Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Annonser

Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

The Night Before (2015)

night_before_picWhat!? Jul i…maj??
Så kan det gå. I filmens värld gäller det att anpassa sig som tittare när vi inte kan styra över releasedatum på den svenska dvd/blu ray-marknaden. Men vaddå, ned med persienner och mörklägg rummet så infinner sig nog känslan…om filmens ton är den rätta förstås.

Är den det här då?
Tja, som vanligt gäller devisen att du måste tjusas av allas vår mysfarbror Seth Rogen (hej Fiffi!) och de muntra musketörer han väljer att teama ihop sig med denna gång. I dagens fall Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie. De tre vännerna har varit superkompisar i vått och torrt och Isaac (Rogen) och Chris (Mackie) har alltid spenderat julaftonskvällen ihop med Ethan (Gordon-Levitt) då denne förlorade sina föräldrar i en olycka för många år sen. Nu ska trion för sista gången fira gemensam julaftonskväll innan nya tider väntar. Isaac ska bli pappa för första gången, Chris är omtalad NFL-spelare med högtflygande planer. Och Ethan, tja dags för honom att finna sin egen väg i livet kanske.

Men först alltså, en natt på stan! Och vad är väl bättre än att jaga den där omtalade julfesten som hålls på hemligt ställe varje år i staden? Den där som man måste ha en speciell inbjudan till…
Så, till den tunna storyn lägger vi nu drogkomik i parti och minut, under-bältet-skämt, massvis med blinkningar till andra julfilmer (typ pärlan Scrooged), udda sätt att hantera  att man måste släppa taget om gamla traditioner för att hitta nya osv osv.
Nånstans i manusets bakvatten finns kanske en sorts sensmoral om att framtiden alltid är ljus om man själv gör den till vad den blir.

the-night-before_0

sno lite från annan komedi…varför inte!

Ni som är trötta på Rogens stil och sätt att agera…gör er naturligtvis inget besvär här. Han kör på i patenterad stil. Mer underhållande är kanske ändå att se Gordon-Levitt och Mackie visa upp lite oborstade humorsidor. Sånt gillas i den här bloggen. Ett koppel mer eller mindre kända namn i birollslistan, Michael Shannon, Jillian Bell, James Franco (hej igen Fiffi!), Miley Cyrus, får alla några minuter i julstämningen.

Och visst, gillar du laguppställningen och köper det tunt skivade manuset…hittas en rätt trivsam stund ihop med gamängerna. Jag gillar ju den enkla, simpla och oborstade humorn som serveras i filmer som den här…komplett med fylla och substanser som påverkar omdöme och sinne. Dagens regissör Jonathan Levine (Warm Bodies, 50/50), tutar och kör enligt väl grundat recept i det här hörnet av komedirummet.

Man vet precis vad man får.
Och ibland känns det rätt trivsamt så.

The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?

Spring Breakers (2012)

Bland dom superdupermegasist på den här bollen, jag vet. Den har liksom bara legat och glott där, aldrig tagit sig upp i högen.
Men nu så. Drämmer in den i spelaren.
Pang.

Och Bom.
Vad fan såg jag nyss? Jag svär, det har gått en tid innan de här orden plitas ned. Det gick liksom inte att bara sätta sig ned och skriva precis efter rullen. Jag blir inte klok på den. Mina känslor rusar fram och tillbaka.
Ena sekund muttrar jag något ohörbart om dynga, waste of time och en enda kakafoni av grälla färger, märkliga klippningar och fan vet allt. I nästa mumlar jag kanske lite mer hörbart om fascinerande bildspråk, pastellfärger som magisk kontrast till mörkret i rullens story. Eller vaddå story!??!

Finns det nån story överhuvudtaget!? Känslan av en sorts artsy-fartsy-konstnärlig experimentrulle lägrar tungt här…och jag har ju så satans svårt för sånt. Vad fan vill regissören Harmony Korine säga med det här!? Hell, jag visste inte ens vem Korine var! Trodde det var en tjej först! (regel: döm inte personen efter namnet!) Akward!

Jag vet fortfarande inte vad han vill med den här rullen. Om han ens vill nåt. Kanske bara slösar bort x antal mille på snygga bilder på partande brats under Spring Break-ledigheten. Eller, det finns ju nåt småintressant i den stundtals dokumentära stilen, sättet att visualisera (rånscenen i början är briljant…med kameran kvar i bilen!!)

