#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!