Live by Night (2016)

Charmören Ben Affleck fortsätter samarbetet med författaren Dennis Lehane (Gone Baby Gone remember?).
Här en rejält karaktärsdriven gangsterstory från förr. Affleck tar själv hand om huvudrollen och manus på Lehanes bok. Spelplatsen är Florida under mitten av 20-talet. Spritsmugglingens glada dagar. Irländske smågangstern Coughlin (Affleck) börjar jobba för Boston-maffian och skickas ned till värmen för att få fart på smugglingen längs östkusten, och för att dessutom pinka in revir i den lukrativa solskensstaten.

Jäkligt snygg rulle, där vår man får ta sig an korrumperade poliser, andra maffiagäng, KKK-dårar, religiösa fanatiker..och framför allt sitt eget samvete över livsstilen han valt.
En lång rulle, lite över två timmar, som sakta får koka i Floridasolen. Gott om diverse karaktärer som alla får sin stund. En film som dessvärre gått under radarn på många håll, och räknenissarna på filmbolaget torde grina illa över inkomstresultatet som inte direkt varit någon succé. Synd på en fin produkt, och Affleck som regissör vågar sig på att låta storyn ta plats och tid. Gangstervåldet är fräckt och lagom rått, och vi får bla en snygg shootout i finalen.

Kanske mer drama än gangsteraction. Affleck serverar förföriska bilder över en svunnen tidsepok, matchas i rollistan av namn som Zoe Saldana, Elle Fanning, Chris Cooper, Sienna Miller och….Brendan Gleeson i en pytteroll!

Inte det bästa i gangstergenren, men kanske en av de snyggare och stabilare rent hantverksmässigt. Med en story som trots allt engagerar.

 

Annonser

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

The Kingdom (2007)

Ett bombattentat sker mot en amerikansk civil förläggning utanför Riyadh i Saudiarabien, och följs av ännu ett lite senare. Stort kaos och hemma i USA försöker FBI, vilka är ansvariga utredare  när attentat sker på amerikansk mark, få grepp om vad som skett och varför. Snart står det klart att en eftersökt terrorist kan ligga bakom, och möjligen planera fler dåd.

Specialagenten Fleury (Jamie Foxx) försöker med alla medel få dit sitt team för att ta upp jakten på förövaren, men det är naturligtvis en het potatis politiskt där det gäller att inte låta saudierna tappa ansiktet utåt när det gäller vem som har kontrollen och bestämmer spelreglerna. Efter lite lagom lömskt rackarspel befinner sig snart dock Fleury och co på katastrofplatsen och blir genast varse att det här med att reda ut brott på en främmande mark präglad av annan kultur och praxis inte är det lättaste.

Jag gillar skådisen-turned-director Peter Berg och hans effektiva berättarstil. Det är snabbt, hetsigt och hoppigt…men aldrig förvirrande. Däremot blir oftast ganska ytligt, och det grävs aldrig djupare i kulturkrockar och relationer som det kunde göras. Bara så pass mycket att det gagnar historien på bästa sätt och ser till att den drivs framåt.

Foxx har inte helt koll på läget

Jamie Foxx känns stabil, liksom hans kollegor Chris Cooper, Jason Bateman och Jennifer Garner. De har sin yrkesjargong, men tillåter sig ändå att bli mänskliga mitt i det kaos de möter.

Manuset tar avstamp i de hemska attentaten och följs av huvudsakliga rutinkonflikter gentemot de saudiska myndigheterna och den saudiske polisman som fått i uppdrag att ”barnvakta” kvartetten. Trots en sorts friskhet i att aldrig låta tempot sagga för mycket, finns faktiskt en liten vattentrampar-risk i mellanpartiet innan det laddas för finalen. Möjligen kan filmen beskyllas för att ha en extremt lång startsträcka, men det är inget större fel på actionbiten när den väl drar igång. Till de visuella läckerbitarna här får en intensiv shootout på gatunivå räknas (som för tankarna till Heat) till höjdpunkterna samt en synnerligen snyggt filmad bilkrasch på en motorväg.

Trots att filmen egentligen behandlar ett alltid aktuellt och brännbart ämne aktar den sig noga för att bli alltför ställningstagande, och försöker sig istället på att visa upp arbetsmetoderna hos agenterna och de kulturella vardagsproblem som kan uppstå i kombo med de personliga känslorna.

The Kingdom för stilmässigt tanken till Tony Scott och hans filmer. Samma snabba bilder och färgsättning. Storyn håller sig lite avvaktande och blir på så sätt aldrig riktigt engagerande eller speciellt flerbottnad . Mer som en betraktelse. Ett gott hantverk är det dock.

Till vildingarnas land (2009)

Att vara liten är fasen inte lätt. Att inte riktigt veta sin plats i tillvaron, att inte känna att man är medelpunkten i ALLAS tillvaro fast man själv tycker det är självklart.