Ok, ett gäng skolbrudar (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine) vill åka ned från vardagen i Anytown till Florida och parta på lovet. Har inga pengar. Problemet löses med lite omoral och vips är det party on. Och snart ett besök i de mörkare hörnen av ytans tillvaro. Fyra tjejer på flykt från en till synes tradig vardag. Ska jag känna med dem? Det gör jag inte kan jag säga. Vill helst bara be dem skärpa till sig och fara åt helvete. De ger mig ingenting, eller vänta…jag blir ju förbannad. Så lite ger de väl tillbaka då kanske ändå.

Korine blandar och ger. Ibland får jag hemska vibbar av det där gamla programmet på MTV i kanalens barndom…där spåniga brudar och snubbar stod i pooler och dansade…kommer ni (lite äldre) ihåg? Precis så känns det här. Jag bara fnyser åt det. Liksom åt det mesta som rullar fram längs speltiden. Jag fnyser INTE åt James Franco som plötsligt dyker upp med stålgarnityr på tänderna som värsta Jaws och tatueringar. Shit, Franco ÄGER ju plötsligt hela rullen. Utflippad, knasbollefasoner och glad i humöret!
Va, sitter jag här och blir lite fokuserad på rullen helt plötsligt!?

det enda som känns normalt här är molnen.

Sen rullar det på. Upprepningar av repliker, samma scener från olika vinklar. Märkliga voiceovers av brudarna. Borde jag fatta vad det handlar om? Borde jag förstå varför regissören verkar besatt av att visa upp kvinnobröst, brunstiga jocks, minimala bikinis, dildoformade isglassar som det sugs ivrigt på…?
Jag gört icke kan jag säga.
Och det största skämtet av  alla är att på fodralet står det drama/komedi! Komedi!!!???
Det här!?

Spring Breakers är inte ett dugg bra. Fast den är ju inte usel heller, då jag tycks fastna för färgerna, finalen på rullen som känns..poetisk? Stämningen som liksom kryper på. I vissa lägen känns det som galet mycket waste of time att glo på det här speedade Miami Vice-avkoket. I andra lägen som att man är med om nåt märkligt som sätter ett sorts avtryck i konsten att berätta ett manus medelst visualisering på ett helt nytt sätt. Rullen satte sig i skallen. Då kan det inte bli annat än ett bra betyg. Trots att jag inte gillar filmen!
Hur jäkla flippat är inte DET då!?

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Homefront (2013)

Jaha, nån hittade minsann ett gammalt manus utvecklat från en roman och nedplitat av självaste Sly Stallone. Uppenbarligen legat i någon byrålåda ganska länge…då man kan läsa sig till att Stallone först tänkte göra historien till en del i Rambo-franschisen men skrotade idén längs vägen.

Nytt liv och justering i storyn och in på banan med pålitlige vigören Jason Statham som fd knarkpolisen Broker, vilken nu inget hellre vill än att leva det goda livet med sin dotter i nyinköpta huset.

Synd bara att de bor i värsta redneckgrönskan djupt nere i Louisiana-södern där alla tycks koka knark i garaget och den lokale sheriffen ser åt ett annat håll för att bevara lugnet. En slumpmässig incident leder plötsligt till att grannskapets lokale knarkbaron, Gator Bodin (James Franco) får ögonen på tuffe Broker. Illa, då man inte sportar en bakgrund som undercover-snut i de här trakterna ostraffat.

Precis, det låter som det kommer.
En gammal hederlig oneman-show mot både det lokala buset och inhyrda torpeder i MC-västar. Givetvis ser det oerhört platta manuset till att trycka in en liten koppling till Brokers förflutna också. Hade man väntat något annat? Statham gör en Statham och kör en dag på jobbet, lite lagom oinspirerad sådär…de här rollerna klarar han ju med vänsterhanden utan nån större inlevelse. Inte så det blir uselt dock, att se vår bistre vän kicka skiten ur diviga rednecks kan aldrig vara fel. Ge dem bara.

Däremot behöver man inte bemöda sig om att koppla på någon större hjärnaktivitet, man oroar sig liksom aldrig över hur det ska gå. Inte ens när det är en 10-årig dotter inblandad i storyn. Känns lite som en gammal avsomnad 80-talsrulle med alla ingredienser. Såna som just Stallone, Dolph eller varför inte Patrick Swayze hade som lite adelsmärke. Kanske regissören Gary Fleder( ..och han älskade dem alla) kör lite på nostalgin här…? Däremot fattar jag inte att han låter ett irriterande plothole passera förbi. Struntade man i det i klippningen för att klocka in speltiden på sedvanligt dryga 1.35 som sig bör i lättviktiga rullar?

