The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?

Bubba Ho-Tep (2002)

bubbaho02-flatTrodde du Elvis var död?
Trodde du JFK var död?
TÄNK OM.

I själva verket bytte bara Elvis plats med en imitatör för att komma ”bort från allt”. Leva det lugna livet.
Och JFK, honom räddade de mirakulöst, ”färgade” honom svart (!) och gav honom ett liv i stillhet!
Joråsåatt!

Därför lever de två ”gamlingarna” nu livets stillsammare dagar på det sjaskiga Shady Rest Retirement Home i en liten håla i östra Texas. Elvis största problem är att han är uttråkad och JFK fruktar fortfarande för sitt liv och att nån ska komma in och knäppa honom.
OCH vad är det för märkliga saker som utspelas nattetid på hemmet…är det rentav en gammal förbannad mumie (!) i westernoutfit (!!) som ägnar sig åt att äta gamlingarnas själar för att hålla sig lite i form sådär…??! Japp! Där har ni dagens intrig! Dagens SANSLÖSA intrig! Ostigheten dryper helt galet om storyn, MEN vad gör väl det när det är så satans kul utfört!

bubba_hotep_1

klart det är DOM!

Bakom kameran hittas gamle Phantasm-regissören och doldisen Don Coscarelli minsann och han har satt charmören Bruce Campbell i förarstolen som Elvis och Ossie Davis som den något ”annorlund”a JFK. Full fart på gubbarna blir det också när de tvingas ta upp kampen mot den räliga mumie-demonen som härjar i bygden.
Underbart skön dialog mellan Campbell och Davis. Campell otäckt likt Elvis i rösten i vissa lägen!
Rätt lökiga effekter javisst, som dock bara höjer CHARMEN på rullen.

Inget för den som letar efter ett uns av allvar eller mening.
Eller, jo kanske filmen handlar om att åldras?

Eller också bara om två gamla stötar som ger en mumie på käften.
Njutbart i vilket fall.

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.

We’re the Millers (2013)

Alltså, jag gillar ändå Jennifer Aniston.
Javisst, hon har the looks och the body…men hon HAR också en rätt osviklig komisk talang som hon uppenbarligen kunnat ta hand om åren efter Vänner. Jag säger inte att allt hon är med i är bra grejer, men Aniston gör oftast riktigt bra ifrån sig. Utstrålar nästan alltid en sorts charm som är svår att värja sig mot i lättviktiga komedier. Som den här.

I Denver får småskalige marijuanadealern David (Jason Sudeikis) problem när han blir av med pengar som knarkbossen Brad (Ed Helms) ska ha. Med en gigantisk skuld att betala kan inte David annat än gå med på det något riskfyllda uppdraget att för Brads räkning företa en liten tripp ned till Mexico där ett parti nya droger ska hämtas och transporteras tillbaka till Denver. Desperate David tänker ut en idiotsäker plan som inbegriper en falsk familj på semester i husbil modell större.
Perfekt täckmantel att använda sig av när man ska lura sig förbimisstänksamma gränsvakter. Och vem skulle misstänka en helyllefamilj på roadtrip?!!?

Problemet är bara att få ihop en ”familj”.
Medelst ekonomisk överhalning lyckas han ändå få den hemlösa Casey (Emma Roberts), den irriterande nörden Kenny (Will Poulter) att ställa upp som tonårsbarn… och den luttrade strippan Rose (Aniston) som motvillig fuskfru till David.  Taaadaa…möt the Millers!
Synd dock att säga att de gillar varandra. Förolämpningarna och pikarna står självklart som spön i backen mest hela tiden. Första delen av resan går enligt planerna, problemen börjar istället hopa sig när ”familjen” ska påbörja resan tillbaka. Upplagt för oväntade pinsamheter, märkliga möten och besvärliga lägen i parti och minut. Naturligtvis.

Ja självklart är det här en riktig tramsrulle ju. Manuset levererar sina poänger rätt långt i förväg om man säger så. Och ändå blir det rätt….TRIVSAMT. Räck upp handen alla ni som tror att ”familjen” INTE börjar gilla varandra lite i smyg sådär ju länge filmen håller på.
Som att se en udda variant på familjen Griswold kanske? Humorn är råare och lite fräckare. Sexskämten firar enkla triumfer. Å andra sidan vägs ganska mycket upp av det charmiga samspelet mellan just Aniston och Sudeikis. De har stött på varandra förut, i Horrible Bosses, och nu får de chansen igen. Emma Roberts är charmigt vass i dialogen och Poulters nördige Kenny kan man ju inte annat än flabba åt. Vilken lirare. Att ta med Ed Helms i rollistan som den stissige Brad är naturligtvis bara ett sätt att ytterligare sälja in rullen med ett känt namn. Men det behöver man inte bry sig om. Inget knep man inte sett förut.

