Security (2017)

Antonio Banderas leker John McClane i köpcentrum. The lowbudget style.

Välbevakad motorkortege innehållandes 11-årigt stjärnvittne i kommande rättegång mot skurkliga attackeras. Vittnet överlever och flyr, tar sig till en närliggande traditionell amerikansk shoppinggalleria och söker skydd. Typiskt nog samma dag som krigsveteranen (but of course) Eddie (Banderas) börjar sin första kväll/natt som securitygubbe där. Snart får han anledning att utöva all den list han lärt sig när skurksen, under ledning av headhonchon Charlie (Ben ”jag tar vilken roll som helst för pengar” Kinglsey), försöker att med alla medel ta sig in i det låsta köpcentret. Eddie får såklart ta kommandot över nattpersonalen och styra upp det hela.

Inte alls en dum idé detta. Jag har ofta funderat på hur det skulle se ut om man lekte lite Die Hard i ett köpcenter. Well, kanske en förutsättning är att det pytsas in lite mer stålars i kassan förstås. Här är det svajig lågbudget för hela slanten, inspelad i någon avdankad lagerlokal i Bulgarien. Lite halvtaffligt ombyggd för att likna ett mall i USA. Ser misstänkt 80-talsaktigt ut dessutom. Har producenterna tittat på gamla foton?
Det smäller och pangas och utövas all sorts list för att stoppa inkräktarna. Banderas är märkligt nog inte alls så usel som man skulle kunna tro. Han gör vad han kan med begränsade resurser och kackigt material. Ännu mer en anledning att man skulle vilja ha sett honom i en A-version av rullen. The Big Hollywood-style. Och Kingsley? Tja, han cashar in kosingen. It´s a long way from Ghandi to Bulgaria.

En typiskt B-thriller som smäller lite för stunden. Kul idé dock. Som kanske är värt ett bättre öde.
Jerry Bruckheimer någon?

Inte helt uselt. Men redan glömt, sort of.

 

Annonser

Djungelboken (2016)

jungle_book_posterGasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.

Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.

Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.

Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…

junglebook_pic

var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!

Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!

Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta

Iron Man 3 (2013)

Jahapp, in i biosalongen och på med 3D-brillorna.
Såklart. En uppföljare som ändå på något sätt måste ses…väl.

Nu alltså dags för livet efter den stora grabbiga föreningen härom året i The Avengers. När hjältarna återigen ska dra ut på lite egna äventyr innan ytterligare en kompisträff  väntar om ett par år. Först ut är alltså Tony Stark i Robban DJr´s skepnad. Naturligtvis. Hur skulle det ha sett ut om någon annan varit tvungen att ta över rollen. Det hade självklart inte funkat.
Vilket också kanske riskerar att bli lite av filmens förbannelse.

Tony har svårt att varva ned efter händelserna i The Avengers, håller sig vaken om nätterna och bygger på Iron Man-dräkter i källaren. Till och med förhållandet med Pepper Potts (Gwyneth ni vet) knakar. Och värre blir det såklart när Stark lagom kaxigt verbalt hotar en lömsk terrorist, The Mandarin, och utmanar honom på traditionell organmätning.

Manusets nästa del skulle kunna heta ”ryck undan allt som betyder något för Stark och låt honom börja om från början”. Och visst känner man igen lite av de här vibbarna från del 2. Den tog också Tony ned i ett sorts (självförvållat) träsk innan allt kunde reda upp sig. Här blir han mer eller mindre tvingad att börja lösa problemen utan uppbackning av sin snorrika arsenal…till en början. För den som sitter och väntar på lyxig uppvisning i cgi-effekter blir naturligtvis icke besviken.

