The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)

miss-peregrines-home-movie-poster1Alla som känner till undertecknads rätt fluffiga och ibland konstiga filmsmak (eller inte), vet ju att vissa genrer har svårare än andra att hitta in på pluskontot. Som tex historier om lillgamla besserwissrar, ofta med övernaturliga inslag (ja, jag tittar på dig glasögonorm-Harry). Men vaddå, protesterar du nu, dagens rulle har väl inget med den delen av ”barnfantasy” att göra??!

Nej kanske inte. Men den här storyn fiskar minsann i samma typ av vatten. Ungar med speciella förmågor. Utvalda vuxna som förstår sig på dem, och skyddar dem. Och så förstås en, till en början, utböling. Gärna en ung tonåring som känner sig utstött och lite konstig. Med föräldrar som icke förstår sig på honom/henne. Håhåjaja.

Idag heter han Jake (Asa Butterfield) och har special skills. Fast det fattar han ju icke till en början. Den som drar igång hela fadderullan är förstås den-konstiga-morfarn-med-cockneydialekt (mitt i solvarma Florida); Abe (Terence Stamp), som menar att Jake måste söka sitt kall på en ö utanför Wales! Joråsåatt.

Jahopp. En lustiger dans bjuds upp av dagens regissör Tim Burton. Denne Burton som nog behöver ha sig en liten hit snart. Känns som han spenderat år nu i ett sorts ingenmansland utan några vettiga framgångar. Kan detta bli the turning point?
Hm, nja…jag ger filmen att den är ganska snygg ändå. I fredagssoffan när lite lagom softa effekter och lökig story kan sväljas till pilsnern. Det handlar mycket om hopp i tiden (japp the good old timetravels), på ön finns ett ”barnhem” fyllt med just dessa ungar med förmågor jag hojtade om i början. Är det X-men i barnvariant? Tja, kanske. Nu är kidsens (hemliga) tillvaro hotad på allvar, och det är dags för Jake att steppa upp till plattan.

miss-peregrines-home-for-peculiar-children

och viktigast av allt är kanske tiden

Min spontana känsla är att rullen hamnar i gränslandet mellan utpekad barnfilm och lite tuffare tag för den äldre tonårsgenerationen. Butterfield kämpar på med sin Jake, tar de obligatoriska ologiska besluten så att storyn får rulla vidare. Så klart. Bäst är Eva Green som hyrts in som miss Peregrine själv, för att hålla koll på kidsen. Varför är inte hon med mer?? Hon känns rapp i munnen och witty. Som att hon har lite kul framför kameran. Sämst är det faktum att man ringt in Samuel L Jackson för att göra ännu en bad guy. Hallå, finns det inga nya idéer?? Lex Sverige och Robert Gustafsson. Hur många gånger har inte Jackson klampat runt och varit lagom smådum skurk de senaste åren? Nån annan måste det väl finnas? Vem är han här? Brorsan till skurken i Kingsman? Utan läspandet. Suck.

Burton missar såklart inte chansen att sätta sin visuella prägel på rullen, som tydligen baseras på en hoper (förstås) ungdomsböcker. Lite jolmigt, lite rörigt, rätt oengagerande..men ändå okej som underhållning för stunden. Om inte annat så för den snygga homagen till gamle effektmakaren Ray Harryhausen som Burton vräker in i finalen.

Kommer det mer? Kanske.
Men då får de banne mig ha med Eva G mer.

Hidden Figures (2016)

hiddenfigures_posterDags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

hidden-figures-1-600x338

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

 

avsnitt-78_logoI SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!

Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

Lion (2016)

lion_posterFebruari kallas av många småbarnsföräldrar för ”vabruari”. För oss som numera (been there, done that) slipper detta…kanske istället ”Oscarbruari” kan passa? Om man har rätta intresset förstås. Såklart.

De smattrar ju nämligen in nu, rullarna som är med och utmanar om den gyllene gubben borta i Los Angeles på den stora galakvällen. Som ständig filmnörd in motion vill man ju såklart gärna se vad det är för rullar som göre sig besvär i nomineringslistorna. Som denna.

