Preservation (2014)

preservation_posterRulle som skamlöst lägger smörpapper på den obehagliga Eden Lake från 2008.

Här är det gift par som ska ut och campa i naturreservat (naturligtvis stängt för säsongen). Med på turen finns också äkta mannens bror, givetvis med lite lagom inre issues efter en tur som soldat i Afghanistan. Som ni hör; standardklyschigt upplägg i den något uttjatade genren ”survival horror”.

En morgon vaknar hela trion och märker att någon eller några under natten snott hela packningen inklusive tältet (snacka om heavy sleepers!) Stort mysterium. Återfärd mot civilisation och den parkerade bilen. Givetvis splittras sällskapet, givetvis gås det vilse i spenaten. Givetvis blir det våldsamt och blodigt.

Tja, inget nytt under solen här inte. Verkligen inte.
Finns detaljer att störa sig på, som varför tex brodern med militärbakgrund inte kan göra bättre motstånd när det yttre hotet visar sig. Som att det uppenbarligen går att smyga i en skog fast man trampar på grenar och i prasslande vegetation.

Visst, det finns en obehaglig aura runt hela filmen, och den är som mest tittarvänlig i starten och precis när ”mysteriet” tar sin början. Efter det blir det mer att checka av den obligatoriska listan på punkter som ”måste” finnas med i rulle som den här. På plussidan konstateras dock att filmen lever högt på sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Wrenn Schmidt, som möjligen genomgår en sorts ”förvandling” från citygirl till vildmarkens badass nr 1 när omständigheterna så kräver. Och då gäller förstås att ha de förlåtande glasögonen på när det handlar om logik, val och händelseförlopp.

preservation_pic

”dude…var är vårt tält..?!!?”

Upplösningen blir våldsam och ganska förutsägbar ändå. Okej…med liiite inslag av en viss osäkerhet ska medges. Litet miniplus också till försöket att mysteriets ”orsak” behandlas rätt kliniskt och utan större förklaring. Ibland kan sådana, ganska udda grepp, faktiskt förhöja upplevelsen en aning. Tyvärr lider dock denna rulle lite av att den just plankar ovan nämnda brittiska rulle aningens FÖR mycket för att det ska kännas originellt och fräscht.

Godkänt för stunden.
Och för att man trots allt vill veta hur det ska sluta. I övrigt är det lättglömt.

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.