttjade den riktiga publiken. Borta är också den overkliga boxningen med fantasifulla rundpallar och teaterboxning av fläskigaste märke. Denna sista film hyllades faktiskt till höger och vänster för sin realistiska fight mellan Stallone och Tarver. Att Tarver är boxare i verkligheten hjälper förstås säkerligen till. Borta är också de galna ljudeffekterna vid slagväxlingar och närkontakter. Enligt Stallone själv ville man istället att det skulle låta som det faktiskt låter på riktigt. Och visst är det snyggt…igen. Rocky, den gamle, får lita på rutinen och hårdheten i slagen. Dixon kör på snabbhet. Realismen i fighten går såklart alltid att syna i sömmarna. Eller inte. Och visst, kunde George Foreman vid sin ålder 1994…så skulle väl Rocky kunna i en fiktiv värld 2006.

Båda kämparna har naturligtvis sina egna agendor att slåss för här.
Dixon vill visa alla att han minsann har the eye of the tiger och kan slå ut den gamle mästaren utan krusiduller. Rocky vill bevisa, kanske mest för sig själv, att han fortfarande har DET i sig. Och för att låta ”the beast” få komma till tals en sista gång. Stallone väver ihop slutet, knyter säcken om du så vill, på ett formidabelt sätt gentemot originalfilmen. Han låter Rocky till och med vara den som delar ut det absolut sista slaget innan gonggongen slår för sista gången. Mycket symboliskt. Finalen är sådär genombra igen. Båda boxarna får äras på sina respektive sätt (fyra olika slut filmades för att ingen skulle kunna vara säker på vilket Stallone ämnade att använda i den färdiga filmen…!), och den nu nöjde Rocky kan ta emot publikens rörande kärlek en sista gång. Paulie finns där vid hans sida, gamle Duke (Tony Burton) finns där också, Marie och hennes son och såklart…Rocky Jr! NU kan äntligen Rockys nya liv börja. Mycket fina scener när man ser dem, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av det jubel i filmen som faktiskt är på riktigt här…från en publik som älskat sin figur genom alla åren som gått…? Litet stänk av filmmagi där igen för ett par sekunder.

Det absoluta slutet på dagens film knyter också ihop hela sagan på det mest rörande sätt.
Rocky vid Adrians gravsten, en blomma, repliken ”Yo Adrian….WE did it” (en fantastisk sista koppling till de första filmerna!), den gamle kämpen vänder sig om och går iväg…för att en sista gång vända sig mot oss (och gravstenen) igen och höjda handen i en vinkning.
Hur kan man inte ÄLSKA det slutet!?

Missa heller inte de härliga bilderna under eftertexterna då ett collage av vanliga människor springandes uppför de nu berömda trapporna vid Philadelphia Museum of Art visas. I extramaterialet på den skiva jag har finns dessutom en rörande fin sekvens som berättar om tillfället i dagens film när Stallone själv skulle göra den ikoniska spurten uppför trappstegen en sista gång. Faktiskt det ABSOLUT sista som spelades in, då Stallone ville göra det till en speciell stund. Dessutom: den enda av Rockyrullarna där ”Gonna Fly Now” spelas fullt ut under eftertexterna!
Bonus!

Rocky Balboa slutar på ett oerhört fint sätt.
Hela filmen är egentligen en enda lång resa för att ta den gamle boxaren i mål och få honom att känna frid. Stallone har här mer än någonsin fattat grejen med att faktiskt göra ett värdigt och rejält avslut på en karaktär. Nånstans hoppas man nu på att Rocky Balboa lever sina lugna dagar på sin lilla restaurang där i Philadelphia. Och när lusten faller på kan han alltid ta fram de här Rocky-rullarna från trettio års boxande och njuta av dem. En episk resa han absolut inte behöver skämmas för.

Jag lyfter på gubbkepsen och bugar.

Tack för allt Rocky.

Black Christmas (2006)

blackxmas_posterOm nu det gamla originalet från -74 ändå hade något stuns av friskhet i sig…så trollar den här nyinspelningen effektivt bort allt det i sitt försök att anpassa sig till den moderna stilen.
Vilket troligen gör att originalversionen endast kommer att kunna refereras till av gamla stötar som en annan. Nutidens kids kommer bara att ha den här versionen i åtanke när man ska prata om Black X-Mas!

Annars börjar den här varianten lite försiktigt lovande.
Mycket homage till ursprungsfilmen, nästan samma kåk och samma upplägg i juldekorationerna. Men där sjuttiotalaren var rätt mystisk och diffus går dagens alster inte alls som en katt runt gröten. Inom 30 minuter vet vi allt om VARFÖR huset spelar så stor roll, vi vet VEM som ligger bakom allt som händer. Det enda vi inte vet är NÄR och i vilken FORM.