Man har väl varit liten själv, troligen med dessa tankar. Jag har barn som har varit små och visat upp tendenser likt de som filmens huvudperson Max gör i början. Och framför allt; jag har själv som knatte läst sagan som filmen bygger på. Dessutom kommer jag också ihåg de sällsamt kusliga teckningarna i den boken jag läste, av ingen mindre än den legendariske Hans Arnold (ni som nu kanske inte har koll på denne tecknarvirtous rekommenderas att följa länken för mer info).

Här har vi alltså Max, en normal grabb med normal energi. Möjligen att hans energi är lite för mycket ibland, något hans ensamstående mamma Connie (Catherine Keener) får känna av då och då. Saker ställs på sin spets när Max upptäcker att mamma en kväll verkar mer intresserad av att hänga med sin nya pojkvän i soffan än ägna Max någon uppmärksamhet. Likt alla besvikna barn tar sig frustrationen ett otrevligt utseende och Max rymmer sonika från huset fylld av gråt och förtvivlan. Hans fantasi går igång och snart har han hittat en båt som tar honom över ett okänt hav och till en ö som är befolkad av ett gäng synnerligen udda figurer, jättelika monsteraktiga varelser. Vildingarna.

Max fascineras av att de inte verkar ha några regler utan får göra lite som de vill, han ger sig tillkänna och snart har de underliga figurerna gjort honom till sin kung efter att Max lovat att det bara ska vara skoj och regelfritt mest hela tiden. Speciellt den ena av vildingarna, Carol (med James Gandolfini bakom rösten), fascineras av Max och de två dras till varandra. Något som visar sig inte vara helt okomplicerat när det handlar om vänner, känslor och rättvisa.

Spike Jonze har möjligen tagit på sig en svår uppgift med detta projekt. Att gestalta ett barns tankar och funderingar om kärlek, rättvisa, vänskap och framför allt uppmärksamhet i form av en fabel, en fantasifull historia där en persons tankar och personlighet ska få liv i skepnad av påhittade individer och som dessutom kräver en scenografi som går utöver det vanliga. Men det känns tack och lov som att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket. Halvvägs in i filmen är jag så inne i Max öden och äventyr att jag inte hinner fundera speciellt mycket mer på det. Jonze lyckas faktiskt förmedla det som vi alla känner ibland, att även om man går utanför ramarna och kravlösheten är det banne mig inte alltid lätt att få det att flyta som man vill. Max upptäcker mer än en gång att det är synnerligen svårt att vara alla till lags, hur mycket man än vill. Äventyren och de vilda planerna står på lut men Max upptäcker också baksidan av att vilja för mycket.

Bakom de fantasifulla, och ibland komiska, scenerna döljer sig ett sorts allvar. Genom sedvanligt snokande läser jag att filmen från början också var mycket mörkare i sin framställning men att filmbolaget krävde ett omtag så att det hela blev mer familjevänligt, något som Jonze också har lyckats med. Max Records i rollen som just Max är ett fynd och lillgrabben klarar utan problem av att förmedla känslor på ett trovärdigt sätt. Och dessutom att spela mot de jättelika vildingarna vars utstyrslar är rejält tilltagna. Röstinsatserna bakom figurerna tas omhand av idel kända namn som ovan nämnde Gandolfini, Catherine O´Hara, Forest Whitaker, Chris Cooper och Lauren Ambrose på ett trovärdigt och lite återhållsamt sätt.

Till vildingarnas land är precis så fantasifull i sitt utförande som boken är. Historien är smart sedd genom en liten grabbs ögon, vilket också betyder tvära kast mellan ämnena och händelseutvecklingarna. Jonze lyckas bra med det visuella och att ta fram känslorna bakom det vi ser utspelas. Bra utfört effektmässigt där cgi vävs ihop med de snyggt tillverkade maskerna. Ingen hejdlös saga utan mer en eftertänksam historia om känslor och funderingar ur ett barns perspektiv, varvat med visuella märkligheter.

The Town (2010)

Ben Affleck i registolen igen. Och liksom i den utmärkta Gone Baby Gone  återvänder vi till arbetarkvarteren i Boston, denna uppväxtort för Affleck som han gärna visar upp en mer realistisk sida av. Vilket han gör rätt bra när han skildrar det slitna, de mindre lyckligt lottade, de som inte tog sig dit de ville i livet. I centrum för handlingen står Doug (Affleck själv), uppväxt i stadsdelen Charlestown (enligt prologen mest känd för att föra ”bankrånaryrket” i arv inom familjerna) och i vuxen ålder ledare för ett litet gäng som sysselsätter sig med just bankrån och att slå till mot värdetransporter. Under ett rån tar Dougs barndomsvän, den något instabile James (Jeremy Renner i helt annorlunda roll mot The Hurt Locker) en kvinna som gisslan, vilken kort efter släpps men lämnar Doug och de andra i bryderi om hur mycket kvinnan egentligen hann att uppfatta om gänget. Än oroligare blir de när det visar sig att kvinnan, Claire (Rebecca Hall), också kommer från samma stadsdel som de själva.

