Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta

The Town (2010)

Ben Affleck i registolen igen. Och liksom i den utmärkta Gone Baby Gone  återvänder vi till arbetarkvarteren i Boston, denna uppväxtort för Affleck som han gärna visar upp en mer realistisk sida av. Vilket han gör rätt bra när han skildrar det slitna, de mindre lyckligt lottade, de som inte tog sig dit de ville i livet. I centrum för handlingen står Doug (Affleck själv), uppväxt i stadsdelen Charlestown (enligt prologen mest känd för att föra ”bankrånaryrket” i arv inom familjerna) och i vuxen ålder ledare för ett litet gäng som sysselsätter sig med just bankrån och att slå till mot värdetransporter. Under ett rån tar Dougs barndomsvän, den något instabile James (Jeremy Renner i helt annorlunda roll mot The Hurt Locker) en kvinna som gisslan, vilken kort efter släpps men lämnar Doug och de andra i bryderi om hur mycket kvinnan egentligen hann att uppfatta om gänget. Än oroligare blir de när det visar sig att kvinnan, Claire (Rebecca Hall), också kommer från samma stadsdel som de själva.

Doug manar till lugn och ägnar sig istället åt att förfölja kvinnan på avstånd för att se vad hon pysslar med. Slumpen gör att de börjar prata och Doug får plötsligt problem när han känner sig attraherad av Claire och för första gången på länge ser en väg ut ur miljön han växt upp i. Samtidigt sätter FBI in alla resurser för att en gång för alla stoppa rånen i Bosten och via den hårdföre och nitiske agenten Frawley (Jon Hamm) dras snaran plötsligt åt kring Doug och co som finns med på listan över misstänkta. Detta samtidigt som den lokale maffiabossen vill att Doug samlar sitt gäng för ännu en stöt, den här gången av det större slaget.

Affleck lyckas faktiskt hålla ordning på alla de olika elementen och personligheterna i filmen, han går på djupet med lojalitet, skuld och rannsakan. Hans Doug börjar visa tecken på ånger, speciellt när hans förhållande med Claire fördjupas. Hur talar man om för sin dejt att man är bankrånare…och dessutom tagit just kvinnan i fråga som gisslan för ett ögonblick…!?
Filmen andas tydliga och ganska öppna paralleller med den vassa Heat, och det ska i det här fallet vara menat som beröm till Afflecks skapelse. Trots vissa tillrättaläggningar är det avskalat, lite skitigt och på intet sätt romantiserande om att vara fel sida om stängslet när ordningsmakten börjar gräva sig närmare och närmare i den sunkiga stadsmiljön.

Ett vasst manus, några mindre detaljer att anmärka på kanske, men inget som förstör helthetsintrycket. Tvärtom. Det är ett drama med inslag av tyngre actionskrammel och rånsekvenserna tål mycket väl att jämföras med ovan nämnda Heat. Skådespeleriet är toppklass med namn som Jeremy Renner, Chris Cooper, Rebecca Hall, Jon Hamm och Pete Postlethwaite i rollistan för att backa upp den gode Affleck själv i rollen som Doug. Jag vet inte, möjligen skulle Affleck ha givit huvudrollen till någon annan och ägnat sig helt åt regin, men nu valde han det här alternativet och resultatet blir trots allt med beröm godkänt. Kanske med ett litet minus för den ändå rätt konstruerade kärlekshistorien mellan Claire och Doug.

The Town är en bra film, spännande och stundtals oviss samtidigt som den känns ödesmättad. Ingen som kommer från ”fel” stadsdel har någonsin kommit ur skiten…eller? Tempot är bra och fokuset på filmens huvudpersoner avtar aldrig. Snyggt foto över Boston och bra klippt ger mersmak. Dessutom rejält bra drag i actionscenerna och det känns mer än någonsin som Affleck växt in i regissörskostymen på ett alldeles förträffligt bra sätt. Inte samma intensiva drama som Gone Baby Gone, men lätt en film att komma ihåg när 2010 ska summeras.