Etikettarkiv: Brendan Gleeson

Mar 13 2019

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Sep 5 2017

Live by Night (2016)

Charmören Ben Affleck fortsätter samarbetet med författaren Dennis Lehane (Gone Baby Gone remember?).
Här en rejält karaktärsdriven gangsterstory från förr. Affleck tar själv hand om huvudrollen och manus på Lehanes bok. Spelplatsen är Florida under mitten av 20-talet. Spritsmugglingens glada dagar. Irländske smågangstern Coughlin (Affleck) börjar jobba för Boston-maffian och skickas ned till värmen för att få fart på smugglingen längs östkusten, och för att dessutom pinka in revir i den lukrativa solskensstaten.

Jäkligt snygg rulle, där vår man får ta sig an korrumperade poliser, andra maffiagäng, KKK-dårar, religiösa fanatiker..och framför allt sitt eget samvete över livsstilen han valt.
En lång rulle, lite över två timmar, som sakta får koka i Floridasolen. Gott om diverse karaktärer som alla får sin stund. En film som dessvärre gått under radarn på många håll, och räknenissarna på filmbolaget torde grina illa över inkomstresultatet som inte direkt varit någon succé. Synd på en fin produkt, och Affleck som regissör vågar sig på att låta storyn ta plats och tid. Gangstervåldet är fräckt och lagom rått, och vi får bla en snygg shootout i finalen.

Kanske mer drama än gangsteraction. Affleck serverar förföriska bilder över en svunnen tidsepok, matchas i rollistan av namn som Zoe Saldana, Elle Fanning, Chris Cooper, Sienna Miller och….Brendan Gleeson i en pytteroll!

Inte det bästa i gangstergenren, men kanske en av de snyggare och stabilare rent hantverksmässigt. Med en story som trots allt engagerar.

 

Jan 11 2016

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

Jun 11 2014

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.

 

Apr 3 2014

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!

Jan 10 2014

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

Sep 20 2012

The Raven (2012)

I det högst verkliga livet var den kände Edgar Allan Poe en rätt underlig kuf, därom råder det väl inget tvivel. Än underligare var nog det faktum att han hittades en morgon i oktober 1849 yrandes på Baltimores gator i ett ”eländigt skick” efter att ha varit försvunnen i 7 dagar. Poe återfick aldrig medvetandet ordentligt och dog några dagar senare.

Med detta märkliga dödsfall som bakgrund har nu regissören James McTeigue (V för Vendetta), tillsammans ett par manustrillare, åstadkommit en film som lite fantasifullt och finurligt ”återskapar” Poe´s sista dagar och vad som egentligen hände.
Ja, jag skriver ”finurligt”, för här har trollats fram en lagom obehaglig historia som bär drag av både Sherlock Holmes Londongator och valfri seriemördar/pussel-film mixad med dyster filosofi. Miljöerna är murriga, mörka och deprimerande. Baltimore i mitten på 1800-talet verkade sannerligen inte vara en direkt skojig plats att befinna sig på.

Än mer deprimerande blir det alltså när en grym seriemördare börja härja i staden och offren är alla utsatta för diverse hemskheter när det gäller sättet de tagits av daga. Ganska snart görs upptäckten att nästan alla morden är identiska med de som begås i den excentriske och synnerligen svårmodige författaren Poes böcker. Nog för att han är märklig men inte kan väl han väl han vara mördaren? Det är han naturligtvis inte, men den oberäknelige Poe blir så stött av att hans verk inspirerar en utomstående till missdåd så han omedelbart anmäler sig som expertmedhälpare till polisen Fields (Luke Evans) i jakten på förövaren.

Det är alltså John Cusack som gestaltar Poe och dennes förehavanden här, och naturligtvis gillar jag karln. Har jag iof alltid gjort, men här känns det som hans stundtals koleriska tolkning av den mörksinnade författaren sitter som en smäck (och är han inte galet lik Nic Cage i vissa lägen!?). Inget roligt under solen alls om man ska tro Cusack´s deprimerande monologer om livet, möjligen om man undantar hans kärlek till den väna Emily (Alice Eve)…men där ser det ut att ta stopp i form av en överbeskyddande och fientlig far (Brendan Gleeson i stabil biroll) som anser att det då rakt inte är att tänka på för Alice att äkta en sådan misslyckad och kontroversiell figur som Poe.