Franco blir knappast skrämmande som badass, men det får väl gå. Lite lagom (o)roande också att se Winona Ryder som sliten bikerbrutta. Man kan inte direkt påstå att hennes karriär tagit någon vidare fart igen såhär på äldre dar om man bara lyckas landa roller i sådana här dussinfilmer. Gamle sköningen Clancy Brown (Highlander!!!) används på tok för lite och kunde gott fått lite mer att göra som den lokale snuten.

rullens djup analyseras flitigt

Jaja, nu ska jag väl inte sitta här och gnälla. Visste ju vad som väntade. Det är ju trots allt en rulle som inte försöker dölja vad det går ut på. Skulle Stallone själv skulle ha tagit hand om huvudrollen? Äsch, det hade inte spelat någon större roll.

Homefront kör sitt race och sedan är det klart. Enkelt och tunt som ett bakplåtspapper, men det gör liksom inget. Här är det slåss-pang-boom-som gäller. Och sen går man vidare. Här går det inte att djupdyka sig ned i några större analyser. Inte bra. Inte uselt.
Ok i kategorin ”spöa upp ditt lokala badass”. Statham pålitlig. Nästa.

The Iceman (2012)

Tillbaka till BOATS-träsket.
Återigen till den kriminella världen. 70/80-tal och en nog så bister djupdykning ner i en människas svartaste psyke.

Richard Kuklinski var i verkliga livet en av de obehagligaste lönnmördare som funnits. Började sin bana hos maffian i New Jersey innan han blev sin ”egen” och hyrde ut sina tjänster till höger och vänster. Det märkligaste med Kuklinski, och det kanske mest skrämmande, var att han lyckades kombinera sin blodiga verksamhet med att samtidigt vara äkta make, familjefarsa och förortsbo som vilken annan svenne som helst.

1986 tog det hela slut då han greps och åtalades. Man tror att han låg bakom uppåt 100 personers död genom åren, även om han själv tydligen hävdade att han mördat runt 200. 2006 dog han i fängelset, enligt vissa under mystiska omständigheter då han stod i begrepp att vittna mot en av New Yorks maffiafamiljer.

Nu är (naturligtvis) filmen om hans liv här. Och hur blev det då? Är vi inte rätt trötta på biopics om ökända och brutala typer inom den kriminella världen? Kan sådana filmer verkligen tillföra något till mig som tittar? Once Goodfellas always The Godfather…eller?

Mycket hänger såklart på vad regissören och manuset vill. Dagens regiman, Ariel Vromen, satsar sin tid på att i första hand visa upp familjemannen Kuklinski, hur den bistre och iskalle kontraktsmördaren balanserar på kanten till det stora Mörkret och de förbjudna psykopatiska känslorna genom att i slutet på 60-talet satsa på att bilda familj. Han gifter sig med Deborah (Barbara i verkligheten) (Winona Ryder) och får snart två döttrar. Utåt vilken familj som helst. Det märkliga är att hustrun inte sade sig ha en aning om vad hennes make pysslade med (officiellt höll han på med ”valutaväxling”.. hrm…). Som åskådare till dramat känns det också lite svårsmält och otroligt att frugan inte hade en susning om vad som pågick.

”Richie” Kuklinski börjar sin bana hos Roy DeMeo (Ray Liotta), underhuggare hos familjen Gambino. Hans mordiska tendenser och avsaknaden av empati och känslor på jobbet gör honom till den perfekta anställde. När omständigheter tvingar DeMeo att ”friställa” Richie hoppar han snabbt på frilansarkarriären och jobben fortsätter hagla in. Liksom inkomsterna till familjehuset. Dessvärre äter sig också ett visst mått av depression, paranoia och (får man förmoda?) lite dåligt samvete in i skallen på Richie. Turbulent i familjen och hos maffiaklanerna börjar han bli ett besvärligt kort att hantera, då han gör lite som han vill.

Eftersom rullen i stort sett hanterar Richies liv från ruta ett till den sista, bygger historiens framgång på den som gestaltar huvudpersonen. I bistre Michael Shannon har regissör Vromen hittat helt rätt. Den långe (!) och bastante Shannon BLIR sin figur, med tillhörande tidstypiska kläder och rätt skrämmande ögon som lyser av oberäknelighet. Shannon är mycket bra här och varvar korthuggna repliker med en opålitlig makes mystiska förehavanden. Sakta sipprar det också igenom att Kuklinski hela tiden tycks kämpa med att hålla sina egna psykopatiska drag i schack.

