Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Sommarklubben: Cliffhanger (1993)

Cliffhanger_posterSylvester Stallone i kortbraller och t-shirt bland snöiga bergstoppar!
Vilken grej!

På bio kommer jag ihåg att vi ooaaa:de och aaaaa:de inför alla de SPEKTAKULÄRA actionsekvenserna på hög höjd som den gode finnen Renny Harlin bjussade på!
Detta var spännande, ovisst och actiontempo med en liten fläkt av gårdagens 80-tal!
Mycket muntert!

Filmen har sedan dess skådats ett antal gånger, alltid en humörhöjare!
Efter denna senaste återtitt kan jag i ärlighetens namn erkänna att tidens tand nött ordentligt, och i vissa lägen är förstås rullen lite hopplöst klyschig.
MEN, likväl är det en rackarns fin underhållare i actionfacket. Tillverkad under en period då Harlin uppenbarligen var mannen på allas läppar i Hollywood. En rejäl sommarblockbuster med andra ord! Trots den ständiga (nästan) närvaron av snö i filmen.

Och Harlin kunde sina saker. Stallone otroligt fyrkantig i sitt skådespelande, men skit i det. När han hänger och dinglar i luften mellan bergstopparna är det lite mysspänning ändå.
Filmen är förstås bäst i sina renodlade actionsekvenser.
Plus en för jäkla härlig John Lithgow som badass!

En gång hade jag en 4 på denna upplevelse. Nu nöjer jag mig med en stark och stabil 3.
Plus en komfortabel plats i årets sommarklubb!
Perfekt rulle att avsluta en varm sommardag med! Lite snö framåt natten!

Frostskador (?) i sommarnatten.

Blackhat (2015)

001_blackhat_posterVad gör Thor när han inte hänger i Asgård eller i Tony Starks skyskrapa?
Jo, han är en av världens mest skickliga datahackers, kallar sig för Nick, och sitter för närvarande inlåst i finkan!

Men så råkar kineserna ut för en förödande nätattack som ödelägger ett kärnkraftverk. Jakten börjar, samarbete inleds med FBI:s cyberavdelning. Det konstateras snart att denne NIck´s hjälp behövs å det omedelbaraste….och in på banan med den bildsköne Chris Hemsworth.

Michael Mann är alltså i farten igen.
Till en början känns det inte alls som en rulle i hans värld. Mann, mästaren på att fånga Los Angeles i snyggt sken och stämningsfulla miljöer. Samt trycka in en och annan tung shootout när det behövs. Här har han ett koppel figurer som flänger jorden runt (nästan) och hamrar på laptops till förbannelse i jakten på en cyberskurk som uppenbarligen är väldigt bra på att sopa igen spåren efter sig. Naturligtvis litar inte myndigheterna på Nick som är ute ur finkan på nåder mot att han presterar. Vilket han såklart gör.

Men det tar tid att ta sig till pudelns kärna, om man säger så.
Manuset är på tok för långt och jag hinner tänka på hundra andra grejer istället för att foka på filmen. Men så plötsligt, en glimt av Mann´s signum…de handhållna kamerorna, den snygga ljussättningen, till och med ett par tunga eldstrider! Man tackar!

”- Vasa..? Loke på rymmen igen!? Sorry, jag har inte tid, är i Hong Kong just nu…”

Nu räcker inte det på långa vägar till att göra detta till en av regissörens mer minnesvärda alster.
Det är lite för omständigt och för segdraget helt enkelt för att jag ska charmas av det jag ser. Hemsworth gör icke bort sig, men verkar skådespela lite med vänsterhanden. Han kanske skulle haft Mjölner i den andra?

Godkänt för stunden på nåder.
Och bara för att Mann har den goda smaken ändå trycka in ett par av sina beprövade grepp när det gäller snygga scener.
I övrigt….ganska tråkigt.

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Wyrmwood (2014)

Wyrmwood_posterVad händer om man mixar…säg……..Evil Dead med Mad Max…?
Jo detta. Ända långa vägen från Down Under också!

Den gode bloggar-filmitch och jag brukar för det mesta vara på samma våglängd när det gäller filmer och dess olika genrer. I dagens fall skiljer vi dock oss åt rejält vill jag påstå. Och det var för övrigt hos honom jag plockade upp tipset!
Så, okej…vi skuttar oss till Australien…där ett kraftigt meteorregn tycks få hela världen att tappa det helt. Det dröjer inte många minutrar innan större delen av befolkningen förvandlas till blodtörsta zombietyper (oh yes..it´s that road again today!)…och alla andra…tja de får kuta för livet. Som vanligt alltså.

