Staten Island Summer (2015)

Staten-Island-Summer-posterIcke en rulle för alla. No siiiree Bob.
Tillverkad av gänget bakom Saturday Night Live, och med självaste SNL-Lorne Michaels som producent för hela klabbet. Nu är ju detta sannerligen ingen garanti för högklassig underhållning på något sätt..meeen..gillar man stilen SNL hänger sig åt så…

Det är sommarn på väg mot sitt slut och på Staten Islands (den lilla ön mellan Manhattan och New Jersey) lokala friluftsbad jobbar ett gäng badvakter. Slackers, halvlosers, hormonstinna och allmänt knasiga helt enkelt. Ja kanske inte Danny (Graham Phillips) då, som gör sin sista sommar som badvakt innan studier på universitet väntar. Är detta sista dagarna med gänget? Kanske. En stor sommarfest på stället planeras, men det gäller att smyga med förberedelserna. Ställets driftchef är förstås en småpåve som måste hållas kort med diverse tricks och lurendrejerier.

Ok, rejält mycket med pruttskämt, sexskämt och allmän slapstick. Hela tiden på gränsen till larvigt. Rätt många har förresten redan stämplat den här rullen som just larvig, meningslös och trams. Vi får ett koppel SNL-fölk i biroller både här och där. Som Will Forte som avdankad biker i pytteroll. Hehe. Vi också bla Kate McKinnon och Gina Gershon som poolande hemmafruar. Den sistnämna riktigt classy som risig MILF på raggarstråt.

StatenIslandSummer

Staten Islands finest

Jag kan gilla sådana här tunna och lite flåshurtiga filmer ändå. Inte så mycket halabalo runt det hela. Mer pang på. Det finns en plats för dom också. Burdusa sketcher med en liten röd tråd som ska hålla ihop en story. Det handlar (förstås) om rädslan att lämna det ”oansvariga” tonårslivet för vuxenvärlden, sorgen att mista sina bästa vänner, frustrationen i att hantera kärleken som drabbar på de märkligaste sätt. Här får vi lite av allt detta inbakat i lagom flåsig komediform.
Jag tänker en kombo av Porkys, Sista Natten med Gänget, Project X och Tom i Bollen. Typ.

Återigen; en rätt trivsam ”fredagsrulle”. När du bara vill flina lite högt och slippa tänka på djupare manusintriger. Om du är på det humöret förstås. Här var jag det.

Annonser

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

The Rezort (2015)

rezort_posterLåt oss säga att du får för dig att korsa Jurassic Park med The Walking Dead. Jepp, då hamnar du kanske…typ här.

Det Stora Kriget mot de hatade zombierna är över sedan ett par år. Världen håller på att återhämta sig. Många förlorade såklart nära och kära i den globala epidemin och trauman bearbetas. Städer är återuppbyggda men enorma flyktingläger finns överallt för att ta hand om dem som förlorade, tja, allt. Givetvis finns också det Stora Företaget som ser chansen att tjäna pengar på katastrofens efterdyningar. Detta i form av The ReZort, en ö med lyxhotell, vacker natur, värsta semesterfeelingen, men också med chansen att åka på…zombiesafari och skjuta sig ett par räliga rackare! Javisst! Att medelst guide i jeepar köra ut i naturen, ladda gevären och ta ut sin inneboende ilska över det som varit. Om du vill kan du även övernatta under bar himmel och höra väsningar i natten när du sitter vid lägerelden. Men, givetvis, allt under kontrollerade former och bakom högsäkerhetsstängsel. Företaget vill ju icke att du ska bli zombiemat..och inte kunna betala för den saftiga lyx som ön erbjuder.

Så är alltså det ganska lovande upplägget i det här brittiska zombieröjet, mestadels inspelad på Mallorca! Och visst är det snyggt. Jag sitter i tv-soffan och noterar hur smutt de fått till lyxen på ön. Flashiga bilar, höga stängsel, bevakade områden via ett högteknologiskt kontrollrum som inte så lite påminner om en viss ö som heter Isla Nublar.