Shannon tar ingen skit om sitt backslick

Runt Shannon rör sig en diger birollslista där framför allt Winona Ryder småimponerar. Länge sedan man såg henne, och kul att hon åldrats på ett bra sätt och här får ta fram lite av skådespeleriet som hon uppenbarligen har i sig. ”Som vanligt” i maffiarullar kallar man in stackars Ray Liotta. Kommer han någon gång att får spela en hyvens kille igen? Här är han Roy DeMeo, mellanboss som först ”upptäcker” Kuklinskis färdigheter. Liotta kör dock en ganska låg profil i dagens rulle. Inte lika utflippad som han kan vara. Övriga att hålla ögonen på är Chris Evans i udda outfit som hitman-kollega, gamle Robert Davi som (också naturligtvis) badass, James Franco i pytteroll och David Schwimmer (!) som medlem i DeMeos crew.

Sann story hela vägen ut dårå? Tja, förmodligen har man varit inne och petat lite på vissa detaljer för den filmiska konstens skull. Men det är inget som stör helheten.

The Iceman (namnet från hans påhitt att ofta frysa ned sina offer) är ingen superduperrulle i genren. Mer än stilsäker gedigen studie, tidstypisk i detaljerna, med ganska bra flyt ändå. Våldsam när handlingen kräver det. Jag har aldrig tråkigt, mer en sorts förundran över att verkligen ingen tycktes ha koll på denne filurs förehavanden. Den utmanar naturligtvis inte de stora i genren, men tack vare Shannons top notch-gestaltning blir det faktiskt intressant att följa denne lirare och hans liv fram till finalen.
Ett bra filmhantverk.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!

Oz the Great and Powerful (2013)

Någonsin undrat hur just trollkarlen i filmen Trollkarlen från Oz hamnade där?
Eller hur egentligen konflikten med den elaka gröna häxan (henne som man var så rädd för som liten!) började..?

Nu finns svaret i form av dagens film. En sorts…eh..prequel till en av världens mest berömda filmer kanske man kan kalla den. Just Trollkarlen…är nog ändå en av mina riktiga favvofilmer. Har skådats ett antal gånger genom åren, inte minst i yngre ålder! En rejäl saga med både spänning och lite tönthumor samt ett gäng trivsamma figurer. Till och med har jag faktiskt spelat en spoof på Lejonet på scen i en amatörföreställning som byggde på historien om Dorothys äventyr.
Men det är, som man säger, en HELT annan historia.

Här och nu är det istället gamle rysarfarbrorn Sam Raimi som går i Disneys tjänst och levererar en skröna om händelserna som i sinom tid leder fram till Dorothys ankomst i originalfilmen. Trots märkliga rättighetskonflikter (vilket bl.a. betydde att man inte fick använda de berömda röda rubinskorna eller ens nämna dem och att man heller inte kunde använda exakt samma gröna färg i nyllet på den elaka häxan) snor Raimi ändå rätt friskt och lurigt, vilket ju gör att man ändå aldrig har långt till den gamla klassikern i tankarna.

Oscar Diggs (James Franco) är en rätt misslyckad trollkarl på ett kringresande tivoli i depressionens Kansas. Omständigheter och en plötsligt uppdykande tornado (hrm..) gör att han via en luftballong snart hamnar i det märkliga och vackra landet Oz. Den rätt själviske och skojaraktige Diggs möter den vackra och mystiska Theodora (Mila Kunis), men ajaj vad han strax kommer att ställa till det och kasta Oz in i en kamp mellan gott och ont där det gäller att välja sida. Och naturligtvis får Diggs på kuppen lära sig bli en bättre människa.
Det är ju trots allt Disney remember…

Raimis första film utan större åldersgräns innehåller nog allt som krävs av en saga av den här typen. En motvillig hjälte, udda sidekicks (en flygande apa med Zach Braff´s röst samt en liten levande porslinsdocka), den goda häxan Glinda (Michelle Williams), den luriga häxan Evanora (Rachel Weisz), läbbiga skrikande cgi-babianer och så då stackars Mila Kunis, som av hjärtesorg snart börjar förvandlas till något riktigt elakt och grönaktigt häxlikt..

Huvuddelen av cashen i budgeten har vräkts in i effekter och fantasifulla bakgrunder, vilket gör att filmen ser väldigt snygg ut med granna combos i färgsättningen och kontrasterna. Kanske också en sorts avsiktlig (?) homage till originalet då studioscenerna verkligen osar av inomhuskänsla på det där gammeldags viset. Och visst ligger the yellow brick road där som den ska….