Grejen med filmen är kanske att man måste vara på humör för den här sortens flamsigheter?
Kan tänka mig att inte alla ligger på samma förlåtande plan som jag gjorde just den här kvällen.
Och visst, ingen rulle du kommer att bevara i upplevelsebanken…men jäkligt rolig i vissa sekvenser i den totalt förutsägbara historien. Regisserad av samma snubbe (Rawson Marshall Turber) som gjorde Dodgeball…och den vet ni ju att jag också gillade.

the Millers. Kärnfamiljen no 1

Kommer ”familjen” hem dårå? Blir de kompisar på slutet? Hur ska det gå?
Allvarligt, behöver du ens fundera? DOCK… vägen till upplösningen bjuder på tacksam och trivsam komik. Direkt från botten av burken…men kom igen…ibland behöver man det också. Man kan väl säga att filmen träffar en rätt ton hos mig.

We´re the Millers är lite hejsanhoppsan. Lite flabbig, lite larvig, väldigt förutsägbar. Å andra sidan är den också ganska underhållande och sportar ett gäng skådisar som klarar av att hålla humorn och intresset uppe i nästan precis två timmar. Tyckte jag dårå.
Rekommenderas till fredagsölen. (och missa inte bloopers under eftertexterna! Innehåller ett sköntl practical joke mot Aniston och gamla Vänner…!)

Silent Movie (1976)

Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.

Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?

Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.

Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.

Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.

Dumskallar i mobilt sammanträde

Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.

Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.

Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Jo men det är väl NATURLIGTVIS klart att denna rulle hamnar i årets sommarklubb!

Vid det här laget vet ni ju vad jag tycker.
Nu drar jag den ett varv till, och passar återigen på att dra en lans för den ytliga, stendumma och plågsamma Sommarkomedin som koncept! Liksom de envisa och oönskade myggorna återkommer den här filmformen år efter år.
Och jag gillart.

Länge leve Bernie har en egen liten plats i den här somriga klubben, och ni som vill läsa mer om vad jag redan skrivit om dagens rätt löjliga men ack så underhållande alternativ gör det här….eller här.
Slapstick i sommarnatten.

Sand Sharks (2011)

Och det är så svårt att hålla sig borta från det man på förhand vet kommer att balla ur fullständigt. Det är som en mystisk självplågarkraft drar en mot det riktigt skräpiga och eländiga. Jag vet ju som vanligt att det inte kommer att bli en positiv överraskning, och ändå vill man liksom bara kika på taffligheterna bakom en skämskudde.

Och än en gång kan man konstatera att det också finns grader i skitfilmsträsket, de som görs med miljoner i ryggen (Sucker Punch), de som görs med lite gott humör och en sorts självdistans (Iron Sky) och så de som görs med vääääldigt gott humör och fantasi och försöker visa just det kanske lite för mycket.

Här vankas det strandfest i hålan White Sands, det är naturligtvis viktigt för stadens turistinkomster, det är en oroad polischef då något attackerar folk på stranden, det är en en gammal veteran som skorrar om att det är en best som bara han kan besegra, det är en marinbiolog som vet allt…och det är…vänta…har vi inte hört allt det här förut…!?

Det handlar alltså sandhajar. Inte vanliga sandhajar utan …Sandhajar! Hajar som lever i och rör sig i…sanden! Håll i hatten, men det är faktiskt storyn i ett nötskal. En sorts galen blandning av Hajen, Tremors och valfri collegefilm från 80-talet, komplett med blaskig synthmusik.

en bystig blondin, en polisnörd och lite hajinälvor…it´s a wrap!

Det är faktiskt en helt galen ripoff på Hajentemat, komplett med alla nyckelscenerna…fast i ny och vansinnigt mycket kackigare version.

Det känns lite som om gänget bakom filmen vill satsa så stenhårt på att vara just spoofiga och roliga, så det blir lite för mycket av den varan. Som om tex SNL fått för sig att göra en extremt utdragen sketch på Hajen-temat.

Sand Sharks är naturligtvis usel som film, skådespelande finns inte och effekterna håller varierande grad från ”skämskasst” till…. ”amatörkasst”. Ett faktum kan dock ingen ta ifrån filmen; den är gjord med extremt mycket fantasi och gott humör. Och vad fan…det är kanske det allt handlar om egentligen…?
Men godkänt…näeee..