Från Australien och herr regissör Garth Davis kommer ytterligare en BOATS flygande genom konfettiregnet. Jag vet, ingen hejd på denna kategoriform..men hey…säger man inte att verkligheten ibland imiterar fantasins påhittighet på bästa sätt? Okej, det kanske man inte alls säger men det lät bra att skriva. Detta är således den högst engagerande historien om Saroo Brierley (Dev Patel), en ung välmående man i sina bästa år från Tasmanien. Med flickvän (Rooney Mara) och en karriärtrevlig framtid utstakad. Men vänta, något gnager inom Saroo. Kan det vara att han från början är adopterad från Indien som 4-5-åring…och nu börjar gamla minnen från en svunnen tid göra sig påminda? Vem är Saroo egentligen? Och var kommer han ifrån?

En film som är uppdelad i två läger. Första delen följer den lille knatten Saroo (Sunny Pawar i en UNDERBAR roll) i Indien. Hård och tuff vardag. Jakt på mat och pengar för att hjälpa sin ensamstående mamma i den lilla byn. Ödet vill att Saroo skiljs från sin bror Guddu och vips hamnar han på ett tåg som tar honom till Calcutta. Ensam knatte i en kaotisk storstad. Han blir gatubarn, för att snart bli barnhemsbarn och så småningom skapas en ny framtid för honom i nämnda Tasmanien. Så långt allt gott? Nja, när nu den vuxne Saroo känner minnena från förr tränga på, finns egentligen bara ett sätt att stilla oron. Söka sig tillbaka till sitt ursprung. Men hur?

Detta är egentligen en helt galet osannolik historia! Men så sjukt engagerande att jag fullkomligt dras in i storyn handlöst och utan skyddsnät i form av gnällkritiska ögon. Som allra bäst den första knappa timmen med lille Saroo´s öde i Indien. Regi-Garth satsar på mycket icke-dialog och låter lille Saroo´s handlingar istället berätta och föra filmen framåt. Smart tilltag som fungerar strålande.Calcutta ur en liten grabbs ögon. Skrämmande och omvälvande.

lion_pic

Saroo inser att Google Earth är hans bäste vän

Därmed inte sagt att det inte är hög nivå på andra hälften av rullen. Dev Patel är där fullkomligt lysande som vuxne Saroo. Patel lyckas med konststycket att gå igenom filmduken med sina sorgsna ögon och plågat inre…och jag känner hans frustration. Nicole Kidman är (förstås när det gäller film från ”down under”) med på ett hörn som Saroo`s adoptivmamma. Hon gör det självklart stabilt och utlämnande. Om än lite på rutin. Ungefär som när Tom Hanks gör en ”Tom Hanks”. Hög lägstanivå.

Är det en feelgood-film? Ja, hävdar jag. Låt vara i en annorlunda form. Payoffen kommer smygande längs vägen och filmens sista kvart är lysande för hjärtat i bröstet och tårkanalerna. Underbar rulle detta. Det enda som hindrar det finaste betyget är en liten passage av stiltje innan finalakten kickar igång. Plus möjligen att filmens ”turning point” kommer kanske liiite konstlat. I övrigt top notch detta!

Mumma för hjärtat!

avsnitt-77Vill du höra mer kärlek om Saroo och hans öde kan du knappa in SoF-podden #77 där vi sprider värme över denna stora lilla film.

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

The Monster (2016)

the-monster-movie-poster-480x711Ibland hittas riktigt bra upplevelser i de ”små” filmerna.
Ibland lurar dessutom sagda filmer ut en som tittare på synnerligen osäker mark och man sitter där och hjälplöst famlar efter något att hålla sig i. Finns en viss förtjusning i den känslan.

Precis som det är idag.
Den alkade mamman Katy (Zoe Kazan) som knappt har koll på sig själv eller tillvaron runt henne. Dottern Lizzy (Ella Ballentine) som lider i tysthet av mammans förnekelse och tillstånd, lika delar uppfylld av hat och kärlek till en förälder som sakta håller på att försvinna. En resa ska göras. Kathy ska skjutsa sin dotter till pappan. Den utflyttade pappan som startat en ny familj på annat håll. En spänning i luften mellan mor och dotter.

Bilresan startar sent och dagen övergår i mörk kväll. På en ödslig väg genom en skog kör Kathy på en…. varg? Skada på bilen och samtal till bärgare och assistans. Väntan i bilen, regnet börjar falla. En mamma och hennes dotter. Med uppenbara problem att prata med varandra. Hitta till varandra. Kanske krävs det något extra? Som att plötsligt den påkörda vargen (?) är försvunnen från vägen. Var? Hur? Strax kommer dagens duo att smärtsamt få erfara att skogen innehåller mer än bara ”vanliga” djur. Eller…?