THE way to see Oz!

Då Disney ligger bakom produktionen hålls moralens fana naturligtvis högt, och inga som helst osedesamma ögonblick tillåts inträffa. Mer då av humor och hjältesaga. Franco får till en rätt bra mix av motvillig hjälpare och framför allt egoistisk skojare med egen vinning för ögonen när han först kommer i kontakt med det märkliga sagolandet och dess lockande rikedomar.

En riktigt snygg habravink som Raimi och manusnissarna lyckas få till mot slutet, är då de låter vår hjälte bidra med tekniska finurligheter som mer än någonsin för tankarna till den gamla klassikern från förr. Speciellt slutet knyter ihop hela historien på ett smart sätt och dukar upp för igenkännande vibbar av vad som komma skall i det framtida Oz.
Lite smutt där ändå!

Oz the Great and Powerful blir mer visuellt underhållande än jag faktiskt trodde. Ingen hejdundrande upplevelse kanske, men trevlig. Kalla mig enkel. So what? Kanske är det min svaghet för originalet. Här finns tillräckligt mycket smågodis för att jag ska underhållas hela vägen. Om man (som vanligt) silar bort den värsta sirapen får man sig en riktigt nöjsam historia serverad, kanske med både en frisk blinkning och viss nostalgirespekt på samma gång.

Your Highness (2011)

Prins Thadeous kan vara den största slackern fantasyvärlden någonsin skådat. Lat och bekväm ägnar han sig hellre åt att röka på ordentligt och spana in jungfrurs behag istället för att ägna sig åt mer…nobla grejer en prins i ett kungarike kanske borde göra.

Som hans mer tvålfagre bror Fabious, snygg och handsome och en riktig hjälte.
Vilken nu dessutom hittat den vackraste kvinna att gifta sig med, sötsnygga Belladonna. Men en saga vore inte en saga om inte besvärligheter väntar runt hörnet…Belladonna blir raskt bortrövad av den illvillige och rätt dumme trollkarlen Leezar, och nu är det upp till Fabious att tillsammans med sin oduglige bror plus en flöjtig tjänare samt ett gäng hårda stridisar till riddare rädda henne innan en hundraårig gammal profetia hinner uppfyllas och hela världen kastas in i ondskans mörker. Tjohoo.

lek och pyssel med kompisgänget

Gänget bakom den hos mig underhållande Pineapple Express är alltså tillbaka. Och detta med ett regelrätt lustmord på allt vad Sagan om Ringen-konceptet står för. Och, eftersom jag nu alltid har haft lite svårt för den lallande skitnödigheten och prettonivån på Peter Jacksons filmer (men ger dem cred för att de är sjukt snyggt gjorda!) är detta mumma på gapflabbsnivå. Det är letande efter heliga föremål, vänskap som ska sättas på prov, förräderier, okända faror och okända främlingar som blir bundsförvanter i kristider. Ja….och så en hel massa mängd av supersnuskiga sexskämt, idiothumor och ren slapstick på synnerligen lagom låg nivå.

Och jag gillart.
Kanske för att det är så oborstat och föga politiskt korrekt. Versionen jag skådar är en unrated modell och det märks inte minst på drog- och sexskämten som håller till en bra bit under bältet allt som oftast. Ett skitlarvigt manus egentligen, och det håller naturligtvis inte hela tiden…hejdlöst roliga scener matchas mot lite svagare och ansträngda moment. Men det är tillräckligt roande för att gå hem hos mig en lördagskväll.

Danny McBride som snuskpellen Thadeous är lagom irriterande, utskällde James Franco verkar ha hur kul som helst i rollen som den ständigt positive Fabious på jakt efter sin Belladonna som Zooey Deschanel leker fram lagom spånigt och oseriöst. Sitter man dessutom kvar lagom länge så får man också träffa Natalie Portman som en kvinnlig skojvariant på Legolas.

Your Highness är lika oborstad som den är larvig och simpel. Som ett gäng skådisar på roliga timmen där de tävlar om att få varje replik så grov eller dräpande som möjligt. Utskälld i finsalongerna naturligtvis, men i Flmrs lya gör den sig finfint i jakten på ett och annat garv.
Hur ska man nu kunna se om någon Jackson-film och ta den på allvar…?

Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.

127 timmar (2010)

Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt. 

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +