Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

We’re the Millers (2013)

Alltså, jag gillar ändå Jennifer Aniston.
Javisst, hon har the looks och the body…men hon HAR också en rätt osviklig komisk talang som hon uppenbarligen kunnat ta hand om åren efter Vänner. Jag säger inte att allt hon är med i är bra grejer, men Aniston gör oftast riktigt bra ifrån sig. Utstrålar nästan alltid en sorts charm som är svår att värja sig mot i lättviktiga komedier. Som den här.

I Denver får småskalige marijuanadealern David (Jason Sudeikis) problem när han blir av med pengar som knarkbossen Brad (Ed Helms) ska ha. Med en gigantisk skuld att betala kan inte David annat än gå med på det något riskfyllda uppdraget att för Brads räkning företa en liten tripp ned till Mexico där ett parti nya droger ska hämtas och transporteras tillbaka till Denver. Desperate David tänker ut en idiotsäker plan som inbegriper en falsk familj på semester i husbil modell större.
Perfekt täckmantel att använda sig av när man ska lura sig förbimisstänksamma gränsvakter. Och vem skulle misstänka en helyllefamilj på roadtrip?!!?

Problemet är bara att få ihop en ”familj”.
Medelst ekonomisk överhalning lyckas han ändå få den hemlösa Casey (Emma Roberts), den irriterande nörden Kenny (Will Poulter) att ställa upp som tonårsbarn… och den luttrade strippan Rose (Aniston) som motvillig fuskfru till David.  Taaadaa…möt the Millers!
Synd dock att säga att de gillar varandra. Förolämpningarna och pikarna står självklart som spön i backen mest hela tiden. Första delen av resan går enligt planerna, problemen börjar istället hopa sig när ”familjen” ska påbörja resan tillbaka. Upplagt för oväntade pinsamheter, märkliga möten och besvärliga lägen i parti och minut. Naturligtvis.

Ja självklart är det här en riktig tramsrulle ju. Manuset levererar sina poänger rätt långt i förväg om man säger så. Och ändå blir det rätt….TRIVSAMT. Räck upp handen alla ni som tror att ”familjen” INTE börjar gilla varandra lite i smyg sådär ju länge filmen håller på.
Som att se en udda variant på familjen Griswold kanske? Humorn är råare och lite fräckare. Sexskämten firar enkla triumfer. Å andra sidan vägs ganska mycket upp av det charmiga samspelet mellan just Aniston och Sudeikis. De har stött på varandra förut, i Horrible Bosses, och nu får de chansen igen. Emma Roberts är charmigt vass i dialogen och Poulters nördige Kenny kan man ju inte annat än flabba åt. Vilken lirare. Att ta med Ed Helms i rollistan som den stissige Brad är naturligtvis bara ett sätt att ytterligare sälja in rullen med ett känt namn. Men det behöver man inte bry sig om. Inget knep man inte sett förut.

Grejen med filmen är kanske att man måste vara på humör för den här sortens flamsigheter?
Kan tänka mig att inte alla ligger på samma förlåtande plan som jag gjorde just den här kvällen.
Och visst, ingen rulle du kommer att bevara i upplevelsebanken…men jäkligt rolig i vissa sekvenser i den totalt förutsägbara historien. Regisserad av samma snubbe (Rawson Marshall Turber) som gjorde Dodgeball…och den vet ni ju att jag också gillade.

the Millers. Kärnfamiljen no 1

Kommer ”familjen” hem dårå? Blir de kompisar på slutet? Hur ska det gå?
Allvarligt, behöver du ens fundera? DOCK… vägen till upplösningen bjuder på tacksam och trivsam komik. Direkt från botten av burken…men kom igen…ibland behöver man det också. Man kan väl säga att filmen träffar en rätt ton hos mig.

We´re the Millers är lite hejsanhoppsan. Lite flabbig, lite larvig, väldigt förutsägbar. Å andra sidan är den också ganska underhållande och sportar ett gäng skådisar som klarar av att hålla humorn och intresset uppe i nästan precis två timmar. Tyckte jag dårå.
Rekommenderas till fredagsölen. (och missa inte bloopers under eftertexterna! Innehåller ett sköntl practical joke mot Aniston och gamla Vänner…!)

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.