Först ut i höstens tema en film som av många anses höra hemma däruppe på den absoluta toppen när det gäller klassiska westernfilmer. Premiär i Sverige den 7 juli 1952, då med det lagom avancerat försvenskade namnet Sheriffen.

Handlingen är lika enkel som den blir dramatisk; på sin självaste bröllopsdag får den lilla staden Hadleyville´s sheriff Will Kane (Gary Cooper) reda på att banditen och råskinnet Frank Miller har släppts fri från statsfängelset och sitter på nästa tåg mot staden för att hämnas på Kane, vilken naturligtvis var den som satte Miller bakom lås och bom från början. Och som av en händelse har Millers gäng spotats vid tågstationen där de inväntar sin ledare…

Kanes nyblivna fru Amy (Grace Kelly) vill naturligtvis inget hellre än att paret omedelbums ska laga sig ur staden innan Miller dyker upp, sedan länge är det också bestämt att Kane ska lämna in sin bricka när han gifter sig. Kommer Amy att få som hon vill? Kommer Kane att bara kunna åka ifrån staden utan vidare? Naturligtvis ICKE! Stoiskt och med en sorts stolthet som bara kan hittas i Hollywoodproduktioner från denna period bereder sig vår sheriff på en sista insats för att en gång för alla rensa staden från Miller och co. Problemet är dock bara att invånarna i staden inte alls är pigga på att ställa upp för Kane när han ber om hjälp i form av lite vicesheriffer, inte ens hans ordinarie vicesheriff (en ung och slimmad Lloyd Bridges) vill ställa upp på grund av att Kane inte förordat honom som naturlig efterträdare på posten.

ikon, hårding, modelejon

Ok, den som väntar sig en rejäl skjutglad historia här blir besviken. Regissören Fred Zinnemann satsar istället krutet på den dramatiska upplägget om förhållandet mellan Kane och invånarna i staden. När slutuppgörelsen avhandlas går det fort och utan större krusiduller, filmens kärna och känslocentrum ligger istället på det som SKA hända. Man kan till exempel notera hur skickligt Zinnemann väver in en klocka i nästan varenda filmruta, som hela tiden visar hur visarna kryper närmare det klockslag när tåget ska anlända. Fokuset blir denna väntan och hur Kane förgäves försöker hitta lite backup bland stadens invånare.

Gary Cooper, stor stjärna naturligtvis vid den här tidpunkten, gör sig finfint i rollen som den envise Kane. Han har en sorts bisterhet och beslutsamhet i hela sitt sätt att agera. En riktigt hårding. Hans inställning till det förestående får ju dessvärre också lite komplikationer i umgänget med den nyblivna frun Amy. Grace Kelly ser lagom vän och sårad ut, men i sann mansdominerad Hollywoodanda a´la 50-talet inser hon att det är lönlöst att få huvudpersonen att ändra sig. Sheriffen vet ju alltid bäst, eller…?

Stor framgång vid premiären förstås och storyn hyllades för sin dramatik och sättet den är upplagd på. Vad kanske dock inte många visste från början är att Zinnemanns film egentligen är en snyggt förklädd allegori om det rådande tillståndet i filmfabriken under den här tiden, när svartlistningar pga misstänkta politiska vänstersympatier var på tapeten, kommunistskräcken smög sig naturligtvis också in i Hollywood…vilket flera oskyldiga fick erfara. Manuset till filmen skrevs av en Carl Foreman, som innan filmen ens var färdig var tvungen att fly landet och bosätta sig i England, och skildrar lite lagom slugt hur det är att stå ensam mot ett hot och inte få stöd eller hjälp i någon form.

Helyllepatrioten John Wayne gillade naturligtvis inte alls filmen (är vi förvånade att han stödde utrensningarna Hollywood…?) och menade på att en sheriff aldrig skulle bete sig på det” mesiga” (mänskliga?) sättet som Cooper gör i  handlingen. Som ett sorts svar på dagens film gjorde Wayne ett par år senare Rio Bravo (mer om just DEN längre fram i temagenomgången) där han visade hur det hela skulle ha styrts upp enligt honom (ändå erkände Wayne på äldre dar att han helst av allt skulle ha vilja ha haft huvudrollen i stället för Cooper..)

frugan lägger sig i

Nåväl, trots Waynes griniga åsikter hittas här bra ödesmättad stämning igenom hela historien i kombination med stilenligt foto och snygga kulisser. Skurkgänget (där falkögda hittar en repliklös Lee Van Cleef i sin första filmroll) väntar tålmodigt på sin ledare och blir rätt anonyma igenom hela filmen, vilket möjligen också är lite avsikten.

Till och med badasskaraktären Miller blir egentligen bara en parentes i hela historien, det sista hindret på Kanes väg till själslig ro innan han kan lägga sheriffyrket på hyllan.

High Noon är såklart mumma för en nördig westernälskare. Det svartvita fotot förstärker och ger filmen sin tidstypiska känsla med traditionell musik och för första gången med fenomenet med ett speciellt ledmotiv som lanserades. Gary Cooper visar naturligtvis att ingen bråkar med en sheriff, men vägen till the showdown är faktiskt mer intressant i sig. Dramatiskt värre och kanske lite ovanligt mot den gung ho-känsla som annars alltid tycktes genomsyra westernfilmer på 50-talet. En bra film, om än lite kantstött av tidens tand, och en lagom start på nedstigningen i westernträsket vill jag hävda.