Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

Annonser

The Raven (2012)

I det högst verkliga livet var den kände Edgar Allan Poe en rätt underlig kuf, därom råder det väl inget tvivel. Än underligare var nog det faktum att han hittades en morgon i oktober 1849 yrandes på Baltimores gator i ett ”eländigt skick” efter att ha varit försvunnen i 7 dagar. Poe återfick aldrig medvetandet ordentligt och dog några dagar senare.

Med detta märkliga dödsfall som bakgrund har nu regissören James McTeigue (V för Vendetta), tillsammans ett par manustrillare, åstadkommit en film som lite fantasifullt och finurligt ”återskapar” Poe´s sista dagar och vad som egentligen hände.
Ja, jag skriver ”finurligt”, för här har trollats fram en lagom obehaglig historia som bär drag av både Sherlock Holmes Londongator och valfri seriemördar/pussel-film mixad med dyster filosofi. Miljöerna är murriga, mörka och deprimerande. Baltimore i mitten på 1800-talet verkade sannerligen inte vara en direkt skojig plats att befinna sig på.

Än mer deprimerande blir det alltså när en grym seriemördare börja härja i staden och offren är alla utsatta för diverse hemskheter när det gäller sättet de tagits av daga. Ganska snart görs upptäckten att nästan alla morden är identiska med de som begås i den excentriske och synnerligen svårmodige författaren Poes böcker. Nog för att han är märklig men inte kan väl han väl han vara mördaren? Det är han naturligtvis inte, men den oberäknelige Poe blir så stött av att hans verk inspirerar en utomstående till missdåd så han omedelbart anmäler sig som expertmedhälpare till polisen Fields (Luke Evans) i jakten på förövaren.

Det är alltså John Cusack som gestaltar Poe och dennes förehavanden här, och naturligtvis gillar jag karln. Har jag iof alltid gjort, men här känns det som hans stundtals koleriska tolkning av den mörksinnade författaren sitter som en smäck (och är han inte galet lik Nic Cage i vissa lägen!?). Inget roligt under solen alls om man ska tro Cusack´s deprimerande monologer om livet, möjligen om man undantar hans kärlek till den väna Emily (Alice Eve)…men där ser det ut att ta stopp i form av en överbeskyddande och fientlig far (Brendan Gleeson i stabil biroll) som anser att det då rakt inte är att tänka på för Alice att äkta en sådan misslyckad och kontroversiell figur som Poe.

amatördeckaren Poe tar sig en funderare

Som tittare behöver man naturligtvis inte vara något smartass för att inse att ju länge jakten på den okände mördaren pågår, ju närmare kommer hotet Poe själv, och de i hans närhet som betyder något. McTeigue försöker sig på en hederlig pusseldeckare med mörka inslag samtidigt som han försöker ledsaga den olycklige Poe genom tillvaron, och lyckas nog rätt väl kan jag tycka. Ett dystert foto och miljöer som skulle kunna vara en tidig Tim Burton gör sitt till för att förstärka den rätt obehagliga stämning som råder genom hela filmen. Att den verklige Poe´s frånfälle är omgärdat med mystik och spekulationer (än idag vet man inte riktigt vad Poe råkat ut för under de dagar han var försvunnen) gör det naturligtvis än mer tacksamt att leka med fantasin i dagens manus. Viss standardaction och lagom mängd utlagda ledtrådar samsas med väl valda doser av högtravande replikföring från de inblandade.

The Raven är som en mörk lillebror till Sherlock-filmerna vad gäller miljöer och tidsandan. Seriemördartemat är väl egentligen traditionellt berättat utan några nya grepp, men effektivt. Cusack tycks gå in för sin roll och spänningen infinner sig rätt bra mot slutet när vår antihjälte börjar förstå sammanhanget. Det är så dags då för den missmodige författaren. Underhållande ända in i mål.