amatördeckaren Poe tar sig en funderare

Som tittare behöver man naturligtvis inte vara något smartass för att inse att ju länge jakten på den okände mördaren pågår, ju närmare kommer hotet Poe själv, och de i hans närhet som betyder något. McTeigue försöker sig på en hederlig pusseldeckare med mörka inslag samtidigt som han försöker ledsaga den olycklige Poe genom tillvaron, och lyckas nog rätt väl kan jag tycka. Ett dystert foto och miljöer som skulle kunna vara en tidig Tim Burton gör sitt till för att förstärka den rätt obehagliga stämning som råder genom hela filmen. Att den verklige Poe´s frånfälle är omgärdat med mystik och spekulationer (än idag vet man inte riktigt vad Poe råkat ut för under de dagar han var försvunnen) gör det naturligtvis än mer tacksamt att leka med fantasin i dagens manus. Viss standardaction och lagom mängd utlagda ledtrådar samsas med väl valda doser av högtravande replikföring från de inblandade.

The Raven är som en mörk lillebror till Sherlock-filmerna vad gäller miljöer och tidsandan. Seriemördartemat är väl egentligen traditionellt berättat utan några nya grepp, men effektivt. Cusack tycks gå in för sin roll och spänningen infinner sig rätt bra mot slutet när vår antihjälte börjar förstå sammanhanget. Det är så dags då för den missmodige författaren. Underhållande ända in i mål.

Jun 8 2012

Safe House (2012)

Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.

Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!

I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.

Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.

Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.

får mer än han bett om…?

Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.

Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.

Aug 14 2010

Green Zone (2010)

Som om Jason Bourne skulle vara tillbaka. Ungefär.
Samma intensitet, samma huvudrollsinnehavare, samma regissör och nästan samma typ av upplägg av ljusskygga aktiviteter. Här låter Paul Greengrass Matt Damon anta rollen som officeren Miller i ett Bagdad precis efter de amerikanska styrkornas invasion 2003. Miller och hans grupp är på jakt efter utpekade gömmor med massförstörelsevapen, men leds gång på gång till övergivna lager där inget av värde finns. Miller börjar ifrågasätta de källor som militären använder sig av, något som naturligtvis inte faller i god jord och som än mer naturligtvis får Miller att börja gräva vidare. CIA gillar Millers initiativ och erbjuder sin hjälp, vilket retar upp Vita Husets man på plats i Irak som gör allt för att hålla Miller borta från att luska vidare i det känsliga ämnet. Den envise Miller lyckas dock komma hemligheter på spåren, som om de stämmer skulle kunna leda till en smärre skandal vid ett offentliggörande och ställa USA´s närvaro i Irak i en helt ny dager.

Greengrass är från början dokumentärfilmare och krigskorre, och det märks mer än väl här. Han låter skakiga kameror följa trupperna i smala gränder och genom sönderbombade kvarter och skapar en intensitet i bildspråket som faktiskt också lyckas hålla ”åksjukekänslan” borta. Även i de mer stillsamma scenerna firar dialogerna stora triumfer och samspelet mellan de inblandade är av stor klass. Storyn är oerhört tät, intensiv och rejält spännande. Bakom manuset ligger Brian Helgeland, en rutinerad herre med verk som bla L.A. Confidential, Man on Fire, Mystic River och Payback på sitt samvete. Helgeland har utgått från verkligheten och en romanförlaga och skickligt vävt in fiktion på ett nästan sömlöst sätt. Matt Damon visar återigen upp en pondus och vitatlitet i bästa Bourne-anda och har gott sällskap av bla Greg Kinnear  som Vita Husets speciella sändebud med oklar agenda och Brendan Gleeson  som CIA-kontakt. Filmen rusar på i sitt höga tempo utan att bli oklar och jag hinner gång på tänka att det är verkligen så här fimer ska vara, energiska, dramatiska och fokuserade med en story som förblir oviss ända fram till slutet.

Green Zone är intensiv med ypperliga  miljöskildringar av ett Irak i vågorna efter invasionen. Det intensiva kamera-arbetet, oftast förlagd till gatunivå i ögonhöjd, fångar spänningen och osäkerheten om vad som kan vänta bakom nästa hörn. Manuset är snabbt, tar inga onödiga omvägar och lyckas väva in rena actionsekvenser i handlingen trots att jag i första hand ser filmen som ett välkomponerat drama. Hatten av för för alla inblandade.

Betyget: 4

Nov 1 2009

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare.

Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. Manuset överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Betyget: 4/5