Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Capricorn One (1977)

Finfredag och våren som närmar sig.
Då är det väl lite läge att gräva extra djupt i återtittssäcken och fiska upp en riktigt gammal favorit i the house of Flmr. Och vad det nu skulle ha att göra med finfredag och vår kan man ju fundera vidare på, men det lät kul att skriva.

Hur som haver, här är en film som alltid legat varmt om hjärtat. En sanslös megabluff gone bad och de thrillerliknande effekterna detta lurendrejeri får. Också länge omtalad för klassisk flygscen mot slutet, bara dessa minutrar fick förståsigpåare att sucka hänfört vill jag minnas efter att ha skådat filmen på bio i slutet på 70-talet.

Bakom verket hittas Peter Hyams som både regisserat och plitat ned historien. Likt en Carpenter har han med stadiga steg varit på väg ned i mörka källaren de senaste 15-20 åren, men här fick han dock till det riktigt snyggt och listigt.
Och nu är frågan; gäller det även anno 2012?

Tja, som filmfantast OCH rymdnörd är det naturligtvis svårt att inte tjusas av denna fantasifulla historia om stackars NASA som inte har råd att genomföra den utbasunerade första bemannade rymdfärden till Mars. För mycket pengar på för dåliga livsuppehållande system har slösats. Istället för att svälja förtreten och stå en stund vid skampålen försöker man rädda ansiktet genom att ge sig på en snygg liten global bluff; skicka raketen obemannad till den röda planeten, behåll astronauterna på jorden och genomför snygga fejksändningar från Mars och rymden (vän av ordning har naturligtvis redan konstaterat att det finns vissa logiska luckor i ett sådant här scenario, men för tusan man får inte vara så petig inför en sådan här härlig bluff!)

Synd bara att ingen hade räknat med ödets ironi, raketen brinner upp i atmosfären vid återinträdet mot jorden, och hur ska NASA-kostymerna nu kunna förklara de tre levande rymdkillarna på jorden? Det går ju icke och plan B = avlivning sätts i verket. Varvid våra heroes of the day tar till sjappen ut i öknen från den övergivna militärbas där de huserat eftersom de naturligtvis redan räknat ut vad som kommer att hända.

ser ju bra ut så långt!

Här har vi osande sjuttiotal, gabardinkostymer och breda slipsar, Bobby Ewing-frisyrer och ett styltat skådespel. Här finns också en ung Sam Waterston, en ännu icke brottslig O.J. Simpson och en Bond-liknande James Brolin (vilken ju faktiskt provspelade för just Bond-rollen en gång i tiden!). De matchas mot den sedvanligt slemmige Hal Holbrook som var mästerlig på att spela bad guy i kostym med noll samvete, bara hans sköna dubbelspel mot Brolins filmänka är värt nästan hela speltiden. Hjälpen för trion på flykt blir den snokande murveln Caulfield (en likaledes ung Elliot Gould) som den hårda vägen får lära sig att det kan vara lite halvfarligt att rota i mörkade bluffhistorier.

Som ett sorts dokument över 70-talet är filmen riktigt träffsäker, och kanske en liten känga åt den myndighetsmisstro som fanns i USA då. Den låg på något sätt rätt i tiden, i verkligheten florerade ju sedan länge tex rykten om månlandningens äkta vara eller inte. Actionbitarna blir med dagens mått rätt bleka, men det Hyams lyckas intill perfektion med är att göra de två små helikoptrar som letar efter rymlingarna i vildmarken till en sorts levande insekter, ständigt sökande och till synes kommunicerande med varandra. Mycket effektfullt och visuellt spännande.

Capricorn One är storymässigt fortfarande en fantasifull njutning, inbakad i snygg dramatik med dubbelspel, svek och lite forcerad action. Försedd med tidsenlig filmmusik av Jerry Goldsmith är det fortfarande en pärla att plocka fram med jämna mellanrum. Om än lite åldrad av tidens tand.
Och nu undrar man ju igen: åkte vi verkligen till månen…??