Filmen börjar faktiskt ganska seriöst (!?) och vi får bla träffa på en familj där pappa (Jay Gallagher) tvingas uppleva hur dotter och fru i ett huj inte…är dotter och fru längre.
Ok, sen tutar det på och det dröjer inte länge förrän rullen växlar upp i ett hysteriskt tempo där det tycks hända galna saker mest hela tiden! Knasiga typer och putslustiga antihjältar. Vår vän pappan vill nu försöka rädda sin syster (Bianca Bradey) från helvetet som brutit ut, men att ta sig till henne blir garanterat lättare sagt än gjort! Och som vanligt är det inte bara zombies att akta sig för…!

wyrmwood-road-of-the-dead-087

vän eller fiende? svårt att säga med de läskiga ögonen!

Den där lite galna, knäppa australiensiska humorn man sett då och då…kommer fram även här! Och mixas med all vansinnig action och goriga effekter…som ser otroligt bra ut! Överlag är ser alla effekter asbra ut…vilket får mig att gapa ännu mer av positiv förvåning då jag läser mig till att denna indie-rulle tog runt 4 år att göra…eftersom de inblandade upphovsmännen (brödraparet Tristan och Kiah Roach-Turner) bara kunde jobba på helger med rullen!!! Kudos!

Bra stuk på zombietyperna, och vi får även en ny crazy take på vad man kan använda zombieblod och de dreglande galningarnas andedräkt till!
Fantasifullt! Skoj! Innovativt! Krispigt! KRISPIGT!??!

Jag skrattar gott åt detta, och njuter lite av friskheten och det hysteriskt överdrivna i allt som händer!
Bra jobbat säger jag och klappar lite golfapplåd åt detta spektakel!
Här hade iaf inte jag tråkigt!
Då måste stjärnorna belöna!

Fear Not The Dark har också sett galenskaperna…och jag tror banne mig hon blev lite förtjust också.

Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

[REC] 4: Apocalypse (2014)

Rec4_posterVi kör på med lite mer spanskt av bara farten.
Och se nu blir det jäklar mer fart på karusellerna!

Dagens uppföljare tar vid nästan exakt där REC nr 2 slutade (vi får bortse från den underhållande trean…även om en snygg liten koppling också görs till den här) och tillbaks in i handlingen med tv-reportern Angela (Manuela Velasco). I rullens början instängd i det numera ökända ”nedsmittade” hyreshuset där SWAT-trupperna håller på att gå åt i trappmörkret, men som av en nåd sänd från ovan räddas Angela i sista sekunden och evakueras…bara för att tas till ett stort tankerfartyg någonstans ute på öppet vatten.

Här finns nu både sargade överlevande från katastrofen, som tycks förvandla alla smittade till galna zombiemördare, till mystiska forskartyper i vita rockar som gör allt…och då menar jag ALLT, för att komma på ett botmedel.

Reptilsnabbt tänker man förstås på Resident Evil-serien…men där DEN fullständigt misslyckats från film nr 2 att göra det hela intressant…vet dagens regiman och ”beskyddare” av REC-konceptet, Jaume Balagueró, hur man bygger vidare på en existerande story. Tanken är att skeppet långt från land ska vara en liten fristad från galenskaperna som verkar ödelägga världen…men räck upp handen alla som tror att lugnet ombord håller i sig någon längre tid…

Olikt sin amerikanska föregångare skiter också Balagueró i stilistiska slowmotion-scener där den upphottade kvinnliga hjälten ska utföra så mycket snygga moves som möjligt framför kameran. Angela här slår sig istället bokstavligen, med besvär, fram genom otrevliga skeppskorridorer bland dårar och blodiga missfoster och räds inte skita ned sig på kuppen. Filmen är galet over-the-top…ja naturligtvis, men det blir aldrig larvigt eller fånigt (det är klart, har man svårt för ”zombiekonceptet” tycker man detta är larvigare än larvigast förstås).

Handlingen blir dock aldrig svår eller knöar till sig. Att koncentrera storyn till begränsad yta är såklart smart, skeppet blir filmens svar på det isolerade huset i de förra filmerna.
Angela är badass och drar sig inte för att drämma diverse tillhyggen i de mordiska figurerna som dyker upp i tid och otid. Mitt i all galenskap, action och effekter lyckas också regissören och manusnissen Balagueró trycka in en mystisk subplot som håller i sig ända till finalen nalkas.

