Spring Breakers (2012)

Bland dom superdupermegasist på den här bollen, jag vet. Den har liksom bara legat och glott där, aldrig tagit sig upp i högen.
Men nu så. Drämmer in den i spelaren.
Pang.

Och Bom.
Vad fan såg jag nyss? Jag svär, det har gått en tid innan de här orden plitas ned. Det gick liksom inte att bara sätta sig ned och skriva precis efter rullen. Jag blir inte klok på den. Mina känslor rusar fram och tillbaka.
Ena sekund muttrar jag något ohörbart om dynga, waste of time och en enda kakafoni av grälla färger, märkliga klippningar och fan vet allt. I nästa mumlar jag kanske lite mer hörbart om fascinerande bildspråk, pastellfärger som magisk kontrast till mörkret i rullens story. Eller vaddå story!??!

Finns det nån story överhuvudtaget!? Känslan av en sorts artsy-fartsy-konstnärlig experimentrulle lägrar tungt här…och jag har ju så satans svårt för sånt. Vad fan vill regissören Harmony Korine säga med det här!? Hell, jag visste inte ens vem Korine var! Trodde det var en tjej först! (regel: döm inte personen efter namnet!) Akward!

Jag vet fortfarande inte vad han vill med den här rullen. Om han ens vill nåt. Kanske bara slösar bort x antal mille på snygga bilder på partande brats under Spring Break-ledigheten. Eller, det finns ju nåt småintressant i den stundtals dokumentära stilen, sättet att visualisera (rånscenen i början är briljant…med kameran kvar i bilen!!)

Ok, ett gäng skolbrudar (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine) vill åka ned från vardagen i Anytown till Florida och parta på lovet. Har inga pengar. Problemet löses med lite omoral och vips är det party on. Och snart ett besök i de mörkare hörnen av ytans tillvaro. Fyra tjejer på flykt från en till synes tradig vardag. Ska jag känna med dem? Det gör jag inte kan jag säga. Vill helst bara be dem skärpa till sig och fara åt helvete. De ger mig ingenting, eller vänta…jag blir ju förbannad. Så lite ger de väl tillbaka då kanske ändå.

Korine blandar och ger. Ibland får jag hemska vibbar av det där gamla programmet på MTV i kanalens barndom…där spåniga brudar och snubbar stod i pooler och dansade…kommer ni (lite äldre) ihåg? Precis så känns det här. Jag bara fnyser åt det. Liksom åt det mesta som rullar fram längs speltiden. Jag fnyser INTE åt James Franco som plötsligt dyker upp med stålgarnityr på tänderna som värsta Jaws och tatueringar. Shit, Franco ÄGER ju plötsligt hela rullen. Utflippad, knasbollefasoner och glad i humöret!
Va, sitter jag här och blir lite fokuserad på rullen helt plötsligt!?

det enda som känns normalt här är molnen.

Sen rullar det på. Upprepningar av repliker, samma scener från olika vinklar. Märkliga voiceovers av brudarna. Borde jag fatta vad det handlar om? Borde jag förstå varför regissören verkar besatt av att visa upp kvinnobröst, brunstiga jocks, minimala bikinis, dildoformade isglassar som det sugs ivrigt på…?
Jag gört icke kan jag säga.
Och det största skämtet av  alla är att på fodralet står det drama/komedi! Komedi!!!???
Det här!?

Spring Breakers är inte ett dugg bra. Fast den är ju inte usel heller, då jag tycks fastna för färgerna, finalen på rullen som känns..poetisk? Stämningen som liksom kryper på. I vissa lägen känns det som galet mycket waste of time att glo på det här speedade Miami Vice-avkoket. I andra lägen som att man är med om nåt märkligt som sätter ett sorts avtryck i konsten att berätta ett manus medelst visualisering på ett helt nytt sätt. Rullen satte sig i skallen. Då kan det inte bli annat än ett bra betyg. Trots att jag inte gillar filmen!
Hur jäkla flippat är inte DET då!?

