Etikettarkiv: Peter Hyams

Apr 8 2015

återtitten: Outland (1981)

OutlandPosterTitta på gamängen Sean Connery.
Här står han, 51 år gammal, nästan i givakt på filmpostern! Som att han sätter stor ära i att det är just han som har hjälterollen i denna ”rymdwestern”.

Storyn idag kommer från regissören och manusmannen Peter Hyams, i en tid då Hyams var en lirare att räkna med i Hollywood. En person man vände sig till när det skulle vara effektivt, underhållande och tillvaratagande av väl investerade miljoner. För er minnessvaga så kan vi tex sätta ”Capricorn One”, ”2010″, ”Presidio” och den tajta ”Farligt Möte”…på hans CV. Senare delen av 90-talet och framåt har dessvärre varit downhill mest hela tiden vad gäller kvallen på alstren från hans registol.

Här dock, i början på det kulörta 80-talet, gick han omkring och funderade på att göra en nyinspelning på självaste ”Sheriffen” från 1952. Denna fina klassiker. Har ni inte sett den så skäms på er! NÅVÄL, början på detta årtionde präglades hårt av att sci-fi-boomen hade fått ett svårt uppsving i och med alster som ”Star Wars” och ”Alien”. Publiken gillade helt enkelt att åka ut i rymden och tjusas av effekter och blippbloppande paneler och trånga korridorer. Driftige Hyams således inte sämre karl än att han kunde komba sin westernidé med rymdtänket…och resultatet blev dagens film!

Connery är polischefen/sheriffen O´Niel, lagens långa arm på Jupiters måne Io. Där finns nämligen en stor gruvbas och hundratals människor som slitarbetar med att utvinna Titanium. Klart detta samhälle behöver lite lag och ordning. Det Stora Bolaget tillhandahåller både sprit och prostituerade för att humöret ska stanna på topp hos de som sliter i gruvorna. På senare tid har dock oroväckande många av dem gått bananas bara sådär, och tagit livet av sig på mer eller mindre otrevliga sätt.
Vadan detta plötsliga tillstånd av sinnessjuka/rymdsjuka? Den rätt nytillträdde sheriffen O´Niel är luttrad och tror inte på att det bara är tillfälligheter att statistiken skvallrar om så många mystiska fall på ganska kort tid.

Som den polis han är, börjar en enmansutredning som ska visa sig bli allt annat än lätt. Kan det vara så att Bolaget tillhandahåller mer än bara sprit och sex för att få sina arbetare att slita hårdare? Bolagets Big Man på plats, Sheppard (Peter Boyle), lyckas vare sig snacka omkull eller muta sheriffen. Tufft läge, och snart får vår man på Io börja se sig om över axeln i varje korridor han beträder. Inte blir det bättre av frun och son lämnat honom för Jorden. Hans enda vän tycks nu vara gruvbasens lätt alkade läkare; doktor Lazarus (Francis Sternhagen).

imagesCAZP7Z5V

en rejäl sheriff har såklart en hagelpumpare!

Hyams måste få cred för sin smarta idé att överföra Sheriffen-temat till rymden. Det är tätt, trångt och lite klaustrofobiskt ensamt för vår hjälte. Regissören har snygg koll på detaljerna och det är ändå nåt visst med gamla datadisplayer som blippar sådär 80-talsaktigt. Här hade man naturligtvis inte hört talas om platta skärmar eller slimmade tangentbord! Tekniknostalgin firar triumfer i nästan varenda filmruta! Att börja syna hur världsrymden ser ut i tidig CGI-form är heller inget man behöver ägna sig åt sådär jättemycket kanske. Betänk att detta är i början på ett årtionde då tekniken ännu inte breakat på den punkten…

På det hela en finfin rymdthriller med en Connery i pigg form. Han har ett fyrkantigt manus att hålla sig till, men det funkar bra. Till och med så här många år efteråt! Det var rätt länge sedan jag såg filmen senast, men den känns ändå ganska fräsch i stilen och utförandet anno 2015.

En trevlig återtitt helt enkelt!