Rec_pic1

synnerligen otrevligt skepp att vistas på

Det är full fart från början och sen kör det bara på.
Intensivt filmat och bra skit från de olika skådisarna som alla gör vad de ska. Gott om gore för den som frestas av sådant, men annars är det mest lite rejäl girlpower och jäklar anamma som gäller.
Men se för hundan upp för de äckliga zombieaporna!!! Yaak!

Bra bagatell detta!

Taken 3 (2014)

Taken-3-PosterJa vadårå?
När Liam Neeson återigen nu kliver in som stenhårde men godhjärtade badasset Bryan Mills i sin svarta skinnpaj, är det väl givet att man liksom finns med på resan. Speciellt som man varit med sedan de två föregångarna. Nu hyllade jag ettan och avskydde tvåan, så det kändes väl lite lagom svajigt inför detta… sådär som det brukar göra när en filmserie hittar på nya sätt att mjölka dollars ur konceptet. Den gode Neeson (alltid en given plats i min bok!) hade två krav på rullen…att INGEN skulle bli tagen och att han slapp SPRINGA så mycket (kom igen, han är ju 60+are…)

Den franske fräsaren Luc Besson och hans kvantitétsmanusvapendragare Robert Mark Kamen löste nu detta genom att låta få Mills stanna i Los Angeles, bli anklagad för mord han inte begått och resonera att bättre rymma för att bevisa sin oskuld än att snacka för döva polisöron. Och vips hade Besson snott halva handlingen i Jagad!
Så kan det gå.

Gamle goe Forest Whitaker nappar på fet lönecheck och hoppar in som snuten Dotzler, ansvarig för jakten på skinnpajen Neeson. Tillbaka är annars också Maggie Grace som nu vuxna (på flera sätt) dottern Kim och Famke Janssen som ex-frun Leonore. Janssen är dock inte viktigare än att hon snabbt som tusan expedieras ut ur handlingen genom att dyka upp mördad i Mills sovrum! Lägg av, det är ingen spoiler! Mills efterlyst, sticker snabbt som en pensionärsvessla och ger sig fan på att hitta the killers och rentvå sig. Auchhh…inget nytt här alltså. Inte det minsta.

Första Taken var rafflande och bjöd in känslorna i mig som tittade. Det var trafficking, kidnappning av ens kött och blod och framför allt främmande miljöer. Mycket rafflande. Taken 2 var bara dum! Ett fantasilöst sätt att försöka utnyttja samma koncept en gång till. Dessutom var Maggie Grace spånig som fan i den rullen! När nu Neeson röt om att han inte ville se nån ny kidnappningshistoria visste han såklart att fiaskostämpeln skulle vara farligt framme om man försökte sig på att köra längs den allén igen. Rutinerade Besson och Kamen skriver sig dock undan problemet genom att istället ta död på ex-frun. Så kan man också göra. Klart det kan bli en actionrulle av det också.

Är det bra då? Skojar du? I en film som mixar ihop precis allt av det redan beprövade material som använts i hundratals rullar under åren, kan det knappast bli nyskapande eller direkt bra. Det är ett servett-manus från Besson/Kamen, troligen hopskrivet när gubbarna drog en kaffe på nåt fik i Paris en sen höstdag. Skit samma. Det är Liam Neeson som är ute efter hämnd. Vad mer behöver man veta? Ger man sig in och glor på filmer som den här väntar inget nyskapande.

gubben duckar för farliga högersvängar

Stolpig dialog blandas med välskruvad men förutsägbar action. Inget fel på finliret där. Ytlige actionregissören Oliver Megaton vet hur han ska tolka Bessons infallsvinklar. Neeson lullar runt som en stabil pjäs. Inget eller ingen lurar honom. Inte ens snuten Whitaker som får finna sig i att vara den som hela tiden jagar i blindo, även om han tycker sig knyta vissa band till den flyktande Mills.

Så, förutom poliser får Neeson också tampas med illvilliga ryssar (herregud de är ju överallt!) och lösa mysteriet/konspirationen som drabbat honom. För oss som tittar är det ju självklart nästan skämslarvigt löjligt enkelt att plussa ett och ett och…ett…och minsann se hur det hänger ihop. När storyn rullar i mål känns det i alla fall inte som den sämsta rullen i serien. Tack för det.