Förre regissören Jon Favreau har lämnat över regipinnen till Shane Black, rutinerad räv i Hollywood när det gäller actionmanus, cv:t innehåller typ titlar som Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight, Den Siste Scouten, The Last Action Hero (OCH..så var han en av skådissnubbarna i Arnies gäng i Rovdjuret!)…ingen duvunge alltså. Black vet också precis i detalj hur en popcornsprodukt ska dras i rätt riktning. Man behöver liksom aldrig aldrig vara orolig. Det jag ändå känner är att Black fått för mycket order från bossarna  att kräma på. Några Darlings borde ha blivit killade om man säger så, filmen känns på tok för lång och verkar inte riktigt veta när det är dags att trycka på finalknappen.

Pepper praktiserar hård kärlek…(sorry)

Robert Downey Jr. är naturligtvis i bild nästan hela tiden, och den nu gjutna Tony Stark-humorn fullkomligt pepprar mig som tittar. Vilket dessvärre börjar kännas lite…tröttsamt. Eller såhär kanske, det börjar bli ont om nyanser i humorn. Man vet liksom lite innan nästan vad Tony tänker säga eller ta sig till.

Har jag då tråkigt i biofåtöljen? Nej inte alls. Men blir inte speciellt adrenalinuppspelt heller. Det är hantverk av regissör Black, Robban, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, skurksen Ben Kingsley och Guy Pearce (får han någonsin spela en god kille längre?) enligt stabil form. Någonstans i mitten bjuder filmen på en liten twist som jag förstått retat upp hardcore-fansen något alldeles enormt. Själv tycker jag nog det är hysteriskt roligt och utförs med stilpoäng av de inblandade.

Iron Man 3 gör PRECIS vad den ska. Inte dåligt. Inte asbra. Megabudgetstyle. Underhållande när man glor på den, men en mättnadskänsla börjar infinna sig ganska snabbt och finalen blir som en sorts pizza med extra allt. Och det är ju inte alltid av godo.
Ok, lite bättre än del två men originalet är (alltid) bäst.

Fruktan är mitt vapen (1973)

Såsom varande tidig tonåring i slutet av 70-talet bestod mina första trevande besök i thrillergenren vad gäller bokläsning ofta i att fördjupa sig i den icke helt okände Alistair MacLean´s digra utbud. Litterära verk som dessutom var oerhört tacksamma att överföra till filmmediet, vilket också skedde titt som tätt mest hela tiden. Eller vad sägs som sådana kassakor som Kanonerna på Navarone, ÖrnnästetPolarstation Zebra svarar ej, Det gyllene mötet, Mot Fort Humboldt…bara för att nämna några.

En vit fläck på  MacLean-kartan har dock dagens ovanstående titel varit, både i bok- och filmform. Detta är nu åtgärdat och till livs får man sig här en historia om den synnerligen fräcke John Talbot som inte bara lyckas bli gripen för skadegörelse på en bensinmack i början på filmen, utan också rymmer från rättssalen genom att kidnappa en kvinna och kallblodigt skjuta ned en polis varefter han stjäl en bil och drar iväg till något som på omslagets baksida beskrivs som ”en av filmhistoriens längsta biljakter”.

Nå, det får väl vara hur det vill med den saken, vi snackar ingen superbudgetfilm här så biljakten består mest i att Talbot svischar förbi i sin bil med en skrikande kvinna i passagerarsätet och ett antal polisbilar som gör sitt bästa för att följa efter. Det är inga direkt avancerade scener utan mest bara bilar som kör från höger till vänster och ibland tvärtom. När så Talbot givetvis har lurat bort polisen efter sisådär 10 minuter (liite tråkvarning här) tar historien bums en ny vändning, han hamnar i klorna på ett par ljusskygga typer som uppenbarligen behöver Talbots tjänster och ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Vid det här laget har man naturligtvis börjat misstänka att den gode Talbot har en helt egen agenda med sitt agerande filmen igenom, och klarar man som tittare av att hålla fokuset filmen igenom får man till slut den ytterst fantasifulla och tillrättalagda förklaringen till hela historien.