Detta råder dock regissören Glen Morgan (manusnisse på Final Destination-rullarna) snabbt bot på och låter kladdigt gore ersätta smyget med musik och skuggor från den första rullen när maniacen Billy rymmer från hispan och börjar sin galna splatterfest. Standardformulär 1A vad gäller att avliva studentbrudar på löpande band. Såklart vet inte storyn heller när det är dags att sluta, därför kommer den OBLIGATORISKA sista finalen när allt tycks vara förbi (som att man inte kunde förutse det då!!)

BC2

panik i den konstgjorda snön!

Inga personer att bry sig om här. Skådisar som paraderar förbi en kort stund är bla Katie Cassidy, Kristen Cloke, Michelle Trachtenberg, Lacey Chabert och en ung Mary Elizabeth Winstead. Det enda festliga här är att Andrea Martin, som spelade en av de utsatta tjejerna i originalversionen, här återkommer som ”matmor” i dagens hus.

Löpande-band-slasher tillverkad utan känsla och list. Duger dock som underhållning för stunden för den hågade, men inget man behöver bry sig om ifall man missar.
Knappt godkänt, men det är ju jultider så jag är snäll.

300 (2006)

Tjusningen med dagens återtitt var mest att återuppleva den på Blu Ray, att se hur mycket bättre bilden och dess alla detaljer framträdde i det nya formatet.

Och visst är det snyggt.
För att inte säga vrålsnyggt. Varenda ruta är fylld med klara färger, knivskarpa linjer och ett serietidningsformat som verkligen inte går av för hackor. Om nu regissör Zack Snyder såg det här som en stilövning inför kommande alster måste han känt sig ganska behagligt nöjd med resultatet kontra den grafiska albumförlagan.

De exakta historiska aspekterna och dess sanningshalt gör man naturligtvis klokt i att kasta bort inför detta fyrverkeri till äventyr. Grundstommen är ju att Kung Leonidas tillsammans med 300 tappra och stenhårda spartaner runt år 480 f. kr. effektivt hejdar den framvällande persiska krigsmaskinen vid Thermopylae i dagens Grekland. Enkla förutsättningar, och här räcker det för att koka soppa på en spik.

Från där är det just dock så galet over-the-top det kan bli och Snyder har liksom beslutat sig för att kasta bort allt vad bromsar och kill your darlings heter. Det blir istället som en enda stor, svulstig, fläskig, rockvideo med extra allt. Bombastiskt, extremt våldsamt och med ett bildspråk som inte för ett ögonblick har några ambitioner att vara trovärdigt eller på det minsta sätt verklighetsförankrat.

Naturligtvis går det inte att tycka illa om en sådan smällkaramell som detta. Vill man sura en aning så kan man ju göra det och hitta typ tusen olika detaljer att anmärka på. Själv kan jag inte annat än att toknjuta av förödelsen och the mayhem som utspelas i knappt två timmar.

Gerard Butler sportar rappt skägg och muskulös bringa samtidigt som han eldar på sina trogna soldater med galet högtidliga stridsrop. Det bjuds våldsamma artistiska stunts, cgi-exploderande sekvenser som i sin yttersta form blir så galet larviga att de istället blir underhållande på det där skamligt sköna sättet.

kungen med fruga kör sommarlook mest hela tiden

Historien håller sannerligen inte för att studeras under lupp, istället får man liksom bara luta sig tillbaka och njuta av galenskaperna, effekterna och att Snyder ändock lägger sig vinn om att aldrig låta en död minut hitta in i filmen. Det är skådisinsatser som naturligtvis inte kommer ifråga om man ska diskutera seriös prestationsbaserad skådisteknik. Eller djup. Butler fungerar dock helt perfekt som bas på bygget där han stridsvilligt kommenderar sina krigare. Lena Headey får också plus som hans hustru Gorgo, vilken i sin tur får fullt upp med att övertyga det synnerligen snobbiga Sparta om att hennes make är ute på ett självmordsuppdrag och behöver assistans.

300 är som en rejäl färgexplosion packad med stenhård musik och extremt filmvåld. En bagatell som naturligtvis kan avfärdas som målande med galet yviga färger, och ur historiesynpunkt går det knappast att ha den som referens. Även om Snyder snor lite antikhistoria och kryddar på lämpliga ställen. Naturligtvis blir det mer en stunds galen upplevelse än en intressant film. Men förbaskat underhållande är det trots allt.

The Good German (2006)

Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.