Doug manar till lugn och ägnar sig istället åt att förfölja kvinnan på avstånd för att se vad hon pysslar med. Slumpen gör att de börjar prata och Doug får plötsligt problem när han känner sig attraherad av Claire och för första gången på länge ser en väg ut ur miljön han växt upp i. Samtidigt sätter FBI in alla resurser för att en gång för alla stoppa rånen i Bosten och via den hårdföre och nitiske agenten Frawley (Jon Hamm) dras snaran plötsligt åt kring Doug och co som finns med på listan över misstänkta. Detta samtidigt som den lokale maffiabossen vill att Doug samlar sitt gäng för ännu en stöt, den här gången av det större slaget.

Affleck lyckas faktiskt hålla ordning på alla de olika elementen och personligheterna i filmen, han går på djupet med lojalitet, skuld och rannsakan. Hans Doug börjar visa tecken på ånger, speciellt när hans förhållande med Claire fördjupas. Hur talar man om för sin dejt att man är bankrånare…och dessutom tagit just kvinnan i fråga som gisslan för ett ögonblick…!?
Filmen andas tydliga och ganska öppna paralleller med den vassa Heat, och det ska i det här fallet vara menat som beröm till Afflecks skapelse. Trots vissa tillrättaläggningar är det avskalat, lite skitigt och på intet sätt romantiserande om att vara fel sida om stängslet när ordningsmakten börjar gräva sig närmare och närmare i den sunkiga stadsmiljön.

Ett vasst manus, några mindre detaljer att anmärka på kanske, men inget som förstör helthetsintrycket. Tvärtom. Det är ett drama med inslag av tyngre actionskrammel och rånsekvenserna tål mycket väl att jämföras med ovan nämnda Heat. Skådespeleriet är toppklass med namn som Jeremy Renner, Chris Cooper, Rebecca Hall, Jon Hamm och Pete Postlethwaite i rollistan för att backa upp den gode Affleck själv i rollen som Doug. Jag vet inte, möjligen skulle Affleck ha givit huvudrollen till någon annan och ägnat sig helt åt regin, men nu valde han det här alternativet och resultatet blir trots allt med beröm godkänt. Kanske med ett litet minus för den ändå rätt konstruerade kärlekshistorien mellan Claire och Doug.

The Town är en bra film, spännande och stundtals oviss samtidigt som den känns ödesmättad. Ingen som kommer från ”fel” stadsdel har någonsin kommit ur skiten…eller? Tempot är bra och fokuset på filmens huvudpersoner avtar aldrig. Snyggt foto över Boston och bra klippt ger mersmak. Dessutom rejält bra drag i actionscenerna och det känns mer än någonsin som Affleck växt in i regissörskostymen på ett alldeles förträffligt bra sätt. Inte samma intensiva drama som Gone Baby Gone, men lätt en film att komma ihåg när 2010 ska summeras.

Breach (2007)

Tätt om hur det gick till när en av USA´s största spioner i modern tid avslöjades i början på 2000-talet. Den unge dataspecialisten Eric (Ryan Phillippe) inom FBI blir under täckmantel placerad som assistent till den legendariske agenten Robert Hanssen (Chris Cooper) med förevändning att han ska spionera på Hanssens privata sexuella utsvävningar på nätet, vilka kan leda till en skandal inom FBI.  I själva verket är dock Erics uppgift att samla in information om de påstådda ryktena om att Hanssen säljer hemlig information till ryssarna. Det hela utvecklas till en katt och råtta-lek där Eric måste övertyga Hanssen om sin lojalitet till varje pris samtidigt som han i hemlighet rapporterar till sin chef om Hanssens förehavanden. Något som påverkar även Erics privatliv och hans relation till sin fru Juliana.

Stabilt skådespel av både Ryan Phillippe och Chris Cooper  i de ledande rollerna, och framför allt av Cooper som gör ett bestående intryck av den komplicerade Hanssen. Att hela historien dessutom är sann (enligt extramaterialet ända ned till utformningen av de kontorsrum som används i filmen) förhöjer intrycket av filmen. I extramaterialet hittar man också det mest intressanta, en intervju med den ”riktige” Eric och hans fru Juliana som fungerade som konsulter under inspelningen.
Övriga som dyker upp i rollistan och inte gör bort sig är Laura Linney, Gary Cole och Dennis Haysbert som FBI-agenter på jakt efter läckan som gäckat USA i årtionden och orsakade att över 50 personer blev avslöjade av ryssarna som amerikanska agenter.

Breach är en lågmäld men intensiv och stundtals rejält spännande historia som inte blir sämre av att vara sin sanna grundhistoria till största delen (lite dramatik har man säkerligen slängt in på köpet) rejält trogen.

Betyget: 3/5