Det är naturligvis 70-tal så det osar i den här historien. Dialogen är styltig, forcerad, manuset bjuder på lite väl enkla lösningar vad gäller logiken och ingen av skådisarna levererar direkt Oscarsmaterial i sitt agerande. Speciellt början på filmen är synnerligen kantig och nästan lite osammanhängande.
Men det tar sig faktiskt ju längre historien rullar på och även om någon större spänning aldrig infinner sig blir det lite underhållande i den mening att man väldigt gärna vill se hur det hela ska sluta. På stora minuskontot finns att vissa frågetecken vad gäller storyn och bakgrunden aldrig rätas ut. Stilpoäng måste också delas ut för musiken, som är av sådant gediget tidstypiskt snitt att den lika gärna hade kunnat passa i vilken porrfilm som helst från den här eran.

Dagens hjälte, Talbot, gestaltas av Barry Newman vilken troligen är mest känd för sin genombrottsroll i Jakten mot Nollpunkten 1971. På senare år har uppenbarligen (enligt IMDB)  Newman ägnat sig åt tv-serier i olika former. John Vernon får vara skurken, vilket han också har fått vara i majoriteten av sina roller under karriären. Den observante spottar också Ben Kingsley i sin filmdebut som illvillig torped i löjlig kostym.

Fruktan är mitt vapen är med dagens filmmått stel och intetsägande, inte alls i klass vad gäller svultstigheten och äventyrsandan som finns i de andra filmatiseringarna av författarens verk. Likväl bjuds det på en stunds tafflig och rätt oförarglig thriller som höjer intresset och underhållningsvärdet aningen ju längre historien pågår, även om finalen är riktigt svag. Mitt dvd-omslag lockar med texten om biosuccé med 400 000 besökare när det begav sig….
1973 hade antagligen antagligen inte så mycket att erbjuda på biorepertoaren.

”In the right hands, fear is the deadliest weapon of all”

 

 

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Precis som sig bör i detta moderna samhälle kommer här ännu en film med sina rötter uppfiskade från tv-spelsvärlden. Även om mina grabbar inte spelar så väldans mycket spel på vare sig dator eller tv längre, har jag nog vid något tillfälle sett denna huvudfigur svinga sig förbi när det begav sig. Här således historien om fattige pojken Dastan som blir adopterad in i prinslivet i det Persiska riket, där han växer upp till en särdeles välbyggd, slimmad och äventyrlig ung man med uppenbar kärlek för parkour-konsten. Upplagt för action á la Jerry Bruckheimer-stil då alltså eftersom det är den synnerligen framgångsrike producenten som står bakom detta verk.

Hade man nu från Bruckheimers (och Disneys) håll tänkt sig att det här skulle vara en ny Pirates of the Caribbean-skapelse så känns dock inte detta som en utmanare. Vi får visserligen färgglada miljöer, mustiga scenerier, överdådig musik och välfriserade cgi-effekter, men över det hela vilar också en enorm mättnadskänsla. Som när unge Dastan genomför ett trettiometershopp mellan hustaken (okej jag överdrev lite då), lämnar sina förföljare i en hög på marken och stiligt värre springer vidare mot nästa hinder; man har sett det förut och det finns absolut inget nytt i denna mix av humor, action och lagom framkrystat manus.

Logiken är satt på rejäl lång paus, scenerna känns stundtals rätt hoppiga (förlåt) och ojämnt sammanfogade men historien lullar på med sina obligatoriska stopp på vägen för romantik, goa sluskiga gubbar, lite mindre goa sluskiga gubbar med illvilliga ormar, det sedvanliga dilemmat att bli anklagad för något man inte gjort och sedan försöka övertyga ett helt kungahus och rike om detta. Det vanliga debaklet i en stor Hollywoodstänkare med andra ord.

