Etikettarkiv: Vin Diesel

Jul 23 2019

#sommarklubben: Järnjätten (1999)

Perfekt iscensatt animerat som passar alla. Även vuxna!
50-talet och unge Hogarth bor med sin mamma i en liten stad vid kusten. Ryssarna har precis skjutit upp Sputnik och kommunistskräcken är total. När han plötsligt mer eller mindre snubblar över en gigantisk robot börjar det hända saker! Var kommer järnjätten ifrån? Vad kan den göra? Hur länge kan han hålla den gömd? Giriga och misstänksamma amerikanska myndigheter är i faggorna. Småspänning och komik i snyggt samarbete. Och lite dramatiskt såklart. Piggt och uppfriskande detta. Ett äventyr i tecknad stil. En sorts annan version av E.T. Eller en föregångare till Bumblebee om du så vill.

Underhållande hela vägen in i mål. Tecknat i lite mer old school-style, utan att verka barnsligt dock. Röstinsatser görs främst av Jennifer Aniston och Harry Connick Jr, OCH Vin Diesel som roboten! Regimannen heter Brad Bird och skulle ju gå vidare till filmer som Superhjältarna, Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland.
Och vem känner inte igen det nu nästan ikoniska utseendet på själva Järnjätten…!? Smutt underhållande detta!

Klassisk vänskap i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Nov 20 2017

Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Nov 15 2017

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Maj 10 2017

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 

En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Maj 13 2015

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Dec 18 2014

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Jan 22 2014

Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta
Jan 21 2014

The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta
Sep 9 2013

Fast & Furious 6 (2013)

Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

full starfull star

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.

Sep 13 2011

Fast Five (2011)

En vår och en sommar har passerat förbi och äntligen har jag tittat mig igenom de olika delarna i denna minst sagt testosteronstinna filmserie the Fast and the Furious. Som för att kröna det hela avhandlades nu då den sista installationen (vad vi vet idag) i sagan om Dom och Brian och allt som tycks hända runt dem.

Och banne mig om det inte var oförskämt underhållande den här gången, simpel men med lite glimten i ögat. Tidigare historier har känts rejält pumpade med en sorts sliskig backstory som ska rättfärdiga alla galna och ”djupsinniga” handhavanden. Här är det mer roliga timmen, och vibbarna till Danny Ocean och hans muntra vapendragare känns faktiskt inte miljoner mil borta.

Som för att understryka den eventuella lättsinnigheten i dagens manus samlar Dom och Brian, nu efterlysta och för närvarande med adress soliga Rio, ihop en samling karaktärer välbekanta från de andra filmerna för en sista stöt. Målet är en dumdryg och kaxig knarkbaron som givetvis underskattar våra grabbars listiga förmåga. Lägg till detta en nitiskt och överstinn federal amerikansk agent på jakt efter de efterlysta, och vips har vi här drygt två timmars adrenalin enligt formstark modell.

Regissör Justin Lin har inga problem med att spotta ur sig actionscener som både ser snygga ut och andas avgaser. Stuntsen är läckra och scenerna (speciellt inledningen) skulle kunna platsa i vilken James Bond-film som helst. Trixet är nog också att inte skåda för djupt i manuset utan att hålla sig på ytan. Historien som serveras är nog så okomplicerad och galet ologisk , med rent skrattretande lösningar i vissa lägen. Den som dröjer för länge vid den eventuella logiken kommer att hamna rejält på efterkälken, och dessutom blir det hela så mycket tråkigare då.

Vin Diesel har en viss sorts utstrålning som alltid gått igenom rutan. Han ÄR Dom i minsta muskel och det finns en sorts märklig trygghet i att ha honom på plats bland de andra vildhjärnorna. Paul Walker står för den obligatoriska romantiken ihop med Jordana Brewster, och det är väl svårt  att ha något emot det, de uppfyller ju den delen av standardinnehållet i manuset. Desto roliga att också Dwayne Johnson kastats in i storyn som överspänd och stissig agent på jakt efter Dom och Brian. Johnson må vara mer kropp än skådis, men nog känns det lite kul när han går i klinch med Vin Diesel om utrymme och revirpinkande. Smart drag av manustillverkarna.

Fast Five tillhandahåller snygga scener över Rio, naturligtvis mycket bilåkande, ansträngd humor och en story som inte direkt lämnar mycket över för något större tänk. Actionscenerna är felfria och den som letar efter tempo mest hela tiden blir inte besviken. Helt klart en av de bättre delarna i filmserien och rentav lite trivsam.

”We talkin’ or we racin’?”
”Just don’t cheat this time.”
”You gotta let that go.”

p.s.: Den som vill fördjupa sig mer i historien om Dom, Brian och alla de andra filmerna gör det med fördel här hos bloggkollegan Sofia som tacklat hela TFATF-serien på ett eminent sätt.

Mar 13 2010

Pitch Black (2000)

Rymdskepp på väg hem till jorden med  last och passagerare dras ur sin kurs, kraschlandar på en inte så öde planet som man trott och där de överlevande får kämpa med illsinnade invånare av det mer läbbiga slaget. Upplägget känns säkerligen mer än väl igen. Det kunde varit en ny Alien, men det lyckas faktiskt bli en film med egen identitet. Det blev också startskottet för Vin Diesels ganska lönande karriär.
Som brottslingen Riddick i bojor, på väg tillbaka till moder jord och ett långt fängelsestraff, tvingas han nu istället under de obligatoriska protesterna att ikläda sig rollen som tvivelaktig hjälte med extraordinära kvalitéer, för någonstans där under den stentuffa ytan klappar såklart ett gott hjärta.

Stilfullt med ett bländande foto och en läcker ljussättning för att åskådliggöra en planet med tre solar. Och när solarna väl försvinner kommer läskighterna fram i form av riktiga badass-monster till invånare. Det blir en kamp för våra huvudpersoner att hålla ihop och fundera ut en smart lösning att ta sig ifrån den ogästvänliga planeten utan namn innan de blodtörstande ljusskygga varelserna har utplånat dem alla.

Vin Diesel skapar viss karisma med sin figur Riddick och de andra hänger på så gott de kan med Radha Mitchell (Surrogates) som piloten Carolyn i spetsen. Pitch Black må vara förutsägbar, men det är rejält underhållande på vägen fram till finalen. Inget fel på vare sig effekter, tempo eller dramaturgin. Regissören David Twohy vet hur man tillverkar en stabil rymdthriller och lånar av andra filmer utan att det ska kallas för stöld.
Underhållande.

Betyget: 3/5