Vi får oss de obligatoriska protagonisterna med huvudfokus på Melanie (Jessica De Gouw) som är på besök tillsammans med pojkvän. Hemska minnen och trauman behöver rensas ur skallen. Varför inte peppra lite zombies under kontrollerade former. Och vad kan gå fel på den högteknologiska ön….?
Asch, du fattar ju själv att det ganska snart skiter sig för det lilla utflyktssällskapet där Melanie ingår. Plötsligt är det springa för livet som gäller när de dräglande odöda får upp vittringen. I början är det som sagt jäkligt snyggt och smutt påkostat för att vara en B-rulle. Jag imponeras lite ändå över att filmmakarna och regissören, en Steve Barker, lagt ned lite möda på scenografin och känslan i filmens inledning.

the-rezort-2015-bild-21

safari med viss spänning utlovas

När rullen växlar över till mer standard-zombie-action känns det inte lika..exklusivt..som det gjorde i början. Men det var väl kanske inte att vänta heller? Upplägget blir det gamla vanliga, en liten utsatt grupp där det gäller att inte bli plockad eller smittad. Något Melanie och co får ligga i för att undvika i sina försök att ta sig tillbaka till bebyggda områden. Rätt okända skådisar, om man inte räknar in gamle Dougray Scott som vresig ex-zombiejägare.

Bättre i början, sen blir det mer vanlig lågbudgetshootout av det hela. Men överlag inte kattskit i genren. Ganska snygg (bra zombie-makeup) och själva idén med rullen känns avigt tilltalande på något märkligt sätt. Givetvis ska hemligheter både här och där ut i ljuset också under rullens gång.

Helt okej underhållning för stunden och jag belönar banne mig med en uppfriskande trea.
Låt vara att den är lite fladdrig.

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

#rysligaoktober: The Hollow (2015)

the-hollow-2015-posterIcke att förknippas med The Hallow. Där är det rysligt på Irland.
Här är det rumble på den fiktiva ön Shelter Island nånstans vid den amerikanska kusten.

Tre systrar är på väg till ön för att…tja…rätt oklart egentligen. Start all over again? En olycka med föräldrarna ligger uppenbarligen till grund för beslutet. Klart är att den yngsta av systrarna lider av nån slags noja och måste babysittas nästan hela tiden. Och då är hon ändå runt 17-19 år. På ön väntar en släkting, en ”aunt Cora”.

Naturligtvis skiter det sig innan kramkalaset kan börja. En gammal legend (förstås) om brinnande kvinnor, avrättade som häxor, kommer att plåga ön den kommande natten..som självklart är Halloween! Plus en storm som drabbar området. Och vänta, det kommer mer…en demonisk trädvarelse (!) som plockar öns (och den lilla stadens) invånare en efter en!

Alltså, detta är en jäkla soppa. Lågbudgetvattenmärket är så lågt att man hisnar. Och det är inte på effektavdelningen (även om den inte är speciellt high-tech den heller). Nej, det är hos de så kallade skådisarna det fattas fullständigt. Okända människor som icke kan agera för fem öre, om man inte räknar Deborah Kara Unger (som är med så lite att det gäller att blinka för att inte missa henne). Och värst av alla är systertrojkan. Herrejävlars.
En ska vara förnuftig, en ska vara rebellisk..och den tredje…Håller.Aldrig.Käften.
Skriker, snörvlar och har sig. Jämmer och gnäll. Fy helvete vad jag spyr på henne. Och dessutom gör hon hela tiden precis tvärt emot vad alla säger till henne. Stannar aldrig kvar i bilen. Springer till vänster på gatan när alla andra springer till höger.Tröttsamt.
Kan man hålla på monstret? Klart man kan. Vad underbart det vore om alla bara blivit plockade på slutet. Rakt av bara. Pang. Pang. Boom. Men nehejdå.
Klart att det inte var en spoiler det sista! Ni fattar väl också vart sådana här rullar tar vägen.

hollow_pic

hon i mitten är värst!