Bakom kameran sitter lite överraskande Mike Newell, som förut kastat fram sådana godbitar som Fyra bröllop och en begravning och Donnie Brasco. Här får han väl utlopp för någon gammal pojkdröm om fjärran Östern eller något. Jake Gyllenhaal med pumpad kropp (grattis alla girls, vet minst två som suckat av välbehag…) hastar på i sanden och gör väl vad han ska. En viss glimt i ögat och en aning av humorfiness kan anas och det är ju som sagt inget fel på spänst och vitalitet. Gemma Arterton verkar vara fast förankrad  i sandaler och lätta tyger (stackarn fick ju också vara med i skämmiga Clash of the Titans), och suktar här efter Gyllenhaals kropp filmen igenom. Och till sist bara en fråga: måste man hyra in träskallen Ben Kingsley så fort det behövs en slemmig figur…?

Prince of Persia levererar precis vad den utger sig för att vara. En ytlig och lättviktig actionrulle som nästan hela familjen kan titta på. Eftersom det är Disney som står för stålarna blir det nada blod, brutala slagsmål och andra grafiska olämpligheter. Ha överseende med allt detta och elvaårs-gränsen och du får ett par timmar som ändå bjuder upp till ganska snygg dans. Och okej, sista delen av filmen andas riktigt spännande hurtig Indy-stil.

Shutter Island (2010)

Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
Egentligen är detta inte filmens fel. Min recension av den här filmen grundar sig ju på det faktum att jag redan känner till slutet och de tvära kasten, och självklart kan jag inte uppbåda samma fascination för polisen Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio) äventyr på den mystiska ön  i 1950-talets USA där ingenting är vad det verkar. Tillsammans med kollegan Chuck (Mark Ruffalo) är han alltså där för att undersöka försvinnandet av en patient som på ett oförklarligt sätt uppenbarligen lyckats ta sig ut från det mentalsjukhus som ligger på ön. Är rymlingen kvar på den karga och otillgängliga ön, och i så fall var?
Snart dras kollegorna in i en mörk labyrint av diffusa påståenden och undanglidande svar. På ön basar Dr Cowley (Ben Kingsley) tillsammans med den buttre och obehaglige kollegan Dr. Naehring (Max von Sydow). Ingenting blir lätt och det hela kompliceras också av att Daniels hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Scorsese har gjort det snyggt, ingen tvekan om det. Hela ön andas otrevligheter och ogästvänlighet. Miljöerna är perfekt framställda och tidsandan tung. Daniels irrfärder på ön leder naturligtvis fram till den stora finalen, men för oss som redan kan storyn blir det lite som att otåligt sitta och vänta och leta efter detaljer i brist på annat. Detta är naturligtvis en film där jag verkligen önskar att jag inte hade läst boken då för ett par år sedan. Stora plusbetyg dock till skådisarna med Di Caprio i spetsen. Jag skäms inte för att erkänna att denne skådespelare håller på att bli en liten favorit hos mig. Otaliga är de gånger han visat att han klarar av att hoppa mellan roller av olika karaktär. Här gör han Daniels till en plågad figur, som uppenbarligen är ute efter sanningen till varje pris. Mark Ruffalo och gamle Max von S har fått ett par enkla men effektiva roller, och de gör precis vad de ska. Och, skönt att se att Ben Kingsley äntligen fått en roll som verkligen är något att sätta på sitt CV. Kingsley har en speciell utstrålning och agerar sig igenom den här historien med ett svalt och beräknande lugn.

Shutter Island ger mest spänning och valuta för upplevelsen för alla som inte redan tagit del av historien. Som filmiskt hantverk gediget och snyggt presenterat där olusten lurar runt hörnet, trots att det i vissa lägen enligt min mening blir lite för mycket upprepningar av samma scener. Speciellt i Daniels tillbakablickar. Till sist den obligatoriska jämförelsen; läsa boken eller se filmen?
Jag svarar: läs boken.

Betyget: 3/5

A Sound of Thunder (2005)

Någonstans mitt i den här filmen kan jag inte låta bli att känna något annat än lite vemod.
Vemod över att här finns en filmidé som hade kunnat bli något riktigt bra.
En story som på manusstadiet kittlar fantasin, och för sitt inre ser man hur bra det faktiskt hade kunnat serverats som en visuell och tankemässig fest.