Slutar det verkligen här nu då? Som taglinen lovar. Återstår att se. En snabb slagning i rullarna (i januari 2015) ger vid handen att just nu är detta den film med premiär 2015 som spelar in mest stålars runt jordbollen! Hoppsan! Besson har säkert några sladdrigt nedplitade nya uppslag liggandes i en låda nånstans.
Inte bra. Inte uselt. Neeson gör jobbet.
Sen var det bra med det.

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

Raze (2013)

Raze_posterStolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

raze_pic

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

The Purge: Anarchy (2014)

Purge anarchyNytt besök i det framtida USA där man under en enda natt får begå vilka brott man vill utan att bli åtalad.

förra rullen handlade om en familj som stängde in sig… vill återvändande regissören James DeMonaco nu istället ta historien ut till gatorna, till våldet och till dårarna som får härska en natt på året.
Det går sådär kan jag tycka.

”helvete…återvändsgränd!”

Uppföljare till udda och rätt utstickande storys blir ju sällan speciellt bra när man en gång avslöjat själva konceptet. Här blir det en rätt opersonlig betraktelse om ett gäng oskyldiga stackare som av olika anledningar hamnat ute på stan denna helt tokiga kväll. Alla samlas dock runt den mystiske Sergeant (Frank Grillo) som verkar vara den enda som kan skydda dem från våldsamheterna. Men vem är Sergeant egentligen? Vad har han för sig ute en sådan här natt?

Action och filmvåld saknas såklart inte och automatvapnen får gott om tillfälle att smattra. De utsatta hamnar hela tiden i märkliga situationer och på konstiga platser, vilket väl också lite symboliskt ska berätta om samhället i denna framtid.

Helt okej och murrig stämning i vissa scener där dock helheten svajar lite på grund av att det känns som ett rent beställningsjobb från filmbolaget där man inte brytt sig så mycket om kvalitén på storyn. Om den första filmen var ett ganska intressant inlägg i en samhällsdebatt om våldet…är det här mer raka och ytliga puckar.

Dock ok som just simpel filmvåldsunderhållning den korta stund det varar.

Just idag synar bloggkompisen Filmitch också den här rullen, vad han tyckte kollar du här!

 

 

 

 

The Prince (2014)

Jason Patric. Kommer ni ihåg honom? Slog en gång igenom i den gamla 80-talsdängan The Lost Boys. Och sen gjorde han väl ett rätt bra inhopp i Narc vill jag minnas. Och sen var han ju också leading man i supderduperfloppen Speed 2. Say no more. Som straff för det har det väl inte varit så mycket mer att skriva på A-kontot för denne skådis känns det som.

En stabil tillvaro i B-filmsträsket således. Idag är han därför Paul, bilverkstadsägare, pappa till studerande dotter och…taa-daa….”pensionerad” torped från undre världen! Johorå serru. Förvånad….inte?
Tänkte väl det.

När studentdottern inte hör av sig, och en okänd tjomme svarar i hennes telefon börjar vår man känna obehaget komma krypande. Här luktar oroligheter och mygel och osanningar lång väg. Återstår bara att ge sig ut på vägarna och börja snoka efter ledtrådar. Han hookar snart upp med kvinnlig kompis till dottern och färden styrs mot New Orleans. Som av en händelse Pauls gamla hoods i den kriminella karriären. Och att spåren leder vidare in i droghandelns mörka vrår oroar Paul ännu lite mer. Tur då att han inte helt hjälplös och rådvill i branschen.

En otroligt keffare, stabbigare och uslare variant på allt vad en hårding som Liam Neeeson haft för sig som hämnande pappa.
Det är vad som bjuds här baske mig. Lågbudgetstilen värker igenom i varenda filmruta och man undrar för ett ögonblick VARFÖR i hela friden man skådar ett verk som detta. Men det kunde man ju inte veta innan. Eller, jo kanske typ 10 minuter in i rullen. Men det är som vanligt i filmälskarbranschen; man måste dyka ned i träsket då och då för att uppskatta pärlorna man hittar andra gånger.

Patric känns både trött och obekväm i rullen. Han kan OMÖJLIGT ha trott att det här skulle vara en biljett tillbaka till de större rollerna igen. Glöm det säger jag. Av nån märklig anledning har filmmakarna också lyckats få med både Bruce Willis och min favvo John Cusack på resan. Man får hoppas att DE två tog furstligt betalt för att ställa upp. De tillför nada i rullen och de syns framför kameran i kanske totalt 15 minuter av rullens totala 93 minuter. Om man lägger ihop deras insats.

Ibland avskyr man bara de här direkt-till-DVD-filmerna.