Folk och fä som gör knasiga saker på de mest styltiga sätt. En fullständigt over-the-top-story. De få stålars som funnits i produktionen verkar ha plöjts ned i datoreffekterna, som ändå känns lite halvkackiga…om man nu ska börja jämföra dem med andra rullar. Kassa effekter kan ju å andra sidan uppvägas lite av en intressant story eller skådisar som känns ok. Här finns inget av något. Värst är den förbannade syskontrion. Arrghhh. De är lätt filmens värsta horror.

Jävlars vad jag känner mig förbannad nu.

ev. Halloween-faktor:
Det enda som rullen lyckas med. Halloween-natt. Höststorm. Pumpor på gatan.

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

#rysligaoktober: Crying Wolf (2015)

crying_wolf_posterVi åker vidare i mysryset!
Idag stannar vi till i den lilla engelska byn Deddington (!), där ond bråd död väntar runt hörnen…och ute i skogen!
MEN, herregud..vad är det frågan om här?? Sorteras in som rysarkomedi med väl valda galenskaper. Och så vill den vara lite ruskig också…men vad som händer är att jag ligger raklång i soffan och tjuter av hånfullt skratt (ett kriterium uppfyllt iaf…?).

Javisst ja, det är ju VARULVAR i farten! Glömde ju skriva det. Mitt favvomonster alla kategorier! Här i flock, och alla utrustade med en sorts jönsig humor i sin mänskliga skepnad! What?? Hädelse banne mig!

Filmens ramstory, för det finns otroligt nog en sådan, går ut på att skum detektiv kollar upp ett bestialiskt mord på en ung kvinna i den lilla byn Deddington. Han får tag i lika skum bok, fråga mig inte varför, drar till puben..beställer in pints på löpande band och börjar läsa. I boken berättas nu historien om ett gäng glada campare som ska ut i skogen på tur! I sällskap med två mystiska guider. Jaha. Och plötsligt varvas dessa jönsars tillvaro med en sorts samling storys i och runt den lilla byn. Samtliga återberättade med uselt skådespel och rentav för jävligt usla effekter. Att varulvsjukan tycks härja fritt här är ingen raketforskning. Inte ens de tramsiga camparna är normala. Men det fattade man ju ganska snabbt. Vad nu kopplingen enligt manus ska vara mellan den öldrickande och läsande privatsnoken (med tillhörande högtravande voiceover) och VARFÖR de här storysarna finns i en bok…har jag fortfarande inte fattat.

Okej, det ÄR en lågbudgetrulle…med tillhörande rackiga effekter. Men det är plågsamt jobbigt att se dessa ihop med det galna överspelet på alla inblandade. Regissören, en Tony Jopia, måste vara en glad och sorglös typ..som vill stå för det här dravlet. Ujuj. I vissa, väldigt sällsynta, close-up-scener syns en ambition och känsla för att förse de håriga bestarna med snygg makeup, men det krackelerar oftast i nästa sekund då nästa scen ser så hysteriskt usel ut så man hoppar till av chock bara för det.
Vad vill rullen vara? Underhållande? FAIL! Jätterolig? FAIL! Ryslig? FAIL!
Den blir istället den galnaste soppa du kan tänka dig gjord på en obefintlig budget.

crying-wolf-1

coolt här…men vänta tills CGI:n tar över….

Inte ens det faktum att jag ändå då och då hittar små passningar till andra kända alster i filmvärlden (tex den njutbara An American Werewolf in London)…kan förlåta detta skräp.
Det ENDA som förhindrar att jag (faktiskt) sätter ett stort minustecken istället för betyg (har dock ännu inte hänt i Flmrs 7-åriga historia) är att rullen börjar med den kanske maffigaste förtext jag sett i lågbudgetsammanhang! Alla stålars gick nog dit! Kan man ana att den glade regissören älskar James Bond…? Och snabbögda hinner också se gamla Bond-bruden Caroline Munro i en pytteroll.