I stället tittar jag på ett hafsverk till film.
Uppläget är synnerligen intressant, i framtiden har man utvecklat en tidsmaskin som kan ta människan bakåt i tiden (märkligt nog tjatas det hela tiden om bakåt, varför inte framåt…?)
En skrupelfri affärsman (Ben Kingsley i en sliskig och totalt intetsägande roll) har lagt beslag på maskinen och låter stenrika betalare resa tillbaka i tiden för att få jaga dinosaurier (!) med självupplösande kulor som inte lämnar några spår.
Varje expedition leds av biologen Travis Ryer (Edward Burns) som ser till att besökarna följer de viktiga reglerna att aldrig någonsin (1) lämna något kvar, (2) förstöra något levande och absolut (3) inte ta med sig något tillbaka.
Följden av att göra något av ovanstående skulle bli att evolutionen skulle rubbas och nutiden skulle få ett helt annat utseende.
Självklart kan ni räkna ut vad som händer ca 15 minuter in i filmen.

Nu är det upp till Travis med trogna följeslagare att klura ut vad man ska göra för att ställa allt tillrätta innan evolutionen, via ständigt insvepande tidsvågor, hotar att helt utrota människan som varelse.

Håll med om att upplägget, baserad på en novell av den inte helt okände Ray Bradbury, låter rätt intressant.
Därför blir också fallet extra hårt. Filmens stora minus blir specialeffekterna som verkligen ser ut att vara tillverkade i första bästa hemmadator. När det är som värst går det liksom inte att bortse från uselheten, på gränsen till komiskt faktiskt. Att väva in effekter i en film är en konstart i sig, men när det verkligen syns att skådespelarna agerar framför en filmduk, känns det som att skåda en gammal b-rulle från 50-talet.
I samma ögonblick slås jag av att det finns en viss charm i detta också, filmer som passerar gränsen och blir underhållande just för att de är så mediokert tillverkade.
A Sound of thunder tillhör dessvärre inte den kategorin eftersom den helt klart gör anspråk på att vara en seriös framtidsthriller.

Bakom verket står Peter Hyams, för mig mest känd för att en gång i tiden ha regisserat Capricorn One om tidernas största rymdbluff. Han gjorde dessutom en helt okej uppföljare till Kubricks klassiska 2001; 2010.
Här verkar han dock ha kört vilse i pannkakan och nöjer sig med att släppa ut filmen i det skick vi skådar. En titt i Hyams meritlista avslöjar dessvärre att karln inte direkt rosat marknaden de sista 20 åren.

Edward Burns som filmens hjälte, Travis, känns aningen malplacerad. Burns är ingen dålig skådis, men det är förvånande att se honom i film av den här sorten. Burns, som dessutom är en gedigen manusförfattare, brukar ju normalt hålla sig till dramer om om kärlek och känslor. Kände han måhända för en liten lekstund här?
Catherine McCormack (Braveheart) spelar kvinnan som en gång i tiden uppfann tidsmaskinen innan den illvillige affärsmannen Hatton (Kingsley) lade rabarer på den. Nu får hon chansen till upprättelse när hon och Travis måste försöka göra allt för att vrida tillbaka tiden och evolutionen igen.
Och återigen, Ben Kingsley verkar ständigt ta vilka dussinroller som helst bara lönechecken är bra.

Trots den bistra kvalitén på produktionen vill man veta hur det går och framför allt få reda på hur manusförfattarna har tänkt sig att knyta ihop den berömda säcken.
Lite lusläsning på nätet talar om att filmen drogs med stora problem vid produktionen. Inspelningen på plats i Prag stördes av översvämmningar och dåligt väder, produktionsbolaget bakom filmen gick i konkurs och plötsligt fanns inga pengar kvar att färdigställa filmen på det sätt som var tänkt.

A Sound of Thunder kanske inte fick den behandlig som manuset förtjänade, men tyvärr dras slutresultatet med en rejäl b-stämpel som säkert inte var meningen från början.

Betyget: 1/5