Vi får också obehagliga flashbacks från en problemfylld vardag för Karhy och Lizzy. Suparkompisar, misshandlande nya älskare. Ett beroende hos en vuxen som ett barn inte ska behöva vara med om. Var finns monstret egentligen? Och vad är det egentligen man tittar på här?

monster_pic

i vissa lägen bäst att hålla tyst

Bakom rullen Bryan Bertino, som gav oss homeinvasionrullen The Strangers för ett par år sen. Här har han plitat ihop något helt annorlunda. Men likväl obehagligt och svårläst. På ett bra sätt. Ett sätt som gör att jag sitter och gärna vill veta vad som ska hända härnäst.

Mörkt drama, i det lilla formatet, där både det mänskliga psyket och det lite mer traditionella skräcktemat vävs ihop på ett ganska finurligt sätt. Bra lirat av alla iblandade. med Kazan och Ballentine i frontlinjen. Liten brasklapp bör kanske utdelas till den som förväntar sig en actionstinn skräckupplevelse…rysligheterna kommer rätt mycket i annan form och mixas med beprövad ”gammelstil”. Inte helt lätt för alla att svälja kanske.

Oväntat bra i mörkret.

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

La La Land (2016)

lalaland_posterTrots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

La La Land (2016)Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

 

avsnitt-74I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Operation Avalanche (2016)

operation_avalanche_posterKlassikern bland klassiska konspirationsteorier?

Året är 1967. Apolloprogrammet, det som ska sätta en gubbe på månytan innan 60-talets slut, är i full gång. Rymdkapplöpingen. Öst mot väst. Nu tycks det kalla kriget också ha hittat in även i dessa korridorer. CIA misstänker en rysk spion hos NASA. Inte bra. Ett par unga karriärhungriga agenter skickas dit, under förevändning att de är ett filmteam som ska dokumentera arbetet med att förbereda månlandningen. Den perfekta täckmanteln.

Det blir också filmens format. Vad de ser genom sina kameror är vad vi som tittar ser. Ett sorts found footage alltså. Ett ganska ansträngt och urvattnat format, javisst, men här blir det ändå rätt snabbt ett effektivt sätt att berätta. Tidstypiska detaljer, ett 60-tal med sin musik, sina färger, sitt mode. Allt snyggt fångat i kameralinserna.

Nåväl, vad händer med spionen då? Inte mycket kan man säga. Snart hamnar nämligen fokus på något helt annat då det plötsligt upptäcks att NASA själva håller på en mycket större hemlighet. Ett faktum som kommer att kasta varenda propagandaplan de kommande 5 åren åt skogen. En nation som kommer att tappa ansiktet Big Style. Ajaj. CIA svänger plötsligt i sin strategi. Eller är det kanske de inblandade agenterna med driftige Matt (Matt Johnson) i spetsen som plötsligt freewheelar lite? En ny, galen och synnerligen riskfylld, plan tänks ut och ett ljusskyggt projekt tar sin början…

Men hoppsan. En tämligen liten och smal rulle från indie-facket som blir både roande och oroande på samma gång. Regissören och manusgubben (och skådisen) Matt Johnson filurar ihop en riktigt märklig liten story, som mitt i alla galenskap känns som något som faktiskt inte skulle hållas för alltför omöjligt i ett USA årgång -67.
En rolig detalj, Johnson och flera av de andra skådisarna använder sina riktiga namn. Precis som en viss Blair Witch Project en gång i tiden var föregångare med. Här blir det alltmer suspekt i takt med att den nya ljusskygga operationen fortskrider, med myndigheter som gör allt för att hålla sanningen mörkad.

operation-avalanche-2016_pic

lugubra planer i görningen

Johnson lägger krutet på detaljrikedom och en fantasi i storyn som faktiskt inte ligger så jäkla långt från hur det skulle kunna ha gått till (inbillar jag mig). Låt vara vissa logiska loopar längs vägen. De är dock av den sorten att de inte stör helhetsupplevelsen av det som berättas.

Morrar du åt FF-stilen blir det såklart påfrestande här. Annars är det underhållande ända till eftertexterna. Är man sedan, som jag, en Apollo-nörd blir ju förstås historien lite extra underhållande.