Jamen, det här var rejält plågsamt skrattretande.
Lågbudgetrysligheter kan ju annars vara rätt underhållande i all sin uselhet…men det här är bara för rackigt. Yaak!

ev. Halloween-faktor:
Kan man inte påstå. Om inte varulvsylande mot natthimlen ska räknas in förstås. Eller en och annan kroppsdel i gummi.

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Shut In (2015)

shut-in-posteraka Intruders.
Som tidigare konstaterats, ibland flimrar de förbi. De där mindre, lite B-aktiga, rullarna som inte gör så stort väsen av sig och ändå lyckas underhålla nästan upp i A-klass.

Anna (Beth Riesgraf) lider av svår torgskräck…eller agoraphobia som det heter på snobbspråket. Större delen av det vuxna livet har framlevts i det stora familjehuset med endast en sjuk bror som sällskap. Nu har brodern tragiskt nog gått bort och Anna förväntas ta sig till begravningen. Hennes mod att gå ut i solen sviker dock i sista sekunden. Illa, då ett gäng luriga badass strax avser äntra huset under Annas frånvaro. Ryktet om gömda stålars hägrar.

Vad är väl nu detta om inte en liten homeinvasion-rulle igen. Men vänta, inte riktigt. Kanske en…reverserad variant. Trion med badass får nämligen fullt upp med att hålla sin plan vid liv när det visar sig att Anna, förutom att ha torgskräck, även har lite annat bagage hon bär på.

Effektiv liten rulle detta. Inga himmelshöjder av berättande, men storyn gör jobbet på ett sätt som gör att jag gärna sitter kvar. Just känslan att man uppenbarligen inte känner Anna så bra som man trodde efter inledningen…är ganska smutt. Plus i kanten för okända (för mig) skådisar. Den enda kändisspaning jag har är Rory Culkin, som tycks ha växt till sig lite sen sist jag såg honom. Beth Riesgraf äger dock storyn och är den som bär filmen. Hennes ångest för allt som händer, både i filmen och i hennes skalle, går dessutom rätt igenom rutan.

Oväntat bra.

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

Eye in the Sky (2015)

eye-in-the-sky-poster-lgSydafrikanske regissören Gavin Hood levererar en story som blandar moraliskt drama med spänning.

I London sitter officeren Helen Mirren och basar över jakten på terrorister medelst drönare. I USA sitter drönarpiloten Aaron Paul och väntar på order att anfalla. På marken i Kenya har man fått span på ett par av Östafrikas mest eftersökta våldsverkare. Som nu dessutom tycks skruva på en ny förintelsebomb. Överste Powell (Mirren) anser saken glasklar; huset med terrorister måste jämnas med marken. Övriga militärledningen är villrådiga, i närheten finns oskyldiga civila. I USA svettas piloten Steve (Paul) på avtryckarknappen.

Filmen ställer den klassiska frågan: är det värt att offra ett antal oskyldiga för att stoppa terrorister från att mörda tusentals andra oskyldiga?

Mirren är stentuff, Paul får ge röst åt alla de drönarpiloter som idag sitter i sina bunkers och har människors öde i sitt finger, Alan Rickman gör sin sista (spel)roll som villrådig general. Ingen vill riktigt ta ansvar för det som föreslås. Brittiska och amerikanska myndigheter bollar ängsligt frågan mellan sig. Samtidigt minskar det ”fönster” där möjligheten att slå till finns. Och hur ska det gå på gatan utanför huset som zoomats in i siktet…?

Bra driv i storyn. Vettiga frågeställningar mot bakgrund av dagens otrevliga verklighet. Hood blandar drama med ett sorts triangelkammarspel med London, USA och Kenya. Snyggt klippt.

Bra film. Spännande film. Tänkvärd film.

 

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.