The Frozen Ground (2013)

Den som väntar länge och tålmodigt KAN ibland bli belönad.
Jag har ett särskilt öga till Nicolas Cage. Trots det kan inte ens jag blunda för att snubben varit på väg ned i mörka träsket i en stadig kurs de senaste åren. Likt en gås har jag alltid låtit värsta avskyn rinna av mig och envist trott på nästa chans.
Sista året har det väl i ärlighetens namn känts som även detta envisa hopp har börjat rinna iväg med allt snabbare fart.

Och så kommer den här rullen.
Inte så att det blir klackarna i taket direkt, men ett litet hopp om framtiden tänds igen. Nu är det ju knappast Oscars-material som Cage häver ur sig här, men han sportar en betydligt nedtonad och lågmäldare figur än på länge. Till på köpet är det en BOATS också. Ett faktum som egentligen räcker för att varningsklockor ska ringa och man drar de skeptiska öronen åt sig. Men men…vad det handlar om här är en dramatiserad story om jakten på en av USA´s värsta seriemördare, den lugubre Robert Hansen som härjade i Alaska under 70- och 80-talet (läs mer om det här).

Cage är den stoiske polisen Jack Halcombe (som märkligt nog fått byta namn i storyn) i Anchorage vilken snart börjar se möjliga spår som leder till den mystiske och udda familjefadern Hansen (bra spelad av självaste John Cusack!). Hansen är hal som en ål, till synes respekterad samhällsmedborgare, poliserna famlar efter bevis och mitt i alltihopa finns en kvinna (Vanessa Hudgens), en av de få överlevande som kom i hans väg, som skulle kunna ställa till det för Hansen om hon hamnar i vittnesbåset. Needlessly to say att Hansen har lite att tänka på. Liksom Halcomb, vilken har för avsikt att sluta vid polisen och ta fru och barn med sig i ett flyttlass. Kan detta nya fall och ständigt uppdykande kvarlevor av kvinnor ute i Alaska-vildmarken få honom på andra tankar tro…?

Själva upplägget i filmen är inte mer påkostat än en fredagsdeckare på burken, inga galna actionstunts eller vettvilliga pangscener, förutom de ”nödvändiga” som ett standardmanus ändå kräver. Mer ett sorts drama med tidstypiskt 80-tal som visuell bakgrund. Att toppa rollistan med både Cage och Cusack visar sig kanske vara ett listigt drag, de båda verkar också med ens ta historien på lite mer allvar än de gjort med sina tidigare verk. Kanske det högst verklighetstrogna ämnet kan ha spelat in? En sorts respekt mot de verkliga offren och de poliser som jagade Hansen?

samma bistra look…men bättre agerande!

Det dröjer mer än halva filmen innan de äntligen möts ansikte mot ansikte, men då slår det faktiskt till ordentligt. Inte några gnistor kanske, men scenerna blir intensiva och mer sevärda. Scott Walker heter dagens regi-man och han verkar ha bestämt sig för att skildra historien så autentiskt som möjligt, naturligtvis med vissa små detaljer vässade för att försöka skapa någon sorts spänning i en historia vi redan vet ganska mycket om. Att påstå att du som tittare hoppar upp och knyter näven av filmglädje är såklart en grov överdrift.

The Frozen Ground ÄR kanske en rulle som fladdrar farligt nära B-träsket, men den är försedd med ett visst mått av sans och återhållsamhet som gör den lite småspännande och framför allt trovärdig. Att också Cage håller tillbaka värsta överspelet är ju liksom bara en bonus. Att Cusack kunde hålla stilen visste man ju redan. En helt okej filmversion av denna olustiga mördarjakt från verkligheten. Nästan lite bra vid vissa tillfällen. Jag är positivt överraskad. Av både utförande och aktörer.
Jag friar hellre än fäller här.

full starfull starfull star