Apr 27 2012

Capricorn One (1977)

Finfredag och våren som närmar sig.
Då är det väl lite läge att gräva extra djupt i återtittssäcken och fiska upp en riktigt gammal favorit i the house of Flmr. Och vad det nu skulle ha att göra med finfredag och vår kan man ju fundera vidare på, men det lät kul att skriva.

Hur som haver, här är en film som alltid legat varmt om hjärtat. En sanslös megabluff gone bad och de thrillerliknande effekterna detta lurendrejeri får. Också länge omtalad för klassisk flygscen mot slutet, bara dessa minutrar fick förståsigpåare att sucka hänfört vill jag minnas efter att ha skådat filmen på bio i slutet på 70-talet.

Bakom verket hittas Peter Hyams som både regisserat och plitat ned historien. Likt en Carpenter har han med stadiga steg varit på väg ned i mörka källaren de senaste 15-20 åren, men här fick han dock till det riktigt snyggt och listigt.
Och nu är frågan; gäller det även anno 2012?

Tja, som filmfantast OCH rymdnörd är det naturligtvis svårt att inte tjusas av denna fantasifulla historia om stackars NASA som inte har råd att genomföra den utbasunerade första bemannade rymdfärden till Mars. För mycket pengar på för dåliga livsuppehållande system har slösats. Istället för att svälja förtreten och stå en stund vid skampålen försöker man rädda ansiktet genom att ge sig på en snygg liten global bluff; skicka raketen obemannad till den röda planeten, behåll astronauterna på jorden och genomför snygga fejksändningar från Mars och rymden (vän av ordning har naturligtvis redan konstaterat att det finns vissa logiska luckor i ett sådant här scenario, men för tusan man får inte vara så petig inför en sådan här härlig bluff!)

Synd bara att ingen hade räknat med ödets ironi, raketen brinner upp i atmosfären vid återinträdet mot jorden, och hur ska NASA-kostymerna nu kunna förklara de tre levande rymdkillarna på jorden? Det går ju icke och plan B = avlivning sätts i verket. Varvid våra heroes of the day tar till sjappen ut i öknen från den övergivna militärbas där de huserat eftersom de naturligtvis redan räknat ut vad som kommer att hända.

ser ju bra ut så långt!

Här har vi osande sjuttiotal, gabardinkostymer och breda slipsar, Bobby Ewing-frisyrer och ett styltat skådespel. Här finns också en ung Sam Waterston, en ännu icke brottslig O.J. Simpson och en Bond-liknande James Brolin (vilken ju faktiskt provspelade för just Bond-rollen en gång i tiden!). De matchas mot den sedvanligt slemmige Hal Holbrook som var mästerlig på att spela bad guy i kostym med noll samvete, bara hans sköna dubbelspel mot Brolins filmänka är värt nästan hela speltiden. Hjälpen för trion på flykt blir den snokande murveln Caulfield (en likaledes ung Elliot Gould) som den hårda vägen får lära sig att det kan vara lite halvfarligt att rota i mörkade bluffhistorier.

Som ett sorts dokument över 70-talet är filmen riktigt träffsäker, och kanske en liten känga åt den myndighetsmisstro som fanns i USA då. Den låg på något sätt rätt i tiden, i verkligheten florerade ju sedan länge tex rykten om månlandningens äkta vara eller inte. Actionbitarna blir med dagens mått rätt bleka, men det Hyams lyckas intill perfektion med är att göra de två små helikoptrar som letar efter rymlingarna i vildmarken till en sorts levande insekter, ständigt sökande och till synes kommunicerande med varandra. Mycket effektfullt och visuellt spännande.

Capricorn One är storymässigt fortfarande en fantasifull njutning, inbakad i snygg dramatik med dubbelspel, svek och lite forcerad action. Försedd med tidsenlig filmmusik av Jerry Goldsmith är det fortfarande en pärla att plocka fram med jämna mellanrum. Om än lite åldrad av tidens tand.
Och nu undrar man ju igen: åkte vi verkligen till månen…??

Dec 12 2009

A Sound of Thunder (2005)

Någonstans mitt i den här filmen kan jag inte låta bli att känna något annat än lite vemod.
Vemod över att här finns en filmidé som hade kunnat bli något riktigt bra.
En story som på manusstadiet kittlar fantasin, och för sitt inre ser man hur bra det faktiskt hade kunnat serverats som en visuell och tankemässig fest.

I stället tittar jag på ett hafsverk till film.
Uppläget är synnerligen intressant, i framtiden har man utvecklat en tidsmaskin som kan ta människan bakåt i tiden (märkligt nog tjatas det hela tiden om bakåt, varför inte framåt…?)
En skrupelfri affärsman (Ben Kingsley i en sliskig och totalt intetsägande roll) har lagt beslag på maskinen och låter stenrika betalare resa tillbaka i tiden för att få jaga dinosaurier (!) med självupplösande kulor som inte lämnar några spår.
Varje expedition leds av biologen Travis Ryer (Edward Burns) som ser till att besökarna följer de viktiga reglerna att aldrig någonsin (1) lämna något kvar, (2) förstöra något levande och absolut (3) inte ta med sig något tillbaka.
Följden av att göra något av ovanstående skulle bli att evolutionen skulle rubbas och nutiden skulle få ett helt annat utseende.
Självklart kan ni räkna ut vad som händer ca 15 minuter in i filmen.

Nu är det upp till Travis med trogna följeslagare att klura ut vad man ska göra för att ställa allt tillrätta innan evolutionen, via ständigt insvepande tidsvågor, hotar att helt utrota människan som varelse.

Håll med om att upplägget, baserad på en novell av den inte helt okände Ray Bradbury, låter rätt intressant.
Därför blir också fallet extra hårt. Filmens stora minus blir specialeffekterna som verkligen ser ut att vara tillverkade i första bästa hemmadator. När det är som värst går det liksom inte att bortse från uselheten, på gränsen till komiskt faktiskt. Att väva in effekter i en film är en konstart i sig, men när det verkligen syns att skådespelarna agerar framför en filmduk, känns det som att skåda en gammal b-rulle från 50-talet.
I samma ögonblick slås jag av att det finns en viss charm i detta också, filmer som passerar gränsen och blir underhållande just för att de är så mediokert tillverkade.
A Sound of thunder tillhör dessvärre inte den kategorin eftersom den helt klart gör anspråk på att vara en seriös framtidsthriller.

Bakom verket står Peter Hyams, för mig mest känd för att en gång i tiden ha regisserat Capricorn One om tidernas största rymdbluff. Han gjorde dessutom en helt okej uppföljare till Kubricks klassiska 2001; 2010.
Här verkar han dock ha kört vilse i pannkakan och nöjer sig med att släppa ut filmen i det skick vi skådar. En titt i Hyams meritlista avslöjar dessvärre att karln inte direkt rosat marknaden de sista 20 åren.

Edward Burns som filmens hjälte, Travis, känns aningen malplacerad. Burns är ingen dålig skådis, men det är förvånande att se honom i film av den här sorten. Burns, som dessutom är en gedigen manusförfattare, brukar ju normalt hålla sig till dramer om om kärlek och känslor. Kände han måhända för en liten lekstund här?
Catherine McCormack (Braveheart) spelar kvinnan som en gång i tiden uppfann tidsmaskinen innan den illvillige affärsmannen Hatton (Kingsley) lade rabarer på den. Nu får hon chansen till upprättelse när hon och Travis måste försöka göra allt för att vrida tillbaka tiden och evolutionen igen.
Och återigen, Ben Kingsley verkar ständigt ta vilka dussinroller som helst bara lönechecken är bra.

Trots den bistra kvalitén på produktionen vill man veta hur det går och framför allt få reda på hur manusförfattarna har tänkt sig att knyta ihop den berömda säcken.
Lite lusläsning på nätet talar om att filmen drogs med stora problem vid produktionen. Inspelningen på plats i Prag stördes av översvämmningar och dåligt väder, produktionsbolaget bakom filmen gick i konkurs och plötsligt fanns inga pengar kvar att färdigställa filmen på det sätt som var tänkt.

A Sound of Thunder kanske inte fick den behandlig som manuset förtjänade, men tyvärr dras slutresultatet med en rejäl b-stämpel som säkert inte var meningen från början